Titel: La passion de Jeanne d'Arc / The Passion of Joan of Arc / En kvinnas martyrium
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 1928
Regi: Carl Theodor Dreyer
I rollerna: Maria Falconetti, Eugene Silvain, André Berley, Michel Simon
Handling: Den sanna berättelsen om rättegången mot Jeanne d'Arc och hennes sista dagar i livet.
Omdöme: Danske regissören Carl Theodor Dreyer fick en förfrågan om att göra en film i Frankrike och valde denna historia om Jeanne d'Arc. Han spenderade runt ett och ett halvt år med att förbereda filmen, läsa på och hitta rätt skådespelerska för huvudrollen. Produktionen var en av de mest påkostade inom europeisk film på den tiden och en stor del av kostnaderna gick till att bygga upp trovärdiga kulisser, vilket man lyckades väl med.
Filmen kom att få ett visst motstånd i Frankrike där man ville klippa bort en hel del scener mot regissörens vilja. I slutet av 1928 förstördes originalnegativet i en brand och endast ett fåtal kopior av regissörens originalversion existerade. Året därpå förstördes även regissörens kopia, som han hade satt ihop, i ytterligare en brand. Genom åren var det därför svårt att hitta kopior på någon av versionerna, ända fram till 1981. Då hittade man mirakulöst en kopia av originalversionen i mycket gott skick på ett mentalsjukhus (!) i Oslo. Man misstänker att den dåvarande föreståndaren fått en kopia av filmen då han var en erkänd historiker.
Med hjälp av anteckningarna som gjordes under Jeanne d'Arcs rättegång och sista dagar i livet, har Carl Theodor Dreyer kunnat skapa ett stycke filmhistoria. Tillsammans med filmens höga produktionskvalité, märker man att man har en mycket skicklig regissör i förarsätet. Han lär ha varit lite av en tyrann som tog till en hel del knep för att få ut det mesta av sina skådespelare. Det lär den duktiga Maria Falconetti ha fått erfara under inspelningen. Om detta var orsaken till varför hon inte gjorde fler filmer eller om det var hennes kärlek till teatern är oklart.
Dreyers metoder gav dock resultat. Maria Falconetti är utmärkt i rollen som Jeanne d'Arc och man känner verkligen hennes och Jeanne d'Arcs lidelse filmen igenom. Jag har nog aldrig sett någon gråta så mycket som hon gör här. Men det är mer än tårar som gör hennes prestation så hyllad. Både hon och de övriga skådespelarna (utmärkta rakt igenom) känns inte så överdrivna som de många gånger var, inte minst under stumfilms-eran. Det gör även att man kan ta till sig berättelsen på ett annat plan, något som är viktigt för helheten. Man har även hittar rätt "typer" för samtliga roller, något som också gör mycket.
Tekniskt sett finns det många godbitar att skåda. Rudolph Maté stod för den på sin tid imponerande cinematografin (han regisserade även en del film själv på 40- och 50-talet, bl.a. film-noir). Fotot har mycket närbilder där karaktärernas ansiktsuttryck och osminkade ansikten fångas. Men det mest imponerande är en del kameravinklar, kameraåkningar och även klippningen som ger filmen ett bra flyt. Det är en film som växer på en och tillhör utan tvekan de främsta filmerna från 1920-talet som jag sett. Helt klart ett måste för filmälskare.
5 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.2
---
Kan inte tänka mig något annat än att Henke också tyckte om denna, eller? Ta reda på det här.
Du har helt rätt, jag tyckte om denna film. Falconettis insats är superb. Och en intressant film.
SvaraRaderaJag är inte insatt i Dreyers arbetssätt så det var kul att läsa lite om det. Regin var helt klart bra, så modern i sin stil att jag inte la märke till den speciellt... :-)
Henke: Haha, "så modern i sin stil att jag inte la märke till den speciellt..."
RaderaJa, det kanske är det bästa betyget - när man tycker en film som har 85 år på nacken känns modern. Du har helt rätt.
Intressant historia om den "förlorade" filmen. Tur att den bevarandes för eftervärlden, låter definitivt som något man borde ta itu med.
SvaraRaderaSofia: Jag tyckte det var en intressant historia om en än mer intressant film. Filmen tycker jag är ett måste från den här perioden. Man rycks med i händelserna och den känns modern på mer än ett sätt.
RaderaHaha, jag tyckte historien om filmen var mer intressant än filmen. ;) Vi har ju redan konstaterat att jag inte gillade filmen:
SvaraRaderahttp://jojjenito.wordpress.com/2013/09/15/la-passion-de-jeanne-darc/
"Jag har nog aldrig sett någon gråta så mycket som hon gör här"
Jag tänkte precis samma sak. T.o.m. Helena Bergström ligger rejält i lä.
Jag är nyfiken, du brukar ju inte gilla filmer med religiösa teman men det här gången funkade det. Varför tror du att det funkade?
Jojjenito: Ja, historien kring själva filmen var minst sagt fascinerande.
RaderaDet är inte per automatik som jag ogillar filmer med religiösa teman. Det är mest när karaktärerna ska börja predika och pressa andra att tycka likadant som det går för långt. Här kände jag mer att det var en historia om Jeanne d'Arc än om religion, även om den givetvis också var en del av det hela.
Ok, intressant. Å andra sidan pressade ju prästerna Jeanne en hel del för att få henne att tycka som dem. Men jag förstår vad du menar. Hon "predikanten" i The Mist är väl ett typexempel. Fast jag förstår ändå inte riktigt. I just The Mist så gör ju filmen tydligt att hon är "skurk", det är inte nån man ska gilla och hennes slut är ju talande. :)
SvaraRaderaJojjenito: Sant, i The Mist slutade det ju "lyckligt" till slut, haha. Men under tiden predikanten var med var det urjobbigt ;) Sen tycker jag oftast att det religiösa förr i tiden (katolska kyrkan och liknande) är ganska fascinerande.
Radera