Billion Dollar Brain

Titel: Billion Dollar Brain / Miljondollarhjärnan
Genre: Äventyr/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1967
Regi: Ken Russell
I rollerna: Michael Caine, Karl Malden, Ed Begley, Françoise Dorléac

Handling: Harry Palmer, kvinnornas dröm och männens fasa, har slutat sin bana som brittisk agent och blivit privatdetektiv. Trots detta blir han än en gång indragen i en internationell rättshärva - en galen amerikansk mångmiljonär har byggt en superdator och planerar att attackera Sovjetunionen!

Omdöme: Varför ser man egentligen en film med en sådan titel? Främst var det eftersom de två föregående delarna i Harry Palmer-serien (där Michael Caine spelar en slags Bond-kopia) var klart sevärda. The Ipcress File (1965) är mycket bra medan Funeral in Berlin (1966) var ok. Att denna den tredje delen förmodligen skulle vara snäppet sämre var ganska givet, men lite nyfiken var man ändå.



Harry Palmer är en skön karaktär. Caine spelar honom på ett avslappnat och nästan nonchalant sätt emellanåt. I det här fallet får han ett fall som är allt annat än glasklart för tittaren. Vem är egentligen fienden, vad är poängen och vad är Palmers uppdrag? Han är inte längre hemlig agent, eller är han det? Hans bästa vän Leo (Karl Malden) är hans största fiende, eller? Han flyger till Helsingfors för att leverera ett par ägg för ynka £200!? Och det är bara början för sen är det dags att fara till Texas och träffa högsta hönset för operationen.



Att handlingen är spretig kan man lugnt säga. Men filmen är inte genomusel. Däremot är musiken inget att jubla över. Man saknar verkligen John Barrys ljuvliga musik från den första filmen. Man kan enkelt konstatera att även denna film hade varit snäppet bättre med bra musik, sån stor skillnad gör det med usel eller bra musik. Musiken i sig gör att många scener, som hade kunnat vara spännande, nu bara slarvas bort. Man vet helt enkelt inte om det ska vara allvar eller en slags parodi under långa stunder.



Filmen börjar dock lovande när Harry ska leverera ett paket och tar sig från London till Helsingfors. Väl i Finland är det kallt, lite mystiskt och faktiskt helt ok som spionunderhållning. Värre blir det när Harry, med hjälp av en skön Vladek Sheybal som även var med som skurken Kronsteen i From Russia with Love (1963), ska ta sig till Riga. Vad deras uppdrag går ut på försvinner allt mer ut i intet. När Palmer och Leo sen tar sig till Texas ändrar filmen lite karaktär.



Väl i Texas träffar vi den excentriske General Midwinter (Ed Begley) som lagt stora pengar på en superdator som ska hjälpa honom och hans styrkor med en invasion av Sovjetunionen. Midwinter är en sån där typisk storskurk som man bara ser i en Bond-film, eller här. Begley är på gränsen till att spela över, men lyckas samtidigt få lite liv i filmen. Hans kommunikationscentral påminner också om något man skulle se i en Bond-film, med andra ord ganska påkostat. Likaså är hans lilla armé lite imponerande att skåda när han likt General Patton (under en snarlik nazistsymbol) ska leda sina styrkor.



Michael Caine hade gått med på att göra fem filmer om Harry Palmer, men efter denna fick han nog. Producenten Harry Saltzman (som även var med och producerade de första nio Bond-filmerna) accepterade detta. Det bör dock tilläggas att Caine återvände som Harry Palmer i två till filmer på 90-talet. Orsaken till varför Caine fick nog borde vara ganska enkel - denna film är inte särskilt bra. Den saknar fokus och det största skälet är regissören Ken Russell. Han lär inte ens ha velat göra filmen, men blev "tvingad" enligt honom själv. Om man sett hans The Devils (1971) vet man lite vad som väntar...

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
1 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.0