Bluebird

Titel: Bluebird
Genre: Drama
Land: USA/Sverige
År: 2013
Regi: Lance Edmands
I rollerna: Amy Morton, John Slattery, Louisa Krause, Emily Meade

Handling: I de frusna skogarna i en isolerad timmerbruksort i Maine får en kvinnas tragiska misstag djupgående och oväntade konsekvenser.

Omdöme: Vi slängs in i ett samhälle där den lägre medelklassen dominerar och där ett litet misstag kan omkullkasta tillvaron för flera människor, i vissa fall hela familjer. Möt Lesley (Amy Morton). Hon är hustru till Richard (John Slattery) och mor till tonårsdottern Paula (Emily Meade). Hon kör den lokala skolbussen och har gjort så ett tag.



En dag upptäcker hon en liten pojke som legat kvar i bussen över natten, vilket blir startskottet för en nedåtgående spiral för hennes och offrets familj. De är alla fångar i sina liv och har svårt att bryta sig loss. Händelsen gör att de måste ta itu med sina problem och ta hjälp av varandra. För ensamma kommer de inte klara det. Det är mamman till pojken, Marla (Louisa Krause) ett levande bevis för. Hon tar till alkohol och droger för att komma bort från vardagen. Men nu kan hon inte fly längre. Nu kan ingen fly.



Historien väver på ett behagligt sätt in alla karaktärerna i historien som gör sitt. Man känner kanske aldrig så värst mycket för någon av dem eftersom man inte kommer tillräckligt nära någon karaktär. Istället blir det ett kapitel i deras liv som vi får ta del av där omgivningen inte är särskilt inbjudande. Det är kallt och grått med träd och skog så långt ögat kan nå.



Det är egentligen de tre kvinnorna som är intressantast att följa. Lesley får skuldkänslor av det hela och har svårt att prata om det med någon. Dottern Paula försöker fly situationen i hemmet som uppstått och som varit spänd redan innan. Och så Marla som inte varit någon bra mamma och överlåtit det mesta av ansvaret till sin mamma, men som nu måste fatta ett beslut om sin framtid. Richard är nog det svagaste kortet, främst för att John Slattery inte direkt övertygar i mina ögon.



Det är en film som har ingredienserna för att lyckas och som delvis gör det. Den saknar dock något viktigt för en sån här film och det är de där riktiga känslotopparna som man vill ha. Filmen väljer också att inte berätta klart allt och det kan både ses som bra och dåligt. Bra för att det lämnar en del för tolkning och man behöver inte avslöja allt. Men dåligt då det inte ger filmen någon riktig tyngd som en sån här borde ha. Väger jag in allt positivt och negativt så lyckas den ändå skapa en genomgående stämning som gör att den är bättre än en medelmåttig film. Trea eller stark trea...



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

---

Om visningen: Anländer i god till till biografen och får bra plats på Sture. Precis som tidigare under årets festival blir det inte mer än halvfullt, detta trots att det är ett Face2Face efter filmen med regissören. Redan innan man sätter igång filmen får vi dock lite kort träffa svenska Erika Wasserman som är medproducent till filmen. SVT och Svenska Filminstitutet har nämligen varit med och finansierat en del av filmen.

Efter filmen kommer ett F2F med regissören Lance Edmands som bl.a. berättar att han kommer från Maine där filmen spelats in och att han velat få med mycket av det han känner för området. Han säger även att han gillar film väldigt mycket och att han varit filmklippare innan han blev regissör (han har bl.a. jobbat med klippningen på hyllade TV-serien "The Wire").

Det blir inget sprakande F2F då regissören inte direkt bjuder på sig själv. Det enda noterbara är när publiken ställer frågor och en man, som uppenbarligen slinkit in efter visningen och inte sett filmen, ställer en fråga som ingen förstår. Han pratar engelska med brytning (möjligtvis ungersk) och säger att han inte sett filmen, men vill veta något om något. Regissören försöker ta reda på vad han menar, men ger till slut upp och svarar med något. Ja, särskilt bra F2F blev det inte.

Visningen gick annars inte helt smärtfritt. Två män sätter sig på raden framför där han som sitter framför mig sitter raklång och påminner mig om meterologen Pär Holmgren (speciellt håret). Detta störningsmoment, att håret täcker stora delar av nederkanten på duken, gör att man aldrig kan slappna av och sjunka ner som man hade velat.

Men det är inget mot vad som sker ungefär halvvägs in i filmen. Plötsligt känns en kraftig lukt som får mig spyfärdig. När den så dyker upp igen efter några minuter förstår jag att någon som ätit indiskt eller liknande rapar rätt ut. Sammanlagt kommer det fem sådana fruktansvärt äckliga rapar. Efter de två första drar jag snabbt upp tröjan, annars hade det nog inte slutat väl. Min bror sa efter visningen att han var sugen på att leta upp den skyldige och ge personen en lavett. Jag hade då inte stoppat honom...

Alla filmer och upplevelser under Stockholm Filmfestival.