Make Way for Tomorrow

Titel: Make Way for Tomorrow / Skymning
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1937
Regi: Leo McCarey
I rollerna: Beulah Bondi, Victor Moore, Thomas Mitchell, Fay Bainter

Handling: Barkley och Lucy Cooper är ett gammalt par som lever ett hårt liv med många pengaskulder. Då ber de sina vuxna barn om hjälp. Men ingen är villig att göra särskilt mycket för dem.

Omdöme: Det här är en film jag länge velat se. Vet inte riktigt varför, men ända sedan jag hittade den för första gången för många år sen kändes det som en film att se. En av orsakerna var att Leo McCarey stod för regin. Han var främst känd för sina komedier med bl.a. härliga The Awful Truth (1937) i spetsen. Den vann han en Oscar för för bästa regi. Vid tacktalet tackade han, men påpekade att han vunnit för fel film. Denna låg honom helt enkelt varmast om hjärtat. Han gjorde nämligen filmen kort efter att hans far gått bort och man märker att den är gjord på ett kärleksfullt sätt.



Historien handlar kort och gott om Barkley (Bark) och Lucy Cooper (Victor Moore och Beulah Bondi). De är ett äldre par som tvingas flytta från sitt hus när de inte längre har råd att betala räkningarna. De bjuder in sina vuxna barn för att berätta om situationen. Fyra av de fem barnen är närvarande (det femte bor ute i Kalifornien) och börjar genast spåna på hur de ska lösa situationen. Ingen av dem är dock villig att flytta in båda föräldrarna hos sig. Bark och Lucy får löfte om att de om tre månader säkert hittar en lösning så att de kan bo tillsammans, men tills dess får de bo separat och långt ifrån varandra.



De två gamlingarna flyttar in hos varsitt barn och märker snart att de inte passar in. Skillnaden mellan de olika generationerna är tydlig. De yngre bryr sig bara om sina egna problem och hur deras tillvaro påverkas av att ha en gamling boendes hos sig. Istället visar det sig att det är de utomstående som behandlar dem bäst. Det må vara tidningsförsäljaren på hörnet, bilförsäljaren som misstar dem för miljonärer (men som behandlar dem väl även när de visar sig vara fattiga) eller personalen på hotellet där de spenderade sin smekmånad för 50 år sedan.



En imponerande aspekt jag inte ens tänkte på under filmens gång är att Beulah Bondi (i rollen som Lucy Cooper) endast var 48 år gammal. Trodde helt klart att det var en äldre skådespelerska i rollen. Men med hjälp av övertygande makeup och ännu bättre skådespeleri får man en pensionär som lurar en totalt. Hennes motpart Victor Moore var 61, så han var närmare pensionsåldern. Men Bondi såg nog allt äldre ut, imponerande.



Många i filmbranschen har hyllat filmen som en glömd amerikansk klassiker och ett mästerverk. Orson Welles lär ha talat gott om filmen många gånger och bl.a. ha sagt att det är den sorgligaste filmen han sett och att den skulle få en sten att börja gråta. Nu fann jag den inte SÅ sorglig, och den är inte utan humor, men visst är den sorglig. Den låg som grund för den hyllade japanska filmen Tokyo Story (1953) av Yasujiro Ozu och blev 2010 utvald att bevaras av amerikanska 'National Film Registry' då den ansågs vara en viktig del av den amerikanska filmhistorien.



Filmen må vara från 1930-talet, men i grund och botten hade den lika gärna kunnat vara gjord idag. Föräldrar och far-/morföräldrar förtjänar mer respekt och all hjälp de kan få. Det är bara att sätta sig in i deras situation för en stund för att kanske förstå lite av vad de känner och hur de ser på saker och ting. Filmen låter en få sig en funderare både en och två gånger. Den sopar inte heller problemet under mattan som man skulle kunna tro. Det hade lätt kunnat göras till en komedi, men man behåller en dyster (realistisk) syn på det hela vilket bara ger historien den rätta tyngden som den förtjänar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.9

---

Imorgon har både jag och Henke sett samma film.