Twins

Titel: Twins
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1988
Regi: Ivan Reitman
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Danny DeVito, Kelly Preston, Chloe Webb

Handling: Julius får veta att han har en tvillingbror, Vincent. Bröderna är produkter av ett ärftlighetsexperiment. Julius är en mentalt och fysiskt överlägsen individ, medan Vincent har alla de sämre arvsanlagen från föräldrarna. När det omaka brödraparet möts, tar deras liv en riktning de aldrig kunnat föreställa sig.

Omdöme: När Arnold Schwarzenegger ville göra något lättsammare efter alla hårdkokta filmer och roller han hade gjort under 80-talet, blev valet denna komedi. Vilket mer udda par än han och Danny DeVito kan man hitta? Det är inte lätt. Intressant nog var produktionsbolaget inte villiga att betala de två stjärnorna och regissören Ivan Reitman vad de normalt borde få. De tre kom då överens om att de skulle ta mindre betalt, men istället få procent på vad filmen skulle spela in. Då filmen blev en succé, tjänade de klart bättre än de vanligtvis hade gjort.



I stora drag är det en simpel film med en relativt enkelspårig historia. Två omaka tvillingbröder som separerades vid födseln, har växt upp med olika förutsättningar. Julius (Schwarzenegger) är ett fysiskt praktexempel som levt på en paradisö där han lärt sig allt han behöver veta och lite till från böcker. Vincent (DeVito) växte upp på fosterhem och saknar de vanliga grundprinciperna. Han har inte heller de fysiska egenskaperna för att matcha Julius.



Julius och Vincent är väldigt olika varandra, men ändå klickar de ihop. Julius lär Vincent saker han lärt sig från sina studier och sin kärleksfulla uppfostran, medan Vincent lär Julius om vardagliga ting för att han ska klara sig i vardagsdjungeln. När Vincent introducerar Julius för vackra Marnie (Kelly Preston), syster till Vincents flickvän Linda (Chloe Webb), förändras Julius värld över en natt. Han är som en jättebaby som aldrig upplevt kärleken och skulle inte klara sig utan sin bror Vincents visa ord (nåja).



Man får ta det hela för vad det är. Det är ingen toppfilm, men som underhållning för stunden funkar den på sina håll. Kemin mellan Schwarzenegger och DeVito finns uppenbarligen där, de gjorde senare Junior (1994) tillsammans, och båda är bra på sitt sätt. Det hela kunde dock ha varit bättre och roligare. Det tar t.ex. ett bra tag innan filmen kommer igång och blir även lite för upprepande för sitt eget bästa. Om man är upplagd för den här typen av film så funkar den för stunden, men inte mer än så.

Det är förresten lite kul att det samma år kom minst två andra Hollywood-filmer som handlade om tvillingar - Big Business (1988) och den allvarligare Dead Ringers (1988).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Cary Grant

Födelsenamn: Archibald Alexander Leach
Född: 18 januari 1904
Död: 29 november 1986
Födelseort: Horfield, Bristol
Land: Storbritannien
Oscarsvinster: 0
Oscarsnomineringar: 2
Antal sedda filmer: 24

"Om man skulle nämna några av de främsta klassiska skådespelarna så är Cary Grant given. Hans prestationer kändes som de kom väldigt naturligt för honom och det var en elegans i hans agerande som sällan överträffats. Att han aldrig fick vinna en Oscar hade nog en del att göra med att han hellre spelade lite lättsammare karaktärer. Detta passade honom helt enkelt bättre, men då och då spelade han lite mer seriös och det klarade han också bra."

Filmerna jag sett:
She Done Him Wrong (1933)
The Awful Truth (1937) - Favorit
Bringing Up Baby (1938)
Holiday (1938)
Only Angels Have Wings (1939) - Favorit
His Girl Friday (1940) - Favorit
The Philadelphia Story (1940)
Penny Serenade (1941)
Suspicion (1941) - Favorit
The Talk of the Town (1942)
Destination Tokyo (1943)
Arsenic and Old Lace (1944) - Favorit
Notorious (1946)
The Bishop's Wife (1947) - Favorit
Mr. Blandings Builds His Dream House (1948)
People Will Talk (1951)
Monkey Business (1952)
To Catch a Thief (1955)
An Affair to Remember (1957)
North by Northwest (1959) - Favorit
Operation Petticoat (1959)
That Touch of Mink (1962)
Charade (1963) - Favorit
Father Goose (1964)

Fler Movies - Noir Legender.

Kindergarten Cop

Titel: Kindergarten Cop / Dagissnuten
Genre: Komedi/Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Ivan Reitman
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Penelope Ann Miller, Pamela Reed, Linda Hunt

Handling: Den tuffe stadssnuten John Kimble har varit på jakt efter den kriminelle Crisp i åratal. När han slutligen får tag i honom visar det sig att den enda som kan vittna mot honom är hans ex-fru. Problemet är bara att hon gått under jorden tillsammans med sin son. Det enda John har att gå efter är namnet på skolan där sonen går. Saker och ting går dock inte riktigt som han tänkt sig när han tvingas ta sitt tuffaste polisuppdrag någonsin - som dagisfröken.

Omdöme: På förhand kändes det sannolikt att det skulle bli lite av en kalkonrulle man skulle få se. Filmen hade setts tidigare, men det var många år sen. Det hela började inte riktigt som väntat när polisen John Kimble (Arnold Schwarzenegger) är den kriminelle Crisp i hälarna. John har varit efter honom i fyra års tid och ser nu sin chans att sätta dit honom med ett långt fängelsestraff. Problemet är bara att den enda som kan vittna emot honom är Crisps ex-fru, som inte vill bli hittad och håller sig gömd på okänd ort med sin son.



John paras ihop med Phoebe O'Hara (Pamela Reed), en f.d. skolfröken som sadlat om och blivit polis. John är allt annat än glad över detta då han helst jobbar ensam. De båda tar sig till den idylliska småstaden Astoria i Oregon då den enda ledtråden de har fått efter ett tips är att sonen ska gå på den lokala förskolan. Då Phoebe insjuknar blir det John som får rycka in och vara dagisfröken, något han inte direkt ser fram emot.



Humorn funkar faktiskt överraskande bra på sina håll och det blir inte bara lekstuga när John ska ta hand om förskoleklassen. Eftersom han är där för att lokalisera ungen och hans mamma, tar han till polismetoder för att få ut informationen från barnen. Det leder till en del roliga situationer och det går inte annat än gilla Schwarzenegger i rollen. Han passar liksom inte in, som en buffel i tehuset, men det gör också att det funkar.



Filmen tappar en del när John kommer nära en skolfröken (spelad av Penelope Ann Miller). Hon är en ensamstående mamma och blir givetvis förtjust i John som försöker vara professionell och hålla avståndet. Han misstänker att hon kan vara ex-frun han letar efter, men måste hitta bevis för det utan att avslöja sin riktiga identitet som polis. Denna temposänkare är lyckligtvis inte så farlig, men filmen lyckas inte heller bli lika trevlig under andra halvan.



Givetvis är detta ingen toppfilm, men en kalkon är det inte heller. Den har tillräckligt med humor och en del värme för att funka för stunden. Dock är actionbitarna och relationsdramat mindre bra. En minnesvärd scen är när John och Phoebe tar planet till sin första destination. John har en irriterande unge som sitter bakom honom och sparkar på Johns säte stup i ett. John får till slut nog, tar upp en blyertspenna och visar vad han kommer göra med ungen om han inte slutar...



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Decennier: Sammanfattning 1920-talet

Projektet decennier inleddes med 1920-talet. Fem filmer har setts och det var en blandning som gav en del svar. Att se på stumfilm kan vara krävande, inte minst om det är en lite tyngre film och framförallt om musiken är enerverande (som tysken "Caligari").

Av de fem filmerna var en underkänd, en ok, en bra och två mycket bra. Inte helt överraskande var de två bästa filmerna Charlie Chaplin-filmer, alltså lättsammare filmer som gick hem mest.

Jag kan inte säga att jag blev sugen på att se mer stumfilm, däremot mer Chaplin. Flera av hans filmer sågs för många år sen så det har varit ett kärt återbesök att se några av dem igen.

Så här ser topplistan ut för de fem filmerna som sågs från 1920-talet:

5) Das Cabinet des Dr. Caligari (1920)
En tidig 20-tals film lyckades inte engagera. Påfrestande musik, tråkiga kulisser och en story som aldrig ledde någonvart. Dock fint tintat foto och en helt ok produktion.

4) Battleship Potemkin (1925)
Inte riktigt så bra som sitt rykte, men man förstår att den var före sin tid rent tekniskt med bl.a. klippningen. Trappsekvensen sticker ut mest.

3) La passion de Jeanne d'Arc (1928)
Till stora delar ett rättegångsdrama, men med minimal dialog. Mycket välgjord, välspelad och med ett genomtänkt foto. En genomgående stark historia.

2) The Circus (1928)
Chaplin gör väldigt mycket med små medel. Han kombinerar humor med ett kärlekstema som funkar. Man kan inte annat än gilla det man ser.

1) The Kid (1921)
I ett av Chaplins flaggskepp får han ihop det mesta. Man vill både skratta och gråta med honom och den lille pojken när de försöker överleva tillsammans. Varm, kärleksfull och bara fin.


Som bonus kommer här de 1920-tals filmer jag tidigare har skrivit om. Här hittar man ett par andra pärlor om man är sugen på mer.

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens [Svartvit] (1922)
Nosferatu, eine Symphonie des Grauens [Tinted] (1922)
Safety Last! (1923)
Sherlock, Jr. (1924)
Metropolis (1927)
Sunrise: A Song of Two Humans (1927)
The Cameraman (1928)

---

Under oktober är det dags för 1930-talet. Det kommer bli fler filmer vilket betyder att vi redan nu kan avslöja vilka fyra gemensamma filmer vi kommer skriva om på fredagarna. Utöver dessa fyra gemensamma filmer kommer det bli ytterligare filmer. Vi kommer därför köra 30-tals temat fredag, lördag och söndag under oktober. Möjligen kan det även dyka upp någon film på en torsdag. Så håll ögonen öppna!

Följande fyra 1930-tals filmer kommer köras gemensamt:

1) La grande illusion (1937) - Fre 4:e okt
2) Trouble in Paradise (1932) - Fre 11:e okt
3) Das Testament des Dr. Mabuse (1933) - Fre 18:e okt
4) The Scarlet Pimpernel (1934) - Fre 25:e okt

Vill man vara med och se och skriva om någon av dessa filmer, så är man så klart varmt välkommen att göra så. Kontakta då någon av oss.

Hoppa även över och läs Henkes sammanfattning av 1920-talet.

The Kid

Titel: The Kid / Chaplins pojke
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1921
Regi: Charlie Chaplin
I rollerna: Charlie Chaplin, Jackie Coogan, Edna Purviance, Carl Miller

Handling: En kvinna lämnar sin nyfödde son i en rikemansbil i hopp om att barnet ska få en bra uppväxt. Bilen blir dock stulen av två skurkar som lämnar av barnet i en fattigmansgränd. Det är här luffaren hittar barnet. Fem år senare lever de tillsammans som far och son i både glädje och sorg.

Omdöme: Karaktären "The Tramp" (luffaren) är den karaktär Charlie Chaplin främst förknippas med. Detta var också filmen som verkligen satte karaktären på kartan, även om han redan hade förekommit i några av hans tidigare kortfilmer. Här får han sällskap av pojken Jackie Coogan som spelar det 5-åriga barnet som luffaren plockar upp och uppfostrar som sin egen son.



De två kommer på ett sätt att tjäna lite pengar. Pojken pangar fönster medan "pappa" bara råkar gå förbi kort efter med sin glasmästarutrustning på ryggen. Men polisen är dem på spåren och de får allt svårare att hitta platser där de kan köra sin grej. Samtidigt har mamman till pojken blivit kändis och ger till de behövande, inte minst i luffarens och pojkens område.



Chaplin upptäckte den duktige Coogan när han såg honom uppträda med ett sång och dans-nummer på en teater. Han imponerade så stort på Chaplin att han sedermera använde honom i denna film. Coogan blev den första barnsjärnan och man förstår varför när man ser honom här. Han är lite som en ung Chaplin och de två är verkligen klockrena tillsammans. Coogan fick en lång och gedigen skådespelarkarriär som sträckte sig över 60 år.



Detta kom att bli Chaplins första långfilm som regissör/skådespelare (efter många kortfilmer) och blev en vändpunkt i hans karriär då det blev en stor succé när den kom. Det är också en högst personlig film då en stor del av filmens handling är tagen från hans egen uppväxt. Han och hans bror Sydney hamnade nämligen på fosterhem när de var små. Likaså hade hans nyfödda son dött bara tre dagar gammal kort innan han påbörjade denna film. Som om det inte vore nog skapade hans skilsmässa från sin första fru problem.



Filmen har alla ingredienser en bra Chaplin-film ska ha. Eftersom det är en högst personlig film uppvisar den mycket hjärta, men även hjärna. Visst spelar den på känslor, men det spelar ingen roll när det funkar som det gör här. Att filmen är från tidigt 1920-tal är inte heller något som stör. Humorn, värmen och dramatiken är lika stark idag.



Det bör påpekas att jag hade sett filmen ett par gånger i min barndom så det var ett kärt återbesök. Man kan lugnt säga att det är en film som funkar i alla åldrar.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0 alt. 8.5
IMDb: 8.3

---

Henke har också sett The Kid som vi avslutar 1920-talet med.

Redan imorgon kommer en sammanfattning av 1920-talet då vi även avslöjar vad som är planerat för 1930-talet.

Das Cabinet des Dr. Caligari

Titel: Das Cabinet des Dr. Caligari / The Cabinet of Dr. Caligari / Doktor Caligaris kabinett
Genre: Drama/Mysterium/Skräck
Land: Tyskland
År: 1920
Regi: Robert Wiene
I rollerna: Werner Krauss, Conrad Veidt, Friedrich Feher, Lil Dagover

Handling: En man berättar en historia om sin fästmö och sin bäste vän vars lycka krossas av Dr. Caligari och somnambulisten Cesare.

Omdöme: Den gamla, tyska expressionismen har ofta hyllats när det kommer till tidig spelfilm. I detta fall handlar det om en film som brukar nämnas som den allra första skräckfilmen. Nu är det kanske inte riktigt en skräckfilm, snarare ett mysterium. Men visst hittar man en del spår av skräckfilm i historien. En historia som berättas som en tysk legend.



Historien går ut på att en man berättar om något spektakulärt han en gång var med om. Det är historien om en viss Dr. Caligari som en dag dök upp på en utställningsmässa med en somnambulist (sömngångare) vid namn Cesare som inte varit vaken på 23 år. Samtidigt inträffar ett mord, och sedan ett till. Kan Dr. Caligari och Cesare ha något med saken att göra tro?



Ok, så eftersom det är en så pass gammal film man har att göra med får man ha lite överseende med kvalité, skådespeleri och lite annat. Det hela känns dock väldigt mycket som teater då hela filmen utspelas i studio med kulisser. Just detta gör att åtminstone jag aldrig kan komma in i filmen. Man hade gärna velat se historien utspelas på gatorna i Tyskland, då hade det utan tvekan blivit bättre.



Det är egentligen inget fel på filmens genomföring om man ser till det tekniska. Man har tintat fotot för att få till ett slags färgfilter vilket fungerar fint. Detta hade jag bl.a. sett på klassikern Nosferatu (1922) och det funkar lika bra här (restaurerat, så klart). Gillar att man under nattscenerna använder sig av blå färg som både ser snyggt ut och gör det enkelt att hålla reda på tiden. Man har även fångat en bra atmosfär på sina håll med fotot, men kulisserna förstör helheten och gör att realismen försvinner.



Största problemet, vid sidan av kulisserna, är annars musiken. När det handlar om stumfilm är två saker avgörande för om en film ska funka eller inte. Det ena är givetvis vad som händer i bild, men det andra är musiken som bara måste vara bra för att skapa rätt stämning. Nu har man ett väldigt enformigt och enerverande fiolspelande filmen igenom vilket inte funkar. Man tar sig igenom filmen, och musiken, men det är bara tack vare det tintade fotot och en ok historia. Ser tyvärr inte storheten med filmen, men som filmhistoria är det säkert imponerande.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 8.0

---

Henke har också sett en tysk. Förhoppningsvis gillade han klassikern Metropolis mer.

Imorgon kommer den sista filmen i 1920-tals temat.

Sleepaway Camp

Titel: Sleepaway Camp
Genre: Skräck/Thriller
Land: USA
År: 1983
Regi: Robert Hiltzik
I rollerna: Felissa Rose, Jonathan Tiersten, Karen Fields, Christopher Collet

Handling: Angela åker iväg på ett sommarläger tillsammans med sin kusin Ricky. Men väl där blir hon retad och trakasserad av i stort sätt alla de andra på lägret, till och med de anställda. Bara Angelas kusin och en pojke står på hennes sida. Snart börjar folk på lägret att dö och ingen vet vem som ligger bakom...

Omdöme: På ytan verkar det här vara en typisk, sunking slasher. I ärlighetens namn verkar den vara ännu sunkigare än normalt sett när det hela drar igång. Man får nämligen en bisarr scen där moster Martha ska skicka iväg sin son Ricky och hans kusin Angela på sommarläger. Marthas uppträdande är allt annat än normalt. Inte bara att man bjuds på horribelt skådespeleri, karaktären verkar också vara schizofren och borde spärras in.



Ricky och Angela är glada att de får komma till sommarlägret. Åtminstone är så fallet för Ricky som varit där tidigare och har en del vänner som han träffar på nytt. Angela däremot är som en mussla som inte vill prata med någon eller vara med på några aktiviteter. Hon blir snabbt mobbad av de övriga. Dessutom har vi en chefskock för sommarlägret som spanar in det nya "lammköttet" som anländer. Ja, han är inte sen med att slänga in diverse pedofilkommentarer som hans kollegor skrattar gott åt.



Att filmen på sina håll är politiskt inkorrekt förstår man ganska tidigt, vilket gör den underhållande. Förutom pedofilkocken är ägaren/ledaren Mel, spelad av Mike Kellin som spelade Billy Hayes försvarsadvokat i klassikern Midnight Express (1978), inte heller något annat än en "mysfarbror" som gillar unga tjejer. Det leder givetvis till ett par ordentliga skratt och är bara en del av den sköna stämning som skapas. För filmen är inte särskilt atmosfärisk som skräckfilm, däremot klart underhållande och komisk vilket inte är helt fel.



Rent skådespelarmässigt är det verkligen inte bra. Men det är på en sådan nivå att det ändå funkar och på något sätt passar för filmen. Man har t.ex. ovanligt mycket svordomar bland ungdomarna (barnen på lägret verkar vara mellan 5 upp till 17 år, plus några lekledare som är äldre än så) vilket leder till flera roliga situationer. Däremot är det inga nakenscener att tala om, något som känns lite ovanligt med tanke på filmens många svordomar och produktion i övrigt. Det behövs å andra sidan inte och bidrar till att tempot blir ganska bra filmen igenom.



En klassisk grej som dyker upp är när en mustaschprydd polis dyker upp på lägret. Polisens mustasch är bland det värsta man sett och är så fejk det kan bli. Mycket komiskt och säger ganska mycket om stilen på filmen. Man måste helt enkelt skratta åt det hela eftersom det ändå är gjort på allvar. Detta skulle aldrig funka i en ny film, men här kommer man undan med det. Filmens mordscener är väl sådär. Däremot är det bra make-up på alla offer. Sen får man ett oförglömligt slut som kommer från ingenstans. Ett slut som visar sig vara omtyckt av fans i genren och det kan man lätt förstå. Svårt att sätta betyg, men underhållningsfaktorn är så pass hög att det inte kan bli underkänt.

1 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Tisdags Dok: Blackfish

Titel: Blackfish
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2013
Regi: Gabriela Cowperthwaite

Handling: En dokumentär om späckhuggare i fångenskap som används i underhållningssyfte. Blackfish visar även vad som kan hända när man har ett sådant här intelligent djur i fångenskap.

Omdöme: Dokumentären inleds med en gång med att man får reda på att en olycka skett på SeaWorld där en späckhuggartränare blivit attackerad av en späckhuggare. Detta får mig direkt att tänka på filmen Rust and Bone (2012). Man backar sen bandet och tar en titt på hur det hela började. Under 70- och 80-talet fångade man några av de minsta späckhuggarna som togs ifrån sina föräldrar. De placerades sedan på bl.a. SeaWorld där en av dem var Tilikum. Man följer sedan Tilikums historia och väg till attacken.



Genom intervjuer med flera f.d. späckhuggartränare från inte minst SeaWorld, får man en inblick i hur de som jobbat och tränat Tilikum ser på saken. Detta blandas med videoupptagningar av allt från lyckade framträdanden inför publik till olyckor/attacker som skett genom åren. Man kommer fram till att det skett flera olyckor med späckhuggare i fångenskap, men aldrig någon med späckhuggare i det vilda. Bara en sån sak att späckhuggare inte attackerar människor i det vilda säger en hel del om att situationen de utsätts för påverkar deras beteende.



Dokumentären ger en bra bakgrund till varför det blivit som det blivit. Den visar också att späckhuggarna är mycket intelligenta djur, som har känslor och påverkas av omständigheterna. Vem skulle vilja uppträda flera gånger dagligen, göra saker man inte vill och sen inte alltid bli belönad? Eller bli separerad från sin familj, sina barn? Man skulle nog inte acceptera det hur länge som helst. Speciellt om man också blivit attackerad av andra, i det här fallet späckhuggare.



Det är svårt att skilja på olyckor, lekar och rena attacker. Många gånger går leken för långt och det blir till en attack, men man måste titta på omständigheterna och vad som lett till "olyckorna". Är det tränarnas fel eller späckhuggarnas? Givetvis är det människans fel som från början satt dem i fångenskap. Det är dumdristigt och bara ett sätt att tjäna pengar på. Inte så konstigt att SeaWorld med flera försöker dölja problemet och hellre skyller på tränarna än att det hela faktiskt är fel. Det blir en svag fyra då den skapar känslor och inte släpper greppet.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

Billion Dollar Brain

Titel: Billion Dollar Brain / Miljondollarhjärnan
Genre: Äventyr/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1967
Regi: Ken Russell
I rollerna: Michael Caine, Karl Malden, Ed Begley, Françoise Dorléac

Handling: Harry Palmer, kvinnornas dröm och männens fasa, har slutat sin bana som brittisk agent och blivit privatdetektiv. Trots detta blir han än en gång indragen i en internationell rättshärva - en galen amerikansk mångmiljonär har byggt en superdator och planerar att attackera Sovjetunionen!

Omdöme: Varför ser man egentligen en film med en sådan titel? Främst var det eftersom de två föregående delarna i Harry Palmer-serien (där Michael Caine spelar en slags Bond-kopia) var klart sevärda. The Ipcress File (1965) är mycket bra medan Funeral in Berlin (1966) var ok. Att denna den tredje delen förmodligen skulle vara snäppet sämre var ganska givet, men lite nyfiken var man ändå.



Harry Palmer är en skön karaktär. Caine spelar honom på ett avslappnat och nästan nonchalant sätt emellanåt. I det här fallet får han ett fall som är allt annat än glasklart för tittaren. Vem är egentligen fienden, vad är poängen och vad är Palmers uppdrag? Han är inte längre hemlig agent, eller är han det? Hans bästa vän Leo (Karl Malden) är hans största fiende, eller? Han flyger till Helsingfors för att leverera ett par ägg för ynka £200!? Och det är bara början för sen är det dags att fara till Texas och träffa högsta hönset för operationen.



Att handlingen är spretig kan man lugnt säga. Men filmen är inte genomusel. Däremot är musiken inget att jubla över. Man saknar verkligen John Barrys ljuvliga musik från den första filmen. Man kan enkelt konstatera att även denna film hade varit snäppet bättre med bra musik, sån stor skillnad gör det med usel eller bra musik. Musiken i sig gör att många scener, som hade kunnat vara spännande, nu bara slarvas bort. Man vet helt enkelt inte om det ska vara allvar eller en slags parodi under långa stunder.



Filmen börjar dock lovande när Harry ska leverera ett paket och tar sig från London till Helsingfors. Väl i Finland är det kallt, lite mystiskt och faktiskt helt ok som spionunderhållning. Värre blir det när Harry, med hjälp av en skön Vladek Sheybal som även var med som skurken Kronsteen i From Russia with Love (1963), ska ta sig till Riga. Vad deras uppdrag går ut på försvinner allt mer ut i intet. När Palmer och Leo sen tar sig till Texas ändrar filmen lite karaktär.



Väl i Texas träffar vi den excentriske General Midwinter (Ed Begley) som lagt stora pengar på en superdator som ska hjälpa honom och hans styrkor med en invasion av Sovjetunionen. Midwinter är en sån där typisk storskurk som man bara ser i en Bond-film, eller här. Begley är på gränsen till att spela över, men lyckas samtidigt få lite liv i filmen. Hans kommunikationscentral påminner också om något man skulle se i en Bond-film, med andra ord ganska påkostat. Likaså är hans lilla armé lite imponerande att skåda när han likt General Patton (under en snarlik nazistsymbol) ska leda sina styrkor.



Michael Caine hade gått med på att göra fem filmer om Harry Palmer, men efter denna fick han nog. Producenten Harry Saltzman (som även var med och producerade de första nio Bond-filmerna) accepterade detta. Det bör dock tilläggas att Caine återvände som Harry Palmer i två till filmer på 90-talet. Orsaken till varför Caine fick nog borde vara ganska enkel - denna film är inte särskilt bra. Den saknar fokus och det största skälet är regissören Ken Russell. Han lär inte ens ha velat göra filmen, men blev "tvingad" enligt honom själv. Om man sett hans The Devils (1971) vet man lite vad som väntar...

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
1 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.0

Bruno Ganz

Födelsenamn: Bruno Ganz
Född: 22 mars 1941
Död: 16 februari 2019
Födelseort: Zürich
Land: Schweiz
Oscarsvinster: 0
Oscarsnomineringar: 0
Antal sedda filmer: 14

"Det var väl egentligen i och med hans paradroll som Adolf Hitler i Der Untergang som han blev ett stort namn. Men hans två andra storroller i Der amerikanische Freund och Messer im Kopf är även de oförglömliga och gör att han blivit en favorit. De flesta skådespelarna kräver många filmer på sig för att verkligen övertyga - inte denna."

Filmerna jag sett:
Der amerikanische Freund (1977) - Favorit
The Boys from Brazil (1978)
Messer im Kopf (1978) - Favorit
Der Himmel über Berlin (1987)
The Manchurian Candidate (2004)
Der Untergang (2004) - Favorit
Der Baader Meinhof Komplex (2008)
The Reader (2008)
Unknown (2011)
Night Train to Lisbon (2013)
Kraftidioten (2014) - Favorit
Remember (2015) - Favorit
The Party (2017)
The House That Jack Built (2018)

Fler Movies - Noir Legender.