Le passé

Titel: Le passé / The Past
Genre: Drama
Land: Frankrike/Italien
År: 2013
Regi: Asghar Farhadi
I rollerna: Bérénice Bejo, Tahar Rahim, Ali Mosaffa, Pauline Burlet

Handling: Iranske Ahmad återvänder till Frankrike för att skilja sig från sin franska hustru Marie. De har inte levt ihop på fyra år och hon har nu träffat en ny man, Samir. Tillbaka i sitt gamla hus knyter Ahmad åter kontakt med Maries tonårsdotter, som är på kant med sin mor.

Omdöme: Efter det Oscarsvinnande dramat A Separation (2011) följer regissören Asghar Farhadi upp med ännu ett relationsdrama. Även denna gång är filmen Oscarsnominerad, fast skillnaden är att det utspelar sig i Frankrike och är på franska.



Ahmad (Ali Mosaffa) återvänder till Frankrike som han lämnade för fyra år sedan då han helt enkelt inte fick tillvaron att gå runt. Hans fru Marie (Bérénice Bejo) har bett honom komma dit så att de kan skilja sig. Hon har nämligen hittat en annan man hon vill gifta sig med, Samir (Tahar Rahim), vars fru ligger i koma.



Ahmad kommer in i en svår situation. Han fick aldrig några barn med Marie, men behandlar ändå hennes barn som sina egna. Hon har tre barn, varav två är hennes egna. Det är äldsta dottern Lucie och yngsta dottern Léa vars far bor i Bryssel samt pojken Fouad som är son till hennes nye pojkvän, Samir.



Vad Ahmad sakta men säkert märker är att det är en trasig familj han besöker. Pojken söker hela tiden uppmärksamhet med sina utbrott och hyss medan den äldsta dottern Lucie helst inte är hemma. Hon gillar inte alls att mamma ska gifta sig med Samir, som hon försöker undvika så gott det går. Ahmad får agera medlare samtidigt som han försöker ta reda på orsaken till problemen och försöka lösa sin egen skilsmässa med Marie så smärtfritt som möjligt.



Om man börjar med det första man tänker på så är svaret nej, det är inte lika bra eller bättre än nämnda A Separation. Det är en liknande film, men utan samma tyngd. Men med det sagt är det här en film som liksom har flera lager, ungefär som en lök. Ju mer som skalas bort, ju mer rinner tårarna hos karaktärerna. Situationen är inte optimal för någon så man kan inte förvänta sig en lycklig utveckling. Fast det är inte heller blytungt som det lätt hade kunnat bli



Bérénice Bejo, som sågs i Oscarsvinnaren The Artist (2011), spelar den trasiga Marie. Karaktären är mångbottnad och uppvisar många svagheter, inte minst som mamma till barnen. Man kan säga att hon visar upp många mänskliga sidor. Sidor som lett till att hennes relationer inte blivit särskilt långvariga. Bejo gör rollen klart bra, men intressant nog var Marion Cotillard den som var påtänkt för rollen. Då hon inte var klar med Rust and Bone (2012) gick rollen istället till Bejo.



Det är inte bara Marie som är en tung karaktär. Även Ahmad och Samir får tillräckligt utrymme för att låta tittaren skapa sig en bra uppfattning om hur de är som personer. Lite överraskande är det Marie som skapar de flesta av problemen och inte någon av männen. Det är lätt att man tror att någon eller båda av männen ska vara hetlevrade, men inte här. Det är faktiskt lite skönt som omväxling och ger filmen ett lite annat perspektiv än vad man är van vid. Sen får man inte glömma äldsta dottern Lucie som får en viktig del i dramat.



Filmen saknar helt musik (förutom under eftertexterna) och det ger, som vanligt, en känsla av realism. Men som så ofta när man inte har musik så dyker funderingar upp hur mycket bättre det hade blivit med lite stämningshöjande musik. Hade det blivit mer gripande med musik, med passande musik? Ja, förmodligen. Men det ska ändå räcka med materialet man har att lyfta dramat ytterligare ett snäpp. Det tycker jag inte riktigt man lyckas med och därför blir filmen lite av en besvikelse när man vet vilken potential som fanns.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0