Session 9

Titel: Session 9 / The Asylum - Dödens salar
Genre: Mysterium/Rysare
Land: USA
År: 2001
Regi: Brad Anderson
I rollerna: Peter Mullan, David Caruso, Josh Lucas, Stephen Gevedon

Handling: På ett övergivet mentalsjukhus brådskar en grupp asbestsanerare med att få klart sitt arbete inom utlovad tid. Det som egentligen skulle ha varit ett relativt enkelt uppdrag kompliceras av de spända relationerna inom arbetslaget - Hank har ett förhållande med Phils före detta och Gordon har problem med sin fru och nyfödda baby. Olustkänslorna i gruppen växer, katalyserade av husets mörka förflutna.

Omdöme: Innan Brad Anderson gjorde den hyllade The Machinist (2004) kom han med bl.a. den klart sevärda romantiska sci-fi filmen Happy Accidents (2000) och denna rysare. Han lär ha kört förbi ett nedlagt mentalsjukhus dagligen och kände att han var tvungen att spela in en film där. Så skådeplatsen är ett riktigt övergivet mentalsjukhus som används i filmen, vilket givetvis passar perfekt.



Det är filmat med digitalkamera vilket till en början känns lite amatörmässigt och TV-filmsaktigt. Men denna känsla försvinner i princip helt när storyn kommer igång. Ett litet team på fem personer ska utföra ett saneringsjobb på ett nedlagt och övergivet mentalsjukhus. Det stängdes ner 15 år tidigare, men staden vill nu utnyttja delar av det. Eftersom saneringsfirman gått dåligt för ägaren Gordon (Peter Mullan), som även fått nytillskott i familjen, garanterar han att jobbet är klart på en vecka, trots att det normalt borde ta tre.



Tidsmässigt är det inte några direkta problem att hinna som det verkar. Männen har tid till att vandra omkring i det jättestora komplexet och göra en egen agenda. Men det blir även ett sätt att lära känna karaktärerna lite bättre. För alla, eller åtminstone de flesta, uppvisar ett konstigt beteende. I kombination med att mentalsjukhusets mörka hemligheter sakta kommer upp till ytan, får man hela tiden vara beredd på att det värsta kan gömma sig bakom hörnet.



Det är egentligen inte en film där det händer så himla mycket skrämmande saker. Däremot är stämningen hela tiden sådan att man känner ett visst obehag. Det är liksom en krypande känsla som inte vill gå iväg. Och det är helt klart att föredra framför en massa blod och tortyr som inte leder någonvart och mest bara blir trist i längden. Det här är klart mer tillfredsställande, men det kräver också att man har något att berätta och inte dribblar bort sig efter ett tag.



Peter Mullan, som var utmärkt i Tyrannosaur (2011), är bra här och det är även han som har den intressantaste karaktären redan från början. Lite kul är att hans karaktär får "råd" av en röst på ett liknande sätt som huvudkaraktären får i Donnie Darko (2011) som kom samma år (där jättekaninen Frank står för rösten).



Jag är helt säker på att jag sett filmen runt tiden när den kom, men inget känns familjärt nu. Det bör sägas att det är en sådan film som inte är helt lätt att komma ihåg då den lämnar en del öppet för tolkning. Man vet inte hur allt ligger till förrän filmen nått sitt slut. Även då kan man inte vara helt säker. Det som är säkert är att gillar man den här typen av rysare där stämningen hela tiden finns där och inte behöver ha en massa mord hela tiden, så funkar den bra. Gillar även att man länge inte vet om det är övernaturligt eller på riktigt. Det är annars något som man lätt strular till mot slutet av en film som denna, men det funkar här.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

---

Det ska tillstås att den endimensionelle David Caruso aldrig har tillhört favoriterna.
I den här filmen passar dock hans träiga skådespeleri filmens karaktär. Trots lågbudgetvibbarna lyckas den ganska bra med att skapa en lite olustig stämning, och som tittare är det svårt att klura ut hur det egentligen ligger till. Ingen höjdare men fungerar för stunden.

Betyg: XXX-