Titel: Das Cabinet des Dr. Caligari / The Cabinet of Dr. Caligari / Doktor Caligaris kabinett
Genre: Drama/Mysterium/Skräck
Land: Tyskland
År: 1920
Regi: Robert Wiene
I rollerna: Werner Krauss, Conrad Veidt, Friedrich Feher, Lil Dagover
Handling: En man berättar en historia om sin fästmö och sin bäste vän vars lycka krossas av Dr. Caligari och somnambulisten Cesare.
Omdöme: Den gamla, tyska expressionismen har ofta hyllats när det kommer till tidig spelfilm. I detta fall handlar det om en film som brukar nämnas som den allra första skräckfilmen. Nu är det kanske inte riktigt en skräckfilm, snarare ett mysterium. Men visst hittar man en del spår av skräckfilm i historien. En historia som berättas som en tysk legend.
Historien går ut på att en man berättar om något spektakulärt han en gång var med om. Det är historien om en viss Dr. Caligari som en dag dök upp på en utställningsmässa med en somnambulist (sömngångare) vid namn Cesare som inte varit vaken på 23 år. Samtidigt inträffar ett mord, och sedan ett till. Kan Dr. Caligari och Cesare ha något med saken att göra tro?
Ok, så eftersom det är en så pass gammal film man har att göra med får man ha lite överseende med kvalité, skådespeleri och lite annat. Det hela känns dock väldigt mycket som teater då hela filmen utspelas i studio med kulisser. Just detta gör att åtminstone jag aldrig kan komma in i filmen. Man hade gärna velat se historien utspelas på gatorna i Tyskland, då hade det utan tvekan blivit bättre.
Det är egentligen inget fel på filmens genomföring om man ser till det tekniska. Man har tintat fotot för att få till ett slags färgfilter vilket fungerar fint. Detta hade jag bl.a. sett på klassikern Nosferatu (1922) och det funkar lika bra här (restaurerat, så klart). Gillar att man under nattscenerna använder sig av blå färg som både ser snyggt ut och gör det enkelt att hålla reda på tiden. Man har även fångat en bra atmosfär på sina håll med fotot, men kulisserna förstör helheten och gör att realismen försvinner.
Största problemet, vid sidan av kulisserna, är annars musiken. När det handlar om stumfilm är två saker avgörande för om en film ska funka eller inte. Det ena är givetvis vad som händer i bild, men det andra är musiken som bara måste vara bra för att skapa rätt stämning. Nu har man ett väldigt enformigt och enerverande fiolspelande filmen igenom vilket inte funkar. Man tar sig igenom filmen, och musiken, men det är bara tack vare det tintade fotot och en ok historia. Ser tyvärr inte storheten med filmen, men som filmhistoria är det säkert imponerande.
2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 8.0
---
Henke har också sett en tysk. Förhoppningsvis gillade han klassikern Metropolis mer.
Imorgon kommer den sista filmen i 1920-tals temat.
Vad trist. Många filmer i detta projekt har varit överraskande bra, men jag blir inte sugen alls på denna. Det räcker med att du sett den känns det som.
SvaraRaderaHenke: Ja, det var trist. Men jag blandade alltid ihop denna med Dr Mabuse så ville ändå se den. Var faktiskt den första filmen jag såg i 20-tals temat, så det blev bättre som tur är ;)
RaderaDå får vi hoppas att Dr Mabuse är bättre!
RaderaHenke: Det är jag övertygad om att den är!
RaderaVad synd! Jag gillar Caligari skarpt (Lyssna på mig, Henke ;). Poängen med filmen är ju inte realism och kulisserna bidrar bara till den sköna stämningen. Sedan är den förstås lite teatralisk, men det kan man liksom ta när det gäller stumfilm tycker jag. I alla fall i högre mån än senare alster.
SvaraRaderaSofia: Jag håller med, man får ta det teatraliska man bjuds på i stumfilmerna. Det var väl mer legenden i sig som inte "gjorde det" för mig. Det var för mycket som inte funkade (inte minst musiken och kulisserna) och då är det svårt att komma in i filmen och bli förtrollad som man nog måste bli.
RaderaHar en känsla av att musiken förstörde din allmänna upplevelse en aningen. Den "stumfilmsmusik" man lägger på idag är sällan den som var då. Jag gillar filmen helskarpt. Med eller utan ljud.
SvaraRaderaDavid: Ja, det är svårt att lyckas med nykomponerad musik till gammal film. Det var helt klart en av sakerna som gjorde att jag inte uppskattade filmen, men alltså inte den enda.
Radera