Titel: La grande illusion / Den stora illusionen
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 1937
Regi: Jean Renoir
I rollerna: Jean Gabin, Pierre Fresnay, Erich von Stroheim, Marcel Dalio
Handling: Under Första världskriget blir två franska officerare tillfångatagna. De placeras med andra officerare och utvecklar vänskap. Längst in i deras huvuden finns dock en plan på att fly.
Omdöme: Att det här är en hyllad film, det är ett faktum. Den blev även förbjuden i Nazi-Tyskland när Andra världskriget bröt ut för sitt pacifistiska sätt att skildra Första världskriget på. Propagandaminister Goebbels ansåg att den var "rikets fiende nummer 1 inom film" och beordrade att kopiorna skulle beslagtas och förstöras.
När de allierade bombade Paris 1942 och totalförstörde ett filmlaboratorium där man trodde originalnegativet befann sig, misstänkte man att originalversionen var förlorad. Flera omklippta versioner dök därför upp. Långt senare visade det sig att originalnegativet hade hamnat i Berlin och befann sig i den sovjetiska zonen 1945. Filmen skeppades iväg till Moskva där den förvarades fram till 60-talet då den återvände till Paris. Men man visste inte att det var "den" filmen förrän runt 30 år senare när man i början av 90-talet upptäckte vilken film det var vid en genomgång av filmarkivet.
Om man försöker ge sig på filmen i sig så kan man enkelt dela upp den i tre akter. Den första akten utspelar sig på ett ganska slappt och öppet krigsläger dit kapten de Boeldieu (Pierre Fresnay) och löjtnant Maréchal (Jean Gabin) anländer. Innan dess när de tillfångatagits, har de bekantat sig med den tyske kaptenen Rauffenstein (Erich von Stroheim) som visar sig vara mycket gästvänlig. Under denna första akt bjuds man på en gemytlig stämning och givetvis planeras ett flyktförsök i form av tunnelgrävande.
Akt två utspelar sig på ett annat fångläger, ett mycket tuffare läger att rymma från där kapten Rauffenstein styr och ställer. Han blir glad att se sina två vänner igen, särskilt kapten de Boeldieu som han behandlar som en av sina vänner. Han uppvisar en slags gentlemannastil som är raka motsatsen till hur man brukar se tyska officerare på film. Men det är också detta som är ett av filmens teman - att alla är jämlika och behandlas därefter. Dock är det något som är i förändring, något som Jean Renoir uppenbarligen kände av med nazismen på inmarsch.
Under akt två tappar filmen väsentligt, tyvärr. Vad som var småtrevligt att följa under första akten blir händelsefattigt och faktiskt ganska trist. Inte mycket händer under långa stunder och så blir det även under akt tre som filmen avslutas med. Filmen, som är på nästan två timmar, hade inte behövt vara en minut över 90 minuter. Och då hade den redan varit uppe på maxlängd i mitt tycke.
Att filmen var viktig och hyllats för sitt sätt att visa krig med minimalt våld är förvisso trevligt. Men det går inte att komma ifrån att jag inte känner särskilt mycket när filmen ses, vare sig för karaktärerna eller historien i sig. Den börjar lovande första trekvarten ungefär, men sakta men säkert blir det mindre och mindre av intresse. Från att ligga på en stark trea och ha potential att jobba sig uppåt, dalar det hela långsamt mot en tvåa. Därför känns en stark tvåa i betyg som det enda rätta.
3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 8.0
---
Tyckte Henke annorlunda och kunde han se filmens "storhet"? Ta reda på det här.
Även Jojjenito har hakat på och sett filmen.
Imorgon fortsätter temat med en ny spännande film.
Hmm, du gillade akt 1 mest? Jag fann akt 3 bäst. Men i stort var detta en ganska stor besvikelse med tanke på dess rykte. Viktigt ämne javisst, men enkom det räcker inte.
SvaraRaderaHenke: Håller med om att en film med ett sådant rykte borde vara bättre. Men så kan det bli. Andra uppskattar den mycket och ser dess storhet.
RaderaIntressant, jag tyckte inledningen var urtrist. Jag fick ju t.o.m. börja om två gånger för att jag var uttråkad. Men i slutändan hamnar vi ju på samma betyg, och precis som du så kände jag aldrig nåt för historien eller karaktärerna.
SvaraRaderaAtt jag gillade slutdelen var nog mest för att vi fick lite andra miljöer än de tråkiga fånglägrena...
Jojjenito: Jag tror saken var den att jag helt enkelt trodde det skulle bli en rymma-från-fångläger film. När den sen bytte spår ledde det inte historien framåt.
RaderaJa, det kan jag förstå. Jag kände nog lite så också. Det blev ganska spretigt. Samtidigt gav hur handling utvecklade sig en möjlighet att ha med scenen där han försöker förklara för engelsmännen att de har påbörjat en tunnel men kan inte göra sig förstådd pga språkförbistring. Lite för symboliskt kanske men ändå en ganska bra sekvens.
RaderaJojjenito: Något som är väldigt viktigt är vad man känner när man ser en film. Att den uppenbarligen har ett starkt budskap och mycket symbolik är en sak, men känner man inte något speciellt så blir inte effekten särskilt stor när filmen är slut.
RaderaJapp, och jag kände inte mycket för nån av rollfigurerna. Det var symbolik hit och dit men det fanns ingen spänning, inga insatser, i alla fall inte i början. Just det tyckte jag blev lite bättre mot slutet faktiskt, kanske tvärtom mot vad du tyckte.
SvaraRaderaJojjenito: Nej, jag håller med. Man kände inte mycket för någon.
RaderaPå ett sätt tyckte jag filmen blev mindre intressant när de kom till stenslottet. Däremot blev vänskapen mellan de två franska soldaterna starkare under andra halvan. Eftersom jag inte kände något för karaktärerna fångade det mig dock inte.