The Big Country

Titel: The Big Country / Det stora landet
Genre: Drama/Västern
Land: USA
År: 1958
Regi: William Wyler
I rollerna: Gregory Peck, Jean Simmons, Carroll Baker, Charlton Heston, Chuck Connors, Burl Ives, Charles Bickford

Handling: Fartygskaptenen James McKay anländer till den amerikanska västern för att gifta sig med en ranchägares dotter. Ranchägaren är mitt i en fejd med en annan ranchägare och McKay finner sig snart mitt i fejden.

Omdöme: James McKay (Gregory Peck) är en fartygskapten, storstadsbo och gentleman. Han kommer till en liten stad i den amerikanska västern och märker genast att folk ser annorlunda på honom. Han passar inte riktigt in och flera av invånarna försöker provocera honom på diverse sätt. En av dem är Steve Leech (Charlton Heston) som är förman på ranchen som ägs av major Henry Terrill (Charles Bickford), vars dotter Patricia (Carroll Baker) han ämnar att gifta sig med.



Det blir snart uppenbart att Terrill och Leech starkt ogillar familjen Hannassey som bor på andra sidan av en flod. Marken som floden rinner igenom ägs av en tredje person, skolfröken Julie Maragon (Jean Simmons) som ärvt marken efter sin far. Problemet är att hur hon än gör väntar ett blodbad. Säljer hon till Terrill, Hannassey eller behåller marken så kommer fejden bara att bli värre och värre. Det är här McKay kommer in i bilden. Kan han möjligtvis vara den som kan förhindra blodbadet?



Det här är verkligen en storfilm, klassiker och ja, en klassfilm. Den har alla ingredienser man kan önska sig och det gör absolut ingenting att filmen är på 160 minuter. Alla karaktärer får vara med och är med av en anledning. Detta gör att Gregory Peck i huvudrollen, som man tror ska dominera tidsmässigt och vara hjälten som räddar dagen, faktiskt får ta ett kliv tillbaka med jämna mellanrum.



Det är framförallt två från Hannassey-familjen som får allt mer utrymme. Det är den äldste sonen Buck (Chuck Connors) och pappa Rufus (Burl Ives), två bra prestationer och karaktärer. Ives kom faktiskt att vinna en Oscar för sin biroll, vilket var välförtjänt då han dominerar varje scen han är med i. Connors kände jag till sen tidigare i senare roller och här fick han verkligen visa vad han kunde.



Bland kvinnorna får man två helt olika karaktärer. Å ena sidan den blonda Patricia Terrill som spelas av Carroll Baker. Hon agerar nästan som en skolflicka runt Gregory Peck. Visst, hon är kär i honom, men redan från början känns hon fel för honom. Hon står för allt han inte är kan man säga. Å andra sidan har man den mörkhåriga Julie Maragon och här är Jean Simmons desto mer sympatisk. Hon påminner starkt om en viss Audrey Hepburn, både lite till utseendet, rösten och beteendet. Inte helt omöjligt att storregissören William Wyler ville skapa ett liknande par som i Roman Holiday (1953) där just Hepburn och Peck var ett oförglömligt par.



Det är svårt att hitta några svagheter i filmen eller historien. T.ex. så är det inte en ordinär västernfilm med allt vad det innebär. Just att huvudkaraktären inte är den som ska rida in och skjuta sönder allt och alla gör att man får en annan dimension på det hela. Detta element har återanvänts i många filmer, inte minst i västerngenren, men denna lär vara den första.



Man måste imponeras av hur storslagen filmen genomgående känns. Detta inte minst tack vare de fina bergslandskapen där det hela är inspelat. Man har fångat miljön på ett härligt sätt där det hela tiden syns i bakgrunden eller blir en del av historien. Att man slipper studiokänslan som ofta förekom i västernfilmer från den här perioden är också ett plus. En annan sak som bidrar till den storslagna känslan är utan tvekan musiken. Ofta dominerar den en scen på egen hand, men på ett sätt som liksom lyfter upplevelsen.



Att filmen endast vann en Oscar (Burl Ives för bästa biroll) är överraskande. Men än mer överraskande är att den bara fick två nomineringar (musiken var den andra). Den hade varit förtjänt av åtminstone en sex-sju nomineringar, och vinster. Men detta år var det en musikal (vad annars) som kammade hem samtliga nio kategorier den var nominerad i, nämligen Gigi (1958). En film ska dock inte bedömas efter antal nomineringar och vinster. Det här är ett typexempel på en film som förtjänar ett gott rykte och står på egna ben oavsett antal Oscars.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.7