Titel: The Sarnos: A Life in Dirty Movies
Genre: Dokumentär
Land: Sverige
År: 2013
Regi: Wictor Ericsson
Handling: På 1960-talet blomstrade filmgenren sexploitation: lågbudgetproduktioner som bjöd på naket med sexuella anspelningar utan att gå hela vägen. Amerikanen Joe Sarno var en av de mest produktiva regissörerna och i efterhand har etablerade filminstitutioner lyft fram honom som en konstnärligt intressant filmskapare i sig, oavsett genre.
Omdöme: På förhand var jag helt ovetandes om Joseph W. Sarno och hans filmer. Kanske inte så konstigt när han gjorde svartvita sexfilmer under främst 60- och 70-talet. Hans passion var framförallt att visa den kvinnliga sexualiteten, något han kombinerade med en konstnärlig anda. Han var egentligen inte intresserad av att göra porrfilm, vilket slog igenom under 70-talet. Men efterfrågan på hans sexfilmer dalade och han var tvungen att anpassa sig till marknaden. Dock gillade han det inte och använde då inte sitt riktiga namn.
Passionen för sin konstnärliga sexfilm försvann aldrig. Inte blev det sämre när han blev uppmärksammad världen över under de sista tio åren av sitt liv. För innan han gick bort år 2010 hade han blivit inbjuden på diverse filmfestivaler världen runt, inte minst till Sverige. Och Sverige låg honom varmt om hjärtat då han i slutet av 60-talet hade gjort en sexfilm här. Tillsammans med sin fru Peggy Steffans, som han träffade när han letade efter skådespelerskor till en film, besökte de Sverige och Stockholm varje sommar ända sen 70-talet. De hade till och med en lägenhet och bil i Stockholm, något som blev en oas när de ville lämna New York ett par månader och koppla av.
Dokumentären berättar egentligen inte så mycket om hur allt började och ger inte så mycket bakgrund, åtminstone inte till en början. Istället inleder den med många klipp från de olika svartvita sexfilmerna han gjorde där Joe och Peggy berättar lite om filmerna och vad som hände runt omkring. Men längre in fångar man paret på ett fint sätt och får även reda på mer om deras relation, hur hennes föräldrar var emot deras förhållande och de ekonomiska problemen de har på äldre dar eftersom Joe inte får någon procent på sina filmer.
Det blir till slut en hjärtlig inblick i en bortglömd filmskapare som aldrig tjänade stora pengar, men som gjorde film på sina villkor och hade en fru i Peggy som var hans klippa. Deras historia blir extra rolig att följa med tanke på att de faktiskt spelade in film i Sverige, besökte Sverige och även hade bostad här. Kanske inte så konstigt att Joes förebild var Ingmar Bergman med tanke på hur hans filmer såg ut. Även en av dokumentärens finare scener har paret Joe och Peggy när de sitter och tittar på Bergmans klassiker Smultronstället (1957). Just det, en scen från en av Joes filmer som man får se påminner starkt om en scen med Naomi Watts mot slutet av Mulholland Drive (2001). Inte alls omöjligt att David Lynch fått inspiration härifrån. Det är nästan för likt för att bara vara en slump...
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar