The Selfish Giant

Titel: The Selfish Giant
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 2013
Regi: Clio Barnard
I rollerna: Conner Chapman, Shaun Thomas, Sean Gilder, Lorraine Ashbourne

Handling: Två skoltrötta tonårspojkar i Bradford relegeras från skolan och börjar stjäla metall åt en lokal skrothandlare.

Omdöme: Lille Arbor (Conner Chapman) och store Swifty (Shaun Thomas) är två vänner som tillhör den brittiska arbetarklassen. Ingen av dem är särskilt pigg på att gå i skolan, men det är uppenbart att Arbor är den drivande kraften. Han lider med största sannolikhet av ADHD och varken storebror eller mamma har någon kontroll. Mamman har ingen energi att försöka säga till honom längre, men även när lärare och andra vuxna försöker få honom att sluta så gör han ändå som han vill.



Svordomarna ligger nära till hands och till slut får skolan nog. Både Arbor och Swifty relegeras. Arbor blir överlycklig då han nu ser en chans för de två att börja jobba och tjäna pengar. De har redan tagit en del skrot till den lokale skrothandlaren, men nu kan de lägga ner all sin tid på att hitta saker av värde, även sånt de kan stjäla. In i bilden kommer även en häst som skrothandlaren försöker tjäna pengar på i form av anordnade travlopp. Här kommer Swifty in i bilden då han har god hand med hästar och visar att han vet vad han pratar om.



Både Conner Chapman och Shaun Thomas var amatörer som kom från liknande förhållanden i verkligheten. Båda är bra, men personligen tycker jag Shaun Thomas som Swifty är den bättre och mer naturliga av de två. Det är intressant att man känner mer för Swifty redan tidigt i filmen. Man tror att det ska förändras, att Arbor ska bli mer sympatisk eller göra något som visar att han trots allt är en bra kille. Men riktigt så blir det inte.



Filmen rullar på och skapar en del känslor ju längre in man kommer. Det är ingen solskenshistoria man får ta del av och den enda egentliga ljuspunkten är vänskapen mellan Arbor och Swifty. Finns det någon framtid för människorna i historien eller är de fast för evigt? Man vill så klart känna att det kan bli bättre, att allt de går igenom ändå är värt det. Så är inte riktigt fallet här. Det värsta är ändå att den som har lite hopp får ta den värsta smällen. Långt ifrån strålande, men tillräckligt dramatisk för att vara värd en titt.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

---

Om visningen: Kommer till visningen i god tid eftersom det är Face2Face och en film jag misstänker kommer kunna bli slutsåld. Efter en stund får jag syn på en kvinna som på förra årets festival försökte tränga sig vid minst två tillfällen. Detta gör givetvis att jag är på min vakt ifall något liknande sker även denna gång. Som tur är märker jag inget skumt den här gången.

Visningen går sedan utan problem och visar sig inte vara slutsåld. Efter visningen ska det alltså vara ett Face2Face, och så blir det också. Filmens regissör Clio Barnard får sedan ett par frågor av moderatorn innan publiken får avsluta med några. Det visar sig ganska snart att regissören gärna pratar, och pratar länge.

Själva F2F blir ganska tråkigt och bland de få intressanta sakerna man får reda på är att de två killarna baseras på en kille som regissören lärde känna och följde under en tid. Den andra intressanta grejen var om de två killarna i huvudrollerna. Intressant nog var det tänkt att de skulle spela omvända roller, men det funkade inte under provspelningen. Istället bytte man plats på karaktärerna och det mesta föll på plats. Detta trots att Conner Chapman är den mer tystlåtne och lite blyge av de två, medan Shaun Thomas är det omvända.

Just det, innan man släcker ner salongen tycker jag mig se Jojjenito sätta sig några rader längre fram. Är ganska säker på att det är han. Tänker att jag ska hälsa på honom efter F2F, men när jag sätter på mig jackan och tittar upp så är han borta. Ser sedan inte skymten av honom vare sig i salongen, foajen eller utanför Sture...

Alla filmer och upplevelser under Stockholm Filmfestival.