The Hills Have Eyes

Titel: The Hills Have Eyes / Ögon i natten
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1977
Regi: Wes Craven
I rollerna: Robert Houston, Suze Lanier-Bramlett, Dee Wallace, Martin Speer

Handling: Familjen Carter är på väg genom Nevada-öknen i sin bil och husvagn mot Kalifornien. Men de stoppas brutalt i ödemarken av en galen och bisarr familj med uppenbar fallenhet för kannibalism. En efter en faller Carters familjemedlemmar offer för mördarna. Kan någon eller något förhindra en total tragedi?

Omdöme: Innan Wes Craven gjorde några kända skräckfilmer, som bl.a. A Nightmare on Elm Street (1984) och Scream (1996), gjorde han denna kultfavorit. Den var så pass brutal att den amerikanska censuren ville ge den ett X i åldersgräns (vilket i princip endast gavs till porrfilmer). Efter några mindre klipp från Cravens sida fick den en mer vanlig åldersgräns för en skräckfilm.



Man känner med en gång att det är en ganska sunkig film där man inte lagt så mycket krut på dess utseende. Eller rättare sagt, att det ska se snyggt ut. Istället fångar man den skitiga och ogästvänliga miljön som familjen Carter får utstå när de fastnar i ödemarken. I de närliggande bergen döljer sig terrorn i form av en helsjuk familj bestående av något som bara kan jämföras med grottmänniskor.



Man lyckas skapa en smutsig känsla som passar filmen bra, det är ingen tvekan om det. Däremot blir det lite tråkigt att följa familjen Carter som inte har några karaktärer att direkt gilla. Inte heller är mördarna intressanta där det endast hettar till när de besöker husvagnen. Här bjuds man på några av de bättre scenerna i filmen för övrigt. Roligaste karaktären är förmodligen Doug Wood, som är gift/pojkvän till en av Carter-döttrarna. Men det är mest för att han påminner om en blandning mellan en ung Nicolas Cage från 80-talet med mustasch och Peter Sellers när han klär ut sig i en av Rosa Pantern-filmerna.



Är det något som inte riktigt funkar på mig i skräckfilmer så är det ogästvänliga miljöer och primitiva white-trash/hillbilly mördare. Det är exakt vad man får här. Visst är det inte helt fel med barbariska mördare som kan gå hur långt som helst, när som helst och göra saker mot vem som helst. Men sällan lyckas den typen av skräckfilmer imponera på mig. Det finns några få undantag, men denna är inte en av dem.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.3

---

Wes Craven, mannen bakom ”Terror på Elm Street” kom redan på 70-talet med den då ganska omtalade filmen ”The Hills Have Eyes”, som sedermera blev något av en kultfilm i sin genre. Jag ska inte sticka under stol med att jag generellt har lite svårt för White Trash hillbillies. Den här filmen är inget undantag. Bortsett från det så är storyn lika simpel som den är klassisk i genren. Typ, städad och snäll familj fastnar någonstans ute på vischan och blir terroriserade av de lokala, degenererade förmågorna. Filmen har vissa kvaliteter och ett ok underhållningsvärde.

Betyg: XX+

Let's Scare Jessica to Death

Titel: Let's Scare Jessica to Death / Låt oss skrämma Jessica till döds
Genre: Drama/Rysare
Land: USA
År: 1971
Regi: John D. Hancock
I rollerna: Zohra Lampert, Barton Heyman, Kevin O'Connor, Mariclare Costello

Handling: Jessica har just blivit utskriven från ett mentalsjukhus och med en önskan att börja ett nytt liv flyttar hon in på en lantgård i New England tillsammans med hennes make och bästa vän. De hinner dock inte ens anlända innan underliga saker börjar hända med Jessica...

Omdöme: I denna regidebut ska regissören försöka skrämma Jessica till döds. Jessica (Zohra Lampert) är en känslig ung kvinna som tillsammans med maken Duncan (Barton Heyman) och deras vän Woody (Kevin O'Connor) tar sitt pick och pack och flyttar från stressiga New York till idyllen i New England. Men något står inte rätt till med Jessica som precis blivit släppt från mentalsjukhuset. Är hon inte helt återställd eller händer saker på riktigt när de anländer till sitt nyinköpta hus?



När de anländer till huset hör Jessica röster, hon ser saker, människor som inte borde vara där. Men rätt vad det är ser även hennes make någon som stryker runt i huset de precis klivit in i. Det visar sig vara en rödhårig kvinna vid namn Emily (Mariclare Costello) som "flyttat in" då huset stod tomt. De tre vännerna låter henne stanna ett par dagar och märker snart att hon är trevligt sällskap och ber då henne flytta in. Samtidigt fortsätter Jessica att se och höra konstigheter, men håller skenet uppe att allt är i sin ordning.



Filmen kan delas upp i tre delar. Den första delen får en genast intresserad då den bjuder på en ganska obehaglig stämning. Rösterna och synerna Jessica har är klart bra och man visar inte för mycket. Huset de köpt omges av en kuslig dimma (en dimma som var där på riktigt när filmteamet kom till platsen och genast valde att filma) och den psykologiska stämningen hittar rätt.



Den andra delen övergår filmen mer till ett relationsdrama mellan de fyra där Emily blir ett hot för Jessica. Filmen tappar då lite av sitt tempo och sin stämning, men är fortfarande bra. Man önskar bara att det hela ska vridas upp under sista delen och få en minnesvärd avslutning på det hela. Man väljer dock en lite tråkig väg (fast inte helt oväntad då det nämns under filmens gång) som tar en bort från den där kusliga stämningen man byggt upp.



Två saker filmen lyckas bra med är dels Jessicas tillstånd med hennes röster och syner, dels den krypande atmosfären som byggs upp med hjälp av passande musik och ljud. Hälften av charmen med den här typen av film är stämningen man skapar. Eftersom den lyckas är det lite synd att filmen inte riktigt klarar av att fullfölja det hela. Det hade annars kunnat bli en gömd liten pärla, men filmen ska inte glömmas bort helt. Här finns tillräckligt för att hålla en nyfiken filmen igenom. Det lär också vara en av Stephen Kings favoritskräckisar.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

---

Den där lite sunkiga 70-talsstämningen inställer sig rätt omgående, och det är just den psykologiska aspekten som lyfts fram filmen igenom. Är huvudpersonen i fråga lite smått galen eller har hon fog för sin oro? Tyvärr dribblar regissören/manusförfattaren bort sig under den andra halvan av filmen. Den tar liksom inte det där extra steget, utan planar ut i en rätt ordinär story. Dock inte helt ointressant.

Betyg: XX+

The Shout

Titel: The Shout / Skriket
Genre: Drama/Rysare
Land: Storbritannien
År: 1978
Regi: Jerzy Skolimowski
I rollerna: Alan Bates, John Hurt, Susannah York, Tim Curry

Handling: En man berättar en historia om en man som påstår sig kunna döda med hjälp av sitt skrik som han lärt sig och utvecklat när han i 18 års tid bott i Australiens vildmark.

Omdöme: Brittisk psykologisk rysare när den är som bäst? Nej, inte direkt. Jag hade tidigare sett Deep End (1970) av den polske regissören Jerzy Skolimowski. Det var en film som både var intressant och bra, klart sevärd. Därför kändes det lite lockande att se vad han skulle hitta på här. Filmen är baserad på en novell skriven av Robert Graves på 1920-talet.



Historien koncentreras till tre personer och är till stora delar försatt på den brittiska landsbygden. Paret Anthony och Rachel Fielding (John Hurt och Susannah York) bor isolerade från den närmaste byn. De har ganska nära till sandstranden och bara en cykeltur tar dem till affären eller kyrkan (där Anthony spelar på orgel). Anthony är musiker som jobbar hemifrån. Han experimenterar med att skapa och spela in olika typer av ljud. Rachel verkar bara vara hemmafru.



En dag dyker en mystisk främling upp vid namn Charles Crossley (Alan Bates). Han blir inbjuden hos paret som behandlar honom som sin gäst. Men Crossley beter sig udda och paret vill helst att han lämnar dem. Istället stannar han kvar och tar över huset och styr både Anthony och Rachel. Han har nämligen levt bland aboriginer i Australiens vildmark i 18 års tid. Det har gett honom krafter som gör att han liksom kan förtrolla människor runt honom att göra som han vill. Han hotar även med att han besitter ett fruktansvärt skrik han lärt sig och utvecklat genom åren som dödar allt och alla i hans närhet.



Vad det här var tänkt att vara är högst oklart. Det är förvisso en slags australiensisk legend som berättas och Crossley är dess budbärare. Man ska ha klart för sig att Hurt, York och Bates alla är bra i sina roller. Man har helt enkelt kompetenta skådespelare som håller filmen vid liv.



Det är värre med storyn som inte ger mycket. Åtminstone inte i mina ögon, även om den uppenbarligen gör intryck på en del andra som ser den. Den är varken skrämmande, kuslig eller direkt psykologiskt påfrestande. Det är mer ett triangeldrama, men rysaregenskaperna borde ha vridits upp ett par snäpp. En sån här film kan bli riktigt obehaglig om man får med den psykologiska aspekten. Men när det hela känns som fantasy/magi och inte bjuder på något som skulle ge rysningar så faller den tyvärr pladask.

3 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.0
IMDb: 6.7

---

Ojojoj, den här var speciell. Man fick lite Jodorowsky vibbar av filmen. Visst, den är inte lika flummig som ”El Topo”, men den leder liksom ingenvart. Det är lite Jodorowsky, 70-talets Hem till Gården med en skvätt av Kommissarie Morse över det hela. Nåja, det ska villigt erkännas att jag aldrig sett HTG eller KM, men det skulle inte förvåna mig om liknelsen ligger nära till hands. Det här föll mig verkligen inte i smaken, den var bara grå, trist och konstig.

Betyg: X+

Nightmare

Titel: Nightmare
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1981
Regi: Romano Scavolini
I rollerna: Baird Stafford, Sharon Smith, C.J. Cooke, Mik Cribben

Handling: George är en psykiskt störd man som lider av plågsamma barndomsminnen. Han är inspärrad på vad som verkar vara ett mentalsjukhus, men släpps fri i tron om att han är frisk. Då börjar morden på unga kvinnor när George tar sig till Florida där en kvinna och hennes tre barn hamnar i fokus.

Omdöme: Det finns många filmer i slasher-genren, och de allra flesta (och bästa) kom under 80-talet. Här har man en mindre känd sådan, gjord på liten budget med okända skådespelare. Att filmen haft liten budget märks främst på det något sunkiga fotot. Det är inget fel på hur det hela är filmat, för det är faktiskt bra. Däremot är kvalitén lika dålig som i svenska lågbudgetfilmer från 70-talet med Christina Lindberg. Färgerna är bleka, det är grått och trist. Fast på något sätt passar det en sån här film. Det är en sån där "look" som moderna Grindhouse-filmer försöker få till.



Historien följer en man som lider av fruktansvärda mardrömmar från sin barndom. I drömmen vaknar han bl.a. upp i sin säng med en styckad kvinna vid sina fötter. Han sitter inspärrad, övervakad och matas med piller. Men det är inte ett mentalsjukhus som man först tror. Det visar sig vara ett hemligt experiment han är med i. Det är oklart vad de vill få ut av det hela, men tanken är att han ska jobba för regeringen (men med vad är frågan).



Han släpps ut i det fria och visar genast prov på vad som driver honom - sex och våld. Han går på New Yorks gator där utbudet av film och liveshower är stort. Men det är inte nog för honom. Något driver honom mot Daytona Beach nere i Florida. På vägen kan han inte hålla sig längre utan följer efter en ung kvinna som han brutalt skär halsen av i hennes hem. När han anländer till Florida är blodbegäret bara större och snart är det fler som får se upp.



Eftersom han ingått i ett hemligt experiment har de ansvariga valt att inte informera polisen. Istället skickar de egna män som ska försöka lokalisera honom och ta in honom. Men det är lättare sagt än gjort. De får helt enkelt spåra honom via stulna fordon och de lik han lämnar efter sig. Samtidigt i Florida följer man en mamma med sina tre barn. Den ende sonen, en 9-åring, har en tendens att ljuga och älskar att skrämma sin barnvakt. Kan denna familj vara mördarens nästa offer tro? Kommer familjens och mördarens vägar korsas?



Ska man vara ärlig så är filmen inget vidare i över en timme. Inte direkt dålig, men scenerna känns lite ryckiga och man har svårt att få grepp om vart det hela ska leda. Skådespeleriet är inte heller av någon vidare klass. Å andra sidan är det en stor fördel med en sån här film att man aldrig vet vad som ska hända i nästa scen. När man nästan gett upp hoppet om att filmen ska nå några vidare nivåer så slår den plötsligt till. För sista 20 minuterna av filmen är faktiskt riktigt bra. Nästan allt krut har lagts på denna sista "uppgörelse". Tack vare den blir filmen absolut värd att se och tar upp betyget ett par snäpp.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.6

---

Lågbudget skräckis som har ett rätt intressant upplägg. Huvudrollsinnehavaren Baird Stafford som spelar den psyksjuke George Tatum är rätt medioker med tanke på den ”tacksamma” rollen han spelar. Han gör inte bort sig, men lyfter inte heller filmen på egen hand som man oftast kan göra om man får en sådan ”paradroll”. Filmen puttrar på lite halvslött innan den kommer igång på allvar de sista 20 minuterna eller så.

Betyg: XX till XX+

Blood and Black Lace

Titel: Sei donne per l'assassino / Blood and Black Lace / Blod och svarta spetsar
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Frankrike/Monaco
År: 1964
Regi: Mario Bava
I rollerna: Cameron Mitchell, Eva Bartok, Thomas Reiner, Ariana Gorini

Handling: En svartklädd, maskerad mördare terroriserar ett modehus som under ytan döljer korruption, utpressning och droger. När det första mordoffrets dagbok hittas blir personalen nervösa och snart fortsätter de bestialiska morden.

Omdöme: Italienaren Mario Bava må inte vara lika känd som Dario Argento för den breda publiken. Men faktum är att Bava, och i synnerhet just denna film, ofta nämns som en stor influens på Argento, men även amerikanska regissörer och slasher-genren. Man ska dock inte se filmen som en slasher, för det är det inte. Inte heller är den skrämmande med dagens mått mätt. Istället är det en blandning av ett invecklat mordmysterium och giallo-genren där den räknas bland de första och viktigaste.



Vad man ska ha klart för sig är att filmen hade en liten budget att jobba med. Men Bava hade fått fria händer efter sina tidigare filmer som gått bra. Han ville göra något annat än det typiska mordmysteriet där man följer polisens arbete. Istället väljer han här att fokusera på själva morden och mördaren, vilket ju är grunden i en slasher eller giallo. Känns som han tagit lite från Hitchcock i vissa lägen, vilket aldrig är fel. Han har även paketerat det snyggt med eleganta färger som ger filmen ett unikt utseende. Detta är något som Argento senare lånade till sin färgglada Suspiria (1977).



Om man ska syna själva handlingen och filmen lite mer så ska man inte förvänta sig en renodlad skräckfilm. Första 20 minuterna bjuder mest på undermåligt skådespeleri där man i ett modehus får lära känna några framtida mordoffer. Men när filmen förflyttas utanför modehuset börjar det roliga och den coolt maskerade mördaren dyker upp för att döda den ena modellen efter den andra. Vad ligger egentligen bakom och vem är mördaren - ja, det är ingen idé att försöka lista ut. Istället lutar man sig tillbaka och följer med på den stundtals sköna åkturen.



Filmen hade jag sett tidigare och gillade den ganska mycket då. Redan från början kände jag nu att den inte alls var lika bra. Men den tog sig efter den svaga inledningen och bjuder på ett par snyggt utförda mord. Ännu bättre är det med färgerna och stämningen i fotot som gör mycket på egen hand. Tyvärr har musik en tendens att bli väldigt dominerande. Sen är det mest lounge-musik (som påminner om Rosa Pantern-filmen A Shot in the Dark (1964) som kom samma år) som gärna hade fått bytas ut mot spänningsmusik. Då hade filmen och många av scenerna runt morden genast höjts ett snäpp. En stark trea blir det, främst för att den är snygg och ganska underhållande. Men den är absolut inte skrämmande.



2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

---

Tidig liten Giallo med mycket stil. Om "Motorsågsmassakern" ses lite som en föregångare för de amerikanska filmerna i genren, så ses Blood and Black Lace som en viktig föregångare i Giallo genren. Mario Bava visar en fin estetisk känsla med en hel del granna färger. Tyvärr kommer varken skådespeleriet eller musiken riktigt upp i samma klass, vilket är lite synd.

Betyg: XXX till XXX+

Session 9

Titel: Session 9 / The Asylum - Dödens salar
Genre: Mysterium/Rysare
Land: USA
År: 2001
Regi: Brad Anderson
I rollerna: Peter Mullan, David Caruso, Josh Lucas, Stephen Gevedon

Handling: På ett övergivet mentalsjukhus brådskar en grupp asbestsanerare med att få klart sitt arbete inom utlovad tid. Det som egentligen skulle ha varit ett relativt enkelt uppdrag kompliceras av de spända relationerna inom arbetslaget - Hank har ett förhållande med Phils före detta och Gordon har problem med sin fru och nyfödda baby. Olustkänslorna i gruppen växer, katalyserade av husets mörka förflutna.

Omdöme: Innan Brad Anderson gjorde den hyllade The Machinist (2004) kom han med bl.a. den klart sevärda romantiska sci-fi filmen Happy Accidents (2000) och denna rysare. Han lär ha kört förbi ett nedlagt mentalsjukhus dagligen och kände att han var tvungen att spela in en film där. Så skådeplatsen är ett riktigt övergivet mentalsjukhus som används i filmen, vilket givetvis passar perfekt.



Det är filmat med digitalkamera vilket till en början känns lite amatörmässigt och TV-filmsaktigt. Men denna känsla försvinner i princip helt när storyn kommer igång. Ett litet team på fem personer ska utföra ett saneringsjobb på ett nedlagt och övergivet mentalsjukhus. Det stängdes ner 15 år tidigare, men staden vill nu utnyttja delar av det. Eftersom saneringsfirman gått dåligt för ägaren Gordon (Peter Mullan), som även fått nytillskott i familjen, garanterar han att jobbet är klart på en vecka, trots att det normalt borde ta tre.



Tidsmässigt är det inte några direkta problem att hinna som det verkar. Männen har tid till att vandra omkring i det jättestora komplexet och göra en egen agenda. Men det blir även ett sätt att lära känna karaktärerna lite bättre. För alla, eller åtminstone de flesta, uppvisar ett konstigt beteende. I kombination med att mentalsjukhusets mörka hemligheter sakta kommer upp till ytan, får man hela tiden vara beredd på att det värsta kan gömma sig bakom hörnet.



Det är egentligen inte en film där det händer så himla mycket skrämmande saker. Däremot är stämningen hela tiden sådan att man känner ett visst obehag. Det är liksom en krypande känsla som inte vill gå iväg. Och det är helt klart att föredra framför en massa blod och tortyr som inte leder någonvart och mest bara blir trist i längden. Det här är klart mer tillfredsställande, men det kräver också att man har något att berätta och inte dribblar bort sig efter ett tag.



Peter Mullan, som var utmärkt i Tyrannosaur (2011), är bra här och det är även han som har den intressantaste karaktären redan från början. Lite kul är att hans karaktär får "råd" av en röst på ett liknande sätt som huvudkaraktären får i Donnie Darko (2011) som kom samma år (där jättekaninen Frank står för rösten).



Jag är helt säker på att jag sett filmen runt tiden när den kom, men inget känns familjärt nu. Det bör sägas att det är en sådan film som inte är helt lätt att komma ihåg då den lämnar en del öppet för tolkning. Man vet inte hur allt ligger till förrän filmen nått sitt slut. Även då kan man inte vara helt säker. Det som är säkert är att gillar man den här typen av rysare där stämningen hela tiden finns där och inte behöver ha en massa mord hela tiden, så funkar den bra. Gillar även att man länge inte vet om det är övernaturligt eller på riktigt. Det är annars något som man lätt strular till mot slutet av en film som denna, men det funkar här.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

---

Det ska tillstås att den endimensionelle David Caruso aldrig har tillhört favoriterna.
I den här filmen passar dock hans träiga skådespeleri filmens karaktär. Trots lågbudgetvibbarna lyckas den ganska bra med att skapa en lite olustig stämning, och som tittare är det svårt att klura ut hur det egentligen ligger till. Ingen höjdare men fungerar för stunden.

Betyg: XXX-

The House with Laughing Windows

Titel: La casa dalle finestre che ridono / The House with Laughing Windows / The House of the Laughing Windows / Huset med de skrattande fönstren
Genre: Drama/Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien
År: 1976
Regi: Pupi Avati
I rollerna: Lino Capolicchio, Francesca Marciano, Gianni Cavina, Giulio Pizzirani

Handling: Restauratören Stefano kallas till en isolerad liten håla för att restaurera en målning som håller på att falla i bitar. Målningen föreställer St. Sebastian som blir ihjälstucken av två "demoner". I och med detta börjar Stefano uppleva en del problematik. Någon ringer och hotar honom att hålla sig borta från tavlan och ber honom försvinna innan något otrevligt händer. Sakta men säkert får han reda på bakgrunden till tavlan, dess konstnär och flera av byns konstiga invånare.

Omdöme: Det här är en italiensk film som jag länge kände till, men inte riktigt var säker på om det var en giallo, något övernaturligt eller snarare ett mysterium. Var det skräck överhuvudtaget skulle visa sig vara frågan. Filmen inleder precis som man hoppas på. Under förtexterna sätter den mystiska musiken genast stämningen och man känner liksom en kuslig dimma ta sig in över filmen.



Sen börjar filmen med att Stefano anländer till en liten italiensk by med båt. Med på båten kommer även en vacker brunett vid namn Francesca som visar sig vara den nya lärarinnan. Stefano möts av en dvärg och hans chaufför som tar honom till hans inkvartering och visar honom även hans kommande arbetsplats i en kyrka. Där ska han försöka få liv i en tavla som den förre restauratören jobbat på innan han plötsligt dog. Redan här borde varningsklockorna ringa för Stefano, men naiv som han är blinkar han inte ens till utan påbörjar sitt jobb.



Stefano verkar inte jobba så mycket. Han gör förvisso sitt jobb, men han har väldigt mycket fritid som det verkar. Han vandrar omkring planlöst och tar sig till platser utanför byn. Han hoppar i säng med första bästa kvinna (som sägs ha legat med alla män i byn) och fortsätter sina planlösa utflykter. Inte mycket händer, förutom en sak - ett telefonsamtal. En person med förvrängd röst (italiensk specialitet från bl.a. giallo-genren) hotar honom att inte jobba på tavlan i kyrkan.



Det hela är inte en skräckfilm, inte särskilt intressant heller för den delen. Förutom telefonsamtalet händer en annan grej under filmens första timme som är värd att notera i kategorin skrämmande/kuslighet. Sen hittar han en ny kvinna, Francesca den nya lärarinnan, och tillsammans inleder de en romans. Detta, och en del annat, får mig att tänka på en annan halvdålig "skräckfilm" i Don't Look Now (1973) där Donald Sutherland ränner runt Venedig och en kyrka besöks ett par gånger.



Det är inte förrän filmens kanske sista 20 minuter som skräckelementen kommer upp till ytan. Nu händer plötsligt det mesta och dödstalet stiger omedelbart på bara några minuter. Nu är jag inte en som kräver många mord eller blod för den delen för att en skräckfilm ska vara bra. Men när det hela är ett ljummet drama i runt 80 minuter så vinner filmen inte många poäng hos mig. Det ska dock sägas att avslutningen på filmen inte är så dum och räddar filmen från ett lägre betyg. Den har trots allt en annorlunda twist på det hela och bjuder på en del oväntade scener - mot slutet.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

---

Det här var en oerhört händelsefattig film. Man väntade i princip filmen igenom på att något skulle hända. Fördelen med italienska filmer från den här eran är att de oftast bjöd på oväntade slut, gärna med intressanta twists. Den här tillhör dock kategorin sömnpiller. Oengagerande och trist. Bör inte riktigt kategoriseras som en skräckis.

Betyg: X+