Titel: Trouble in Paradise / Tjuvar i paradiset
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1932
Regi: Ernst Lubitsch
I rollerna: Herbert Marshall, Miriam Hopkins, Kay Francis, Charles Ruggles
Handling: Mästerbedragaren Gaston Monescu möter sin like i Lily, en ficktjuv som maskerar sig som baronessa i Venedig. Tillsammans tar de anställning hos den synnerligen rika madame Colet, ägarinna till ett framgångsrikt företag i Paris. Planen är att lura madame Colet på stora pengar, men så blandar sig kärleken in i spelet...
Omdöme: Jag hade tidigare sett klassikern The Shop Around the Corner (1940) av Ernst Lubitsch, så det var på tiden att se lite mer av denna hyllade regissör. Som så många andra tyska (och tyskspråkiga) regissörer, fick han sitt stora genombrott i Hollywood. Men han hade redan gjort en hel del film i sitt hemland innan hans Hollywood-karriär startade 1923.
Filmen gjordes innan den s.k. "Hays"-lagen infördes några år senare, vilket innebär att den har en del anspelningar på sex och annat som sedan inte godkändes. Detta gjorde att filmen inte fick visas igen efter 1935. Det dröjde ända till 1968 innan den skulle få visas igen. När man ser filmen idag är det inget som får en att rygga tillbaka eller känna att de gått för långt, men så var alltså situationen då.
Historien inleds som en kärlekskomedi mellan Gaston (Herbert Marshall) och Lily (Miriam Hopkins), två tjuvar som finner varandra när de besöker Venedig i "affärer". Gaston är en mästertjuv som siktar på de stora summorna och när de lite senare bor i Paris ser de sin chans. De ska ge sig på den rika madame Colet (Kay Francis) som äger ett stort parfymföretag efter sin makes bortgång. Gaston, som kan charma vem som helst och uppträder som en riktig gentleman, sätter genast in stöten på madame Colet som låter sig charmas.
Lite intressant är att Lily försvinner nästan helt när madame Colet träder in i handlingen. Triangeldramat som man väntar sig få se uteblir nästan helt, men bara nästan. Man vet inte vem Gaston ska välja när det står mellan blondinen Lily och brunetten madame Colet. Samtidigt blir det allt svårare att hålla sin riktiga identitet hemlig för Gaston. En man han rånade i Venedig dyker nämligen upp på en fest hos madame Colet.
En sak som är lite noterbar är att i jämförelse med många andra tidiga 30-tals filmer (dock inte alla) så bjuds man på bra skådespeleri. Det är inte så överdrivet som det lätt kunde vara efter stumfilmseran. Det tyder på duktiga skådespelare, men även en duktig regissör. Lubitsch blev känd för sin "touch" som präglas av smart dialog, charmiga karaktärer och att inte visa för mycket, något man får lite prov på här.
Jag vill verkligen gilla det här, och stundtals infinner sig också den där trevliga, charmanta humorn. Men det är inte tillräckligt för att det verkligen ska bli mitt i prick. Något litet saknas, utan att kunna sätta fingret på vad det är. Kanske att handlingen inte riktigt går framåt när Gaston träffar madame Colet. Det hela står och stampar lite för länge på samma ställe. Det hade krävts mer kvick humor än vad man bjuds på. Å andra sidan är det en klart trevlig film som i sina bästa stunder får till både humorn som det känslomässiga i triangeldramat.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.0
---
Blev Henke hänförd av denna klassiker? Ta reda på det här.
Jojjenito har också varit med och sett filmen.
Imorgon är det dags för en stor Chaplin-klassiker.
Klart han väljer brunetten? Det gör man väl alltid?? :-)
SvaraRaderaHåller med din analys. en mycket trivsam film, men något saknas för att den ska nå de högsta betygen. Men jag gillar verkligen stämningen, skådespeleriet, triangeldramat (som visst får ganska mycket utrymme i slutakten). Men som sagt, handlingen är något svag och karaktärerna invaderar mig inte fullständigt, trots bra skådespeleri.
Henke: Ja, vi är helt överens i allt verkar det som, inklusive brunetten ;) Kay Francis dyker förresten även upp i söndagsfilmen i temat!
RaderaDen är gemytlig, men saknar något som sagt för högre betyg.
Av det lilla jag har sett av regissören (Little Shop... och To Be...) är jag böjd att hålla med dig vad gäller skådespeleriet, väldigt lite stumfilmskänsla på det.
SvaraRaderaFast blev det inte lite fel i texten, filmen tillhör väl "pre-code" eran (även om lagen infördes redan 1930). Lagen hänvisas ju ofta bara till som "the Code" alt "the Hays Code".
Sofia: Hade sett The Shop Around the Corner tidigare och den gillar jag.
RaderaHmm, du har rätt. Tror jag började skriva något annat från början. Tack för uppmärksamheten! Ska ändras.
Ja, intressant notering om skådespelarstilen som ju inte alls känns stumfilmsaktig trots att det bara är några år efter att man gått över till "talkies". Filmen känns ganska modern kan jag tycka, en kombination av The Lubitsch Touch och pre-code kanske?
SvaraRaderaGällande pre-code så är det ju som du säger inte direkt en skandalös film (far from it) men jag tycker ändå den är skönt lössläppt.
Jojjenito: Vi är alla tre överens om att filmen är bra, men saknar något för att vara riktigt bra. Sen håller jag med om att den vågar vara lite egen och det har den säkerligen Lubitsch att tack för.
Radera