måndag 18 november 2013

Sammanfattning av Stockholm Filmfestival 2013



Tre bästa filmerna (sedda på festivalen):

Metro Manila hade jag som den film jag hoppades mest på, och var den enda film på hela festivalen som jag kände att jag verkligen ville se. Kul att den visade sig vara till belåtenhet.

Blue Is the Warmest Color var jag osäker, men ändå nyfiken på och kände att den kunde passa på festivalen. Gillade inte allt, men imponerande att den höll intresset uppe under tre timmar.

Enemy trodde jag inte så mycket på, en dussinfilm tänkte jag, men den överraskade klart positivt.


Tre bästa filmerna (sedda utanför festivalen):

New World visade sig vara precis så bra som en sydkoreansk film kan vara. Jättekul att kunna konstatera att det är en av de bättre koreanerna på senare år.

Mud såg jag både innan och under festivalen, vilket inte var meningen. Men då det var Surprisefilmen var det bara att gilla läget. En bra film är det och frågan är om jag inte gillade den lite mer andra gången.

Child's Pose var en film som framförallt bjöd på en realistisk inblick när en familj hamnar i en svår situation. Riktigt bra prestationer och jag blev klart nöjd, även om den är ganska tung.


Bästa dokumentären:

Blackfish såg jag innan festivalen och den lämnade avtryck efter sig. Stark och gripande dokumentär som är väl värd att se.


Största överraskningen:

Enemy trodde jag mest skulle vara en standardthriller som regissören gjorde vid sidan av sin andra stora film under året. Men efter ett tag var jag fast och det blev bara bättre och bättre. Klart intressant.


Största besvikelsen:

Cold Comes the Night var en av filmerna jag hoppades på mest. Premissen fanns helt klart där och det kändes som det kunde vara min typ av film, men tyvärr funkade den inte på flera viktiga punkter.


Bästa manliga skådespelare:

Matthew McConaughey (Mud) - En skådespelare som växt i mina ögon och som här verkligen känns bekväm i kostymen han fått bära.


Bästa kvinnliga skådespelare (x2):

Adèle Exarchopoulos (Blue Is the Warmest Color) - Det är oftast hennes motspelerska i filmen som fått den största uppmärksamheten, men i ärlighetens namn så är Adèle den som bär det tyngsta lasset. Båda är dock bra, inte minst tillsammans.


Luminita Gheorghiu (Child's Pose) - En imponerande prestation från början till slut. Dominerar filmen med sin närvaro och känns väldigt naturlig i en realistisk film.


Bästa barnskådespelare:
Samuel Lange Zambrano (Bad Hair) - Eftersom filmen förlitar sig helt och hållet på hans prestation, så kan man inte säga annat än att han gör sitt jobb. Annars var Tye Sheridan i Mud också mycket bra.


Samtliga filmer och tankar kring visningarna på årets festival hittas här.

2 kommentarer:

  1. Har bara sett två av dina bästa-filmer. det dröjer ett tag innan jag kommit fram till att skriva mitt sammanfattningsinlägg. Får se om det blir någon överlapp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henke: Inget avancerat sammanfattningsinlägg kanske, men ville åtminstone ta med några filmer och tankar.

      Vi såg ju ganska många olika filmer så det blir intressant att se vilka du väljer ut.

      Radera