Metro Manila

Titel: Metro Manila
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien/Filippinerna
År: 2013
Regi: Sean Ellis
I rollerna: Jake Macapagal, Althea Vega, John Arcilla, Miles Canapi

Handling: Oscar Ramirez och hans familj flyr från sitt fattiga liv på risfälten i norra Filippinerna och söker efter en ljusare framtid i storstaden Manila. Men huvudstadens livliga intensitet överväldigar dem väldigt snabbt...

Omdöme: Oscarsnominerade regissören Sean Ellis (för bästa kortfilm) var nog mest känd för Cashback (2006), baserad på kortfilmen med samma namn. Men det blir det nog ändring på i och med denna film som är Storbritanniens Oscarsbidrag för 2014. Det är en brittisk-filippinsk samproduktion och med tanke på att de talar 99% filippinska (läs: tagalog) i filmen och den helt utspelas på Filippinerna, så är det lika mycket deras film.



Filmen har ett välkänt tema där en familj söker lyckan på annat håll när det går knackigt för dem. Oscar Ramirez (Jake Macapagal), hans fru Mai (Althea Vega) och deras två döttrar packar sina saker och tar en lång busstur till huvudstaden Manila. Självklart är det som natt och dag när de kliver av minibussen. Det är en massa oljud, trafik och människor överallt - ja väldigt kaosartat i jämförelse med vad de är vana vid. Trots detta kan de inte annat än le. De har kommit till en värld där de kan börja om och skapa sig en framtid för sin familj.



Att hitta någonstans att bo och arbeta visar sig dock vara lättare sagt än gjort. De får bo i slummen tills de börjat tjäna pengar. Eftersom de börjar bli desperata väljer Mai att gå till en bar hon blivit tipsad om då hon är söt enligt en grannkvinna i slummen. Baren visar sig vara ett ställe där några kvinnor uppträder med dansrutiner och där andra kvinnor underhåller gästerna så att de köper så mycket sprit som möjligt. Mai är inte alls den typen som vill det här, men hon gör allt för sin familj.



Oscar testar på allt han kan hitta, men att få pengar för utfört arbete är långt ifrån en självklarhet. Så får han syn på en annons på engelska. Han har nämligen tjänstgjort i armén och kan god engelska. Detta blir en inkörsport för honom när han får chansen att jobba åt ett säkerhetsbolag som kör värdetransporter. Det är ett högriskyrke då kriminaliteten är hög och rånförsöken är många. Då chefen för bolaget gillar Oscar och ser att han är oförstörd och kan läras upp, får han anställning.



Oscar och Mai lever i sin drömvärld, eller är det det? Deras tillvaro pendlar mellan himmel och helvete. Allt kan förändras i ett kort ögonblick. När Oscar får jobba med Ong (John Arcilla) lär han sig inte bara det mesta om yrket, utan får även en riktig vän som hjälper honom och hans familj. Ong har varit i branschen länge och kan allt. Han har själv varit med om ett blodigt rånförsök och känns härdad. Men så händer något som förändrar förutsättningarna för alla inblandade.



Oj, det är svårt att inte vilja prata om den här filmen. Redan tidigt fångas en skön stämning när paret Ramirez ska ge sig iväg till Manila. Det vackra landskapet på den filippinska landsbygden med stämningsfull musik sätter direkt förväntningarna. Vad som sedan följer är en historia som innehåller det mesta en film ska ha för att man ska bli engagerad i karaktärerna och deras historia. Det är lätt att inte träffa rätt på någon del, men så blir inte fallet här.



Man översköljs av en mängd känslor under filmens gång, i vissa fall i en och samma scen. Man känner välbehag i en stund, men obehag i en annan. Man blir glad och hoppfull när man får se Oscar och Mai tillsammans, deras genuina kärlek till varandra. En sådan scen är när de är i duschen och håller sina händer mot det rinnande vattnet. Men i nästa stund blir man sorgsen och uppgiven när man förstår att Manila håller på att äta upp dem levande. Är det en sak som säger mig att en film är på rätt spår så är det när jag får rysningar. Det får jag här vid flera tillfällen. När en film påverkar mig på det sättet är mycket vunnet.



Filmen hade lika gärna kunnat utspela sig i Storbritannien, USA eller någon annan mer familjär plats. Det faktum att den utspelar sig på Filippinerna ger den bara en extra dimension. Man får fram desperationen och hoppet hos huvudkaraktärerna. Likaså kontrasten mellan det lugna livet på landsbygden med storstadens lockelser och faror. Det här är en film som väcker mycket känslor och gör det utan att gå över gränsen och bli översentimental. Det är en film gjord med träffsäkerhet och att den lyckas från början till slut är otroligt skönt. Ett extra plus för musiken som hittar helt rätt i både vackra som spännande scener.

3 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 6.8

---

Om visningen: Eftersom det är en sen visning med start 23.30 på Skandia, har man gott om tid på sig. Under tidigare festivaler har just denna sena visning visat sig bli bland de bästa, mycket tack vare rätt filmer också.

Med ungefär trekvart kvar tills filmen ska börja, dyker det upp två män som jag sett på i princip varje visning jag tidigare varit på. Det börjar kännas som de förföljer mig. Ok, inte direkt, de har väl bara bra smak. Men något får mig att tänka på de två excentriska mördarna Mr. Kidd och Mr. Wint i Bond-filmen Diamantfeber. Observera dock att de inte ser ut som dem. Eller jo, den ena gör nog det. Hur som helst, de verkar vara filmintresserade och bra festivalbesökare så det är bara kul att se dem igen.

Efter att ha stått och väntat i kön ett tag och börjar undra när de ska släppa in då det borde vara dags för insläpp, så ser vi (jag och min bror) plötsligt att dörrarna öppnas in till salongen och att det är fullt med människor som applåderar. Det visar sig att filmen innan har haft ett oannonserat Face2Face på över 20 minuter. Eftersom det var mindre än en halvtimme mellan visningarna, blir vår visning givetvis försenad.

Lyckligtvis har de redan satt igång reklamen innan vi släpps in så man slipper ungefär halva loopen som man måste stå ut med på varje visning. Filmen börjar sen tio minuter försenad, vilket inte är så farligt.

Föreställningen går sedan bra och filmen är minst sagt till belåtenhet. Dock var textningen lite sen hela tiden. Hade dialogen varit på engelska hade det inte stört så mycket, men nu blev det mer kännbart.

En annan grej är en tjej som sitter på raden framför. Under ett par scener där det finns potential för att det kan hända något brutalt, tar hon fram en näsduk och håller den framför ansiktet nere vid munnen. Hon drar den liksom sakta upp mot ögonen, men aldrig ordentligt. Verkar som hon vill skydda sig om det skulle hända något hon inte vill se. Men borde man inte bara sluta ögonen? Fast kanske vill hon se "igenom" näsduken för att se när scenen var över...

Avslutningsvis hade det varit väldigt intressant med ett F2F efter den här filmen. Här fanns det gott om frågor man hade velat ha svar på om själva produktionen. Man hade verkligen velat höra regissören berätta hur det kom sig att han valde att spela in en film på Filippinerna. Det är trots allt han själv som står bakom manuset. Men man kan inte få allt. Filmen var mycket bra även utan ett F2F.

Alla filmer och upplevelser under Stockholm Filmfestival.