La vie d'Adèle / Blue Is the Warmest Color

Titel: La vie d'Adèle / Blue Is the Warmest Color / Blå är den varmaste färgen
Genre: Drama/Romantik
Land: Frankrike/Belgien/Spanien
År: 2013
Regi: Abdellatif Kechiche
I rollerna: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Aurélien Recoing, Catherine Salée

Handling: 17-åriga Adèle är ung, oskuldsfull och inte helt säker på vad hon vill göra av sitt liv. När hon träffar Emma, en punkig tjej med blått hår och starka åsikter, öppnas hennes ögon för kärleken och för frigörelse. De två inleder ett förhållande som utforskas in i minsta detalj.

Omdöme: Var ska man börja? Det här är en film som både blev omtalad och hyllad på Cannes-festivalen där den även belönades med Guldpalmen (som gick till regissören och de två huvudrollerna). Det är en berättelse om Adèle (Adèle Exarchopoulos) som bor med sina föräldrar och är ett ensamt barn. Hon går i gymnasiet där hon är beroende av bra, inspirerande lärare. Finner hon läraren bra har hon toppbetyg, om inte är hon inte intresserad och får underkänt.



På skolan umgås hon med några vänner, främst tjejer, men även någon killkompis har hon. Det är ganska uppenbart att en av skolans snyggaste killar (åtminstone enligt tjejkompisarna) har ett gott öga till Adèle. Hon ser det som nonsens, men när hon en dag träffar på killen på bussen leder det till ett trevligt samtal och senare en dejt. Han gör allt rätt, men hon känner inte att det är rätt.



Hon är uppenbarligen intresserad av tjejer, men om det bara är nyfikenhet eller ett genuint intresse måste hon ta reda på. Det är uppenbart att hon kan finna killar attraktiva, men hon fantiserar om tjejer, inte minst en blåhårig tjej hon fått ögonkontakt med på stan. Denna blåhåriga tjej är Emma (Léa Seydoux) som hon senare kommer träffa på igen. För Adèle blir det en självklarhet att Emma är den rätta för henne. Frågan är vad den mer erfarna och något äldre Emma tycker om det, speciellt som hon redan är i ett förhållande.



Vad som sen händer är grafiskt, väldigt grafiskt. Så grafiskt att man ställer sig frågan om det behöver vara så grafiskt? Tillför det något till handlingen? Båda ja och nej. Det är självklart omöjligt att inte bli påverkad av scenerna mellan Adèle och Emma när de kör på för fullt med varandra. Det var ganska väntat att de förr eller senare skulle få till det, men att det skulle vara så detaljerat kom mer oväntat.



Vad som känns lite onödigt är att man dels väljer att visa så mycket, och dels att det är så utdraget. Som tur är har filmen gott om annat så att det inte bara känns som filmen går ut på att visa så mycket som möjligt. Men ändå känns det som man valt att visa onödigt mycket och lämnar inget till fantasin. Å andra sidan är det något som gör att filmen sticker ut och blir oförglömlig.



Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som Adèle respektive Emma är smått strålande emellanåt. De har en väldigt bra kemi tillsammans, vare sig det är i sängen eller vid mer påklädda sammanhang. Den som gör det starkaste intrycket på mig är Adèle Exarchopoulos. Det är hon som går igenom mest känslor och gör det riktigt bra. Man lär även ha filmat henne utanför rollen och eftersom hon heter Adèle ändrade man karaktärens namn från Clementine till Adèle. Ett smart drag då hon fångas på ett naturligt sätt. Gillar även hennes sårbarhet och relativt vardagliga utseende, även om hon är söt.



När en film är på tre timmar som denna är så är det oundvikligt att man får partier som är lite svagare eller händelsefattiga. Men även om filmen sällan blir riktigt intensiv förvånas jag av att man hela tiden är engagerad i historien. Visst hade vissa scener kunnat tas bort, men det är nog bra att man inte försökt stressa igenom historien. Nu kommer man de två nära, inte minst då Adèle, och det är viktigt för helheten.



Är det en bra film då? Jo, det är det. Kanske inte strålande och ger mig inte sköna rysningar som en stark film ska ge. Samtidigt har den som sagt inga direkta svackor eller svagheter, förutom att den kanske visar lite för mycket. Det är dock skönt att kunna konstatera att filmen kan stå på egna ben och inte bara blir omtalad för några väl vågade scener.



Exakt varför filmen i eftertexterna heter "La vie d'Adèle - Kapitel 1&2" förklaras inte. Förmodligen är det för att man hoppar ett par år och då får det till två delar, men det är inget som märks av under filmens gång.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.0

---

Om visningen: Slutsåld visning så det gällde att vara på plats i tid då Sture brukar kunna bli lite kaosartad om man kommer sent. Ville även få en specifik plats i salongen eftersom jag visste att den var slutsåld och ville sitta ute på kanten ganska långt bak. Detta eftersom jag visste att om jag skulle sitta i mitten skulle jag inte ha någon möjlighet att sträcka på benen, vilket inte vore särskilt trevligt under en så lång film.

Redan när jag kom satt det ett par människor precis utanför dörren in till salongen. De hade tagit med sig stolar från caféet intill. Inget fel i det egentligen, bara det att jag misstänkte att de skulle bli bortschasade till foajén. Mycket riktigt blev det så ett par minuter senare. Kön flyttades till foajén.

Skönt nog fick jag min plats ute på kanten. Normalt sett brukar jag sitta i mitten så jag hoppades att det inte skulle bli några störningsmoment att sitta på kanten. Det visade sig snart att man fick släppa folk förbi sig som skulle in och ut från raden mest hela tiden innan filmen satte igång. Fast det var inga problem. Bättre än att stirra på reklamen som man är trött på.

Det blev i princip fullsatt, men platsen bredvid mig och snett framför var lediga till slut. Skönt då jag kunde sträcka på mig lite extra åt båda hållen vid behov. Och det behövde jag när det var en så lång film. Det visade sig alltså att jag gjorde helt rätt val - taktiskt geni? Det enda jag märkte av var hur många som lämnade salongen för toabesök under filmens gång. De blev mer noterbara när man satt på kanten och hörde dörren till salongen smälla igen då och då. Fast det var värt att få sitta där jag satt i det här fallet.

Annars gick filmen tack och lov smärtfritt. Det enda man kunde notera var att stämningen var minst sagt tryckt i salongen under de mest grafiska scenerna. En del suckade och tyckte nog det var lite obekvämt, speciellt äldre kvinnor som kanske inte riktigt visste vad som väntade.