Stockholm Filmfestival 2013

Metro Manila (4/5) - Storbritannien/Filippinerna
Surprisefilmen (-4/5) - USA
La vie d'Adèle / Blue Is the Warmest Color (-4/5) - Frankrike
Enemy (-4/5) - Kanada
The Selfish Giant (+3/5) - Storbritannien
Bad Hair (+3/5) - Venezuela
Trust Me (+3/5) - USA
Fruitvale Station (+3/5) - USA
Bluebird (3/5) - USA
Enough Said (3/5) - USA
A nagy füzet / The Notebook (3/5) - Ungern
Autumn Blood (3/5) - Österrike
Heli (-3/5) - Mexiko
Cold Comes the Night (-3/5) - USA

Filmer sedda innan/utanför festivalen:
New World (4/5) - Sydkorea
Blackfish (-4/5) - USA
Child's Pose (-4/5) - Rumänien
Brazilian Western (3/5) - Brasilien
Concussion (3/5) - USA
Blue Caprice (3/5) - USA
Cold Eyes (3/5) - Sydkorea
Parkland (-3/5) - USA

Sammanfattningen av Stockholm Filmfestival 2013 hittas här.

2013

Onsdag 6:e november:

Surprisefilmen (-4/5) - USA
Om visningen: Förväntade mig en slutsåld visning så var ute i god tid. Gick på visningen med min bror och på vägen diskuterade vi vad det skulle kunna vara för film. Vi var båda överens om att det förmodligen skulle vara en film vi redan sett, specifikt en film.

Vi funderade sen om det vore bättre om det var en bra film man redan sett, eller en dålig film man inte sett. Vi fick alltså svaret när det visade sig vara en bra film som vi sett. Trist så klart, men inte helt oväntat. När man kom till biografen Park hade de nämligen affischer uppe på just denna film som det sedan alltså blev. Det var också den film vi misstänkte att det kunde vara när vi diskuterade på väg till visningen.

Själva visningen gick annars smärtfritt. Insläppet flöt på och likaså var det inget fel på ljud eller bild under visningen. De flesta verkade vara nöjda med filmen av vad man hörde på väg ut. Dock var det några som suckade och inte var särskilt glada när filmen presenterades då de uppenbarligen också hade sett filmen.

Lite tråkig början på festivalen, men filmen är bra och efter ett tag kom man in i den. Man känner sig ändå lite blåst och känner att det var billigt av festivalen att ta en film som snart ska visas på biografen. Man borde ha överraskat med något oväntat. Å andra sidan är det här en bra festivalfilm så de flesta var nog nöjda.

Just det, jag har gått på några Surprisefilmer tidigare (dock långt ifrån alla). En gång hände exakt samma sak. Då visades Brick som jag redan hade sett...

---

Torsdag 7:e november:

The Selfish Giant (+3/5) - Storbritannien
Om visningen: Kommer till visningen i god tid eftersom det är Face2Face och en film jag misstänker kommer kunna bli slutsåld. Efter en stund får jag syn på en kvinna som på förra årets festival försökte tränga sig vid minst två tillfällen. Detta gör givetvis att jag är på min vakt ifall något liknande sker även denna gång. Som tur är märker jag inget skumt den här gången.

Visningen går sedan utan problem och visar sig inte vara slutsåld. Efter visningen ska det alltså vara ett Face2Face, och så blir det också. Filmens regissör Clio Barnard får sedan ett par frågor av moderatorn innan publiken får avsluta med några. Det visar sig ganska snart att regissören gärna pratar, och pratar länge.

Själva F2F blir ganska tråkigt och bland de få intressanta sakerna man får reda på är att de två killarna baseras på en kille som regissören lärde känna och följde under en tid. Den andra intressanta grejen var om de två killarna i huvudrollerna. Intressant nog var det tänkt att de skulle spela omvända roller, men det funkade inte under provspelningen. Istället bytte man plats på karaktärerna och det mesta föll på plats. Detta trots att Conner Chapman är den mer tystlåtne och lite blyge av de två, medan Shaun Thomas är det omvända.

Just det, innan man släcker ner salongen tycker jag mig se Jojjenito sätta sig några rader längre fram. Är ganska säker på att det är han. Tänker att jag ska hälsa på honom efter F2F, men när jag sätter på mig jackan och tittar upp så är han borta. Ser sedan inte skymten av honom vare sig i salongen, foajen eller utanför Sture...

---

Heli (-3/5) - Mexiko
Om visningen: Går med min bror på denna visning som går på Grand. Förväntar mig ganska mycket människor, kanske slutsålt. Men precis som med övriga visningar på årets filmfestival är det långt ifrån fullsatt, lite konstigt. Eller bara en slump?

Kort efter att man slagit sig ner kommer den så otrevliga lukten av - lök. Eller är det svett? Eller kanske kebab? Något luktar starkt och vi reagerar båda på det. Som tur är försvinner denna odör efter några minuter så när filmen börjar har man helt glömt bort det.

Efter filmen är det så dags för ett Face2Face med filmens regissör, Amat Escalante. Moderatorn som håller i det hela glömmer till en början bort sig då hon själv pratar i mikrofonen, men ger den inte till regissören som då inte hörs. Publiken gör sig då hörda och hon lämnar över mikrofonen. Snart kommer en kollega till henne och lämnar över en till mikrofon, skönt.

Han visar sig vara en pratglad man som gärna berättar mer än vad som är nödvändigt. Till en början tycker jag det är intressant då han pratar en hel del om Mexikos nuvarande situation och att det han ser varje dag i media och i verkligheten är sånt han tagit med i filmen. Jag känner helt klart att pratstunden med honom höjer filmen lite grann. Han svarar på diverse frågor och man får ett ganska bra grepp om vad det är han försökt åstadkomma, även om han själv säger att filmen var menad att vara en kärlekshistoria, något de flesta inte nämner när de sett den. Kanske är det ett tecken på att han inte riktigt lyckats fullt ut, för så känner jag.

F2F håller på i runt en halvtimme, vilket är längre än vanligt. Men så är det ingen visning efter så det går bra. Dock trist att det var så lite folk kvar i salongen på F2F. Förvisso var det inte fullt på visningen heller, men det känns fel när man har filmens regissör på plats att inte kunna bjuda på mer rent publikmässigt.

---

Fredag 8:e november

Bluebird (3/5) - USA
Om visningen: Anländer i god till till biografen och får bra plats på Sture. Precis som tidigare under årets festival blir det inte mer än halvfullt, detta trots att det är ett Face2Face efter filmen med regissören. Redan innan man sätter igång filmen får vi dock lite kort träffa svenska Erika Wasserman som är medproducent till filmen. SVT och Svenska Filminstitutet har nämligen varit med och finansierat en del av filmen.

Efter filmen kommer ett F2F med regissören Lance Edmands som bl.a. berättar att han kommer från Maine där filmen spelats in och att han velat få med mycket av det han känner för området. Han säger även att han gillar film väldigt mycket och att han varit filmklippare innan han blev regissör (han har bl.a. jobbat med klippningen på hyllade TV-serien "The Wire").

Det blir inget sprakande F2F då regissören inte direkt bjuder på sig själv. Det enda noterbara är när publiken ställer frågor och en man, som uppenbarligen slinkit in efter visningen och inte sett filmen, ställer en fråga som ingen förstår. Han pratar engelska med brytning (möjligtvis ungersk) och säger att han inte sett filmen, men vill veta något om något. Regissören försöker ta reda på vad han menar, men ger till slut upp och svarar med något. Ja, särskilt bra F2F blev det inte.

Visningen gick annars inte helt smärtfritt. Två män sätter sig på raden framför där han som sitter framför mig sitter raklång och påminner mig om meterologen Pär Holmgren (speciellt håret). Detta störningsmoment, att håret täcker stora delar av nederkanten på duken, gör att man aldrig kan slappna av och sjunka ner som man hade velat.

Men det är inget mot vad som sker ungefär halvvägs in i filmen. Plötsligt känns en kraftig lukt som får mig spyfärdig. När den så dyker upp igen efter några minuter förstår jag att någon som ätit indiskt eller liknande rapar rätt ut. Sammanlagt kommer det fem sådana fruktansvärt äckliga rapar. Efter de två första drar jag snabbt upp tröjan, annars hade det nog inte slutat väl. Min bror sa efter visningen att han var sugen på att leta upp den skyldige och ge personen en lavett. Jag hade då inte stoppat honom...

---

Metro Manila (4/5) - Storbritannien/Filippinerna
Om visningen: Eftersom det är en sen visning med start 23.30 på Skandia, har man gott om tid på sig. Under tidigare festivaler har just denna sena visning visat sig bli bland de bästa, mycket tack vare rätt filmer också.

Med ungefär trekvart kvar tills filmen ska börja, dyker det upp två män som jag sett på i princip varje visning jag tidigare varit på. Det börjar kännas som de förföljer mig. Ok, inte direkt, de har väl bara bra smak. Men något får mig att tänka på de två excentriska mördarna Mr. Kidd och Mr. Wint i Bond-filmen Diamantfeber. Observera dock att de inte ser ut som dem. Eller jo, den ena gör nog det. Hur som helst, de verkar vara filmintresserade och bra festivalbesökare så det är bara kul att se dem igen.

Efter att ha stått och väntat i kön ett tag och börjar undra när de ska släppa in då det borde vara dags för insläpp, så ser vi (jag och min bror) plötsligt att dörrarna öppnas in till salongen och att det är fullt med människor som applåderar. Det visar sig att filmen innan har haft ett oannonserat Face2Face på över 20 minuter. Eftersom det var mindre än en halvtimme mellan visningarna, blir vår visning givetvis försenad.

Lyckligtvis har de redan satt igång reklamen innan vi släpps in så man slipper ungefär halva loopen som man måste stå ut med på varje visning. Filmen börjar sen tio minuter försenad, vilket inte är så farligt.

Föreställningen går sedan bra och filmen är minst sagt till belåtenhet. Dock var textningen lite sen hela tiden. Hade dialogen varit på engelska hade det inte stört så mycket, men nu blev det mer kännbart.

En annan grej är en tjej som sitter på raden framför. Under ett par scener där det finns potential för att det kan hända något brutalt, tar hon fram en näsduk och håller den framför ansiktet nere vid munnen. Hon drar den liksom sakta upp mot ögonen, men aldrig ordentligt. Verkar som hon vill skydda sig om det skulle hända något hon inte vill se. Men borde man inte bara sluta ögonen? Fast kanske vill hon se "igenom" näsduken för att se när scenen var över...

Avslutningsvis hade det varit väldigt intressant med ett F2F efter den här filmen. Här fanns det gott om frågor man hade velat ha svar på om själva produktionen. Man hade verkligen velat höra regissören berätta hur det kom sig att han valde att spela in en film på Filippinerna. Det är trots allt han själv som står bakom manuset. Men man kan inte få allt. Filmen var mycket bra även utan ett F2F.

---

Lördag 9:e november

Vilodag.

---

Söndag 10:e november

Enough Said (3/5) - USA
Om visningen: Denna gång gick jag med en kompis och inledde kvällen med en god middag. Kom sedan till biografen Park i god tid då det kändes högst osäkert om det skulle bli mycket folk eller inte.

Salongen blev till slut halvfull, vilket än en gång överraskade på årets festival.

Visningen gick utan problem och det fanns egentligen inget att anmärka på. En ganska perfekt föreställning med andra ord. Det enda var att filmen överraskande nog var otextad, vilket kändes konstigt med tanke på att det är en amerikansk mainstreamfilm. Vissa filmer kan man missa en del utan text, men här gick det för det mesta smärtfritt.

---

Måndag 11:e november

Bad Hair (+3/5) - Venezuela
Om visningen: Då filmen går på lilla Victoria 4 som endast har 73 platser, så är det faktiskt slutsålt. Är på plats i god tid och kan välja en bra plats. Salongen har besökts under tidigare festivalår och funkar bra.

En stund efter att jag satt mig dyker givetvis Mr. Kidd och Mr. Wint upp (läs mer om dem på denna visning).

När filmen börjat är det fullsatt. Eller det är vad jag tror för en kvart in i filmen kommer det in en kvinna som ställer sig och tittar var det kan finnas en ledig plats. Eftersom det är nedsläckt ser hon inte någon plats (den är snett bakom mig ser jag då själv). Istället tar hon av sig jackan och sätter sig i trappan där hon stod. Vet inte om hon sitter kvar hela visningen eller inte, men helt komfortabelt kan det inte ha varit.

Visningen går bra, men vid ett par tillfällen under första halvtimmen ser jag en fluga som flyger runt lite då och då framför skärmen i projektorljuset. Ja, värre kunde det vara, men lite störande är det. Den försvinner tack och lov efter ett par flygturer.

---

Cold Comes the Night (-3/5) - USA
Om visningen: Möter upp min bror och äter en bit mat innan visningen. Anländer till Park i god tid samtidigt som det strömmar ut folk på gatan från visningen innan (Nebraska). Den verkar det ha varit gott om folk på. Som vanligt på denna års festival är det dock långt ifrån fullt på vår visning. Skönt så klart med lite utrymme, men festivalstämningen är det sämre med.

Så händer det, tio minuter in i filmen stängs filmen av. Snart tänds det upp lite grann och volontären som presenterade filmen för en stund sen kommer fram igen. Han ber så hemskt mycket om ursäkt och säger att det blev ett tekniskt fel. De behöver runt tio minuter på sig att spola tillbaka filmen och göra ett nytt försök. Någon ropar "bjud på godis", men får inget gehör. En del går istället ut och köper diverse snask på egen hand.

Exakt tio minuter senare drar filmen igång igen, bara några sekunder innan den lade av. Skönt att inte behöva köra om den helt från början. Efter avbrottet är man beredd på att det ska hända igen, men tack och lov inträffar inget mer och visningen tar sig i mål.

---

Tisdag 12:e november

Vilodag.

---

Onsdag 13:e november

A nagy füzet / The Notebook (3/5) - Ungern
Om visningen: Insläppet går smidigt då det inte hunnit bli någon direkt kö eftersom de släpper inte lite tidigare än vanligt på Grand. Visningen blir långt ifrån fullsatt, men ändå mer folk än väntat med tanke på att det är en relativt tidig visning.

Enda lilla störningsmomentet är att tjejen som sitter bredvid mig lite då och då tar djupa andetag och blåser ut luften genom näsan. Vet inte om det berodde på att hon tyckte filmen var tråkig eller om det som skedde var jobbigt. Tror det lutar åt att hon tyckte det var jobbigt då hon blev uppenbart påverkad av några scener mot slutet. Det är så klart ok att tycka att en film är tråkig/jobbig, men det går att hålla det för sig själv. Nu störde det mest under första halvan av filmen då andningsljudet kom runt var tionde minut. Men man satt sedan och nästan väntade på nästa "attack".

---

Torsdag 14:e november

Autumn Blood (3/5) - Österrike
Om visningen: När jag anländer till Victoria på söder är jag där i ganska god tid. Men redan står det ett par ungdomar utanför salongen och väntar. Det gör mig genast orolig då jag tänker "åh nej, inte en SÅN typ av film", eftersom jag inte vet så mycket om filmen som väntar. När det väl är dags för insläpp har ungdomarna satt sig i trappan och verkar inte gå in till visningen, skönt.

När jag sitter i lugn och ro i salongen som tar runt 150 platser, dyker plötsligt 15-åriga ungdomar upp. De är högljudda och sätter sig självklart framför mig. Jag väljer att flytta en rad bakåt för att slippa dem, men det visar sig inte hjälpa. De strömmar in i salongen under kommande minuter och även om salongen inte blir helt full så fyller de den ordentligt. Det måste ha varit runt 70% ungdomar på filmen.

Grejen är den att alla som är 15 år får gå gratis på filmfestivalen. Jag har aldrig varit med om att de varit på festivalvisningar tidigare, och efter denna upplevelse vill jag inte vara med om det igen. Hade jag velat gått och sett en film med ett par skolklasser hade jag valt en fjortisfilm på en fredagskväll.

När filmen drar igång blir de förvånansvärt tysta. Kan det verkligen hålla i sig? Givetvis inte. Tjejerna som sitter bredvid mig viskar hela tiden något. Resten av ungdomarna kan inte heller hålla tyst mer än ett par minuter i sträck. Efter runt en halvtimme får en kvinna nog och ropar "kan ni inte bara hålla käften!", vilket funkar - ett tag.

När filmen är slut och alla ungdomar väller ut hör jag hur några av dem säger att de inte vet vad de ska skriva i skolrapporten om filmen. De vill alltså inte ens vara där och se den här filmen. De har tvingats dit för att plåga mig och andra normala festivalbesökare, horribelt.

Det bästa (eller värsta) är att det här inte var en film för 15-åringar. Den var för händelsefattig (för dem) och även med några för brutala scener (för dem), i mitt tycke. Varför kunde de inte ha gått på en korkad komedi eller likande istället... De förstörde helt klart filmen då jag kände att det kunde bli ett högre betyg under normala omständigheter.

---

La vie d'Adèle / Blue Is the Warmest Color (-4/5) - Frankrike
Om visningen: Slutsåld visning så det gällde att vara på plats i tid då Sture brukar kunna bli lite kaosartad om man kommer sent. Ville även få en specifik plats i salongen eftersom jag visste att den var slutsåld och ville sitta ute på kanten ganska långt bak. Detta eftersom jag visste att om jag skulle sitta i mitten skulle jag inte ha någon möjlighet att sträcka på benen, vilket inte vore särskilt trevligt under en så lång film.

Redan när jag kom satt det ett par människor precis utanför dörren in till salongen. De hade tagit med sig stolar från caféet intill. Inget fel i det egentligen, bara det att jag misstänkte att de skulle bli bortschasade till foajén. Mycket riktigt blev det så ett par minuter senare. Kön flyttades till foajén.

Skönt nog fick jag min plats ute på kanten. Normalt sett brukar jag sitta i mitten så jag hoppades att det inte skulle bli några störningsmoment att sitta på kanten. Det visade sig snart att man fick släppa folk förbi sig som skulle in och ut från raden mest hela tiden innan filmen satte igång. Fast det var inga problem. Bättre än att stirra på reklamen som man är trött på.

Det blev i princip fullsatt, men platsen bredvid mig och snett framför var lediga till slut. Skönt då jag kunde sträcka på mig lite extra åt båda hållen vid behov. Och det behövde jag när det var en så lång film. Det visade sig alltså att jag gjorde helt rätt val - taktiskt geni? Det enda jag märkte av var hur många som lämnade salongen för toabesök under filmens gång. De blev mer noterbara när man satt på kanten och hörde dörren till salongen smälla igen då och då. Fast det var värt att få sitta där jag satt i det här fallet.

Annars gick filmen tack och lov smärtfritt. Det enda man kunde notera var att stämningen var minst sagt tryckt i salongen under de mest grafiska scenerna. En del suckade och tyckte nog det var lite obekvämt, speciellt äldre kvinnor som kanske inte riktigt visste vad som väntade.

---

Fredag 15:e november

Fruitvale Station (+3/5) - USA
Om visningen: Gick med en kompis och var på plats i god tid för att få bra plats på Grand. Trots att den tidigare visningen hade slutat runt en timme innan vår visning skulle börja, tog det väldigt lång tid innan man började släppa in oss. Så kom en av festivalkillarna man sett tidigare och går in i salongen. Normalt sett brukar han/de bara kolla så allt är ok innan de kommer ut igen för att börja släppa in. Men efter ett par minuter hade han fortfarande inte kommit ut. Då kom till slut två andra volontärer som slog upp dörrarna och började släppa in. Väl inne i salongen satt festivalkillen på en plats - han skulle uppenbarligen se filmen och tog ledigt från sina uppdrag.

Visningen gick smärtfritt utan några incidenter. Det enda lilla var att det hördes en hel del snörvlande runt om salongen mot slutet av filmen. Alltid bra när en film kan få en att känna, även om jag och min kompis inte riktigt kände lika starkt (fast visst kände man att det blev ganska känslosamt under den sista akten).

Just det, ännu en gång då favoriterna Mr. Kidd och Mr. Wint (mer här) dök upp på samma visning.

---

Lördag 16:e november

Enemy (-4/5) - Kanada
Om visningen: Innan visningen träffade jag för första gången Henke. Även min bror skulle med på filmerna denna dag. Efter en kortare promenad och pratstund var det dags att ställa sig i kön på Skandia.

Det var egentligen meningen att jag och Henke skulle gå på en annan film, men när denna sent lades till i programmet bytte vi till den. Det visade sig alltså vara ett bra val.

Eftersom vi endast hade mindre än en halvtimme till nästa film skulle börja på en annan biograf, blev det att snabbt gå på toa och i rask takt ta sig till nästa film. På vägen till den hann vi diskutera filmen lite kort, men man kände att det hade behövts en längre pratstund innan nästa film började. Detta för att analysera en så pass intressant film som det ändå var.

---

Trust Me (+3/5) - USA
Om visningen: Jag, min bror och Henke tar oss från visningen innan och kommer till Klarabiografen med en kvart kvar innan filmen ska börja. Till vår förskräckelse har det bildats en lång kö som slingrar sig utanför salongen. Sista filmen på festivalen och man kommer få sitta längst fram på kanten, tänker man. Nåja, det ordnar sig nog förhoppningsvis.

Direkt när vi ställt oss i kön så börjar man släppa in och det går förvånansvärt snabbt. Volontären varken streckkodar eller river biljetterna, utan kollar bara att man har giltig biljett. Smidigt värre alltså.

Väl inne i salongen, som jag aldrig besökt tidigare, visar det sig faktiskt finnas en del hyggliga platser kvar åt oss. Efter ett platsbyte får vi bra platser trots att det såg mörkt ut en stund innan när man såg kön.

Visningen går utan några problem och Klarabiografen visar sig vara en mer än godkänd biograf. Sätena och benutrymmet är klart bättre än vad många andra festivalbiografer kan bjuda på.

Efter filmen är det dags för middag innan Henke ska iväg på sin fjärde och sista film för dagen. Efter att det visar sig vara fullt på det planerade middagsstället, hittar vi ett annat lämpligt ställe där vi får bord. En fullt acceptabel måltid och en hel del filmsnack senare kunde vi konstatera att det var en lyckad och trevlig liten filmträff.

---

Söndag 17:e november

Vilodag.

---