Gaslight

Titel: Gaslight / Gasljus
Genre: Drama/Mysterium/Thriller/Film-Noir
Land: USA
År: 1944
Regi: George Cukor
I rollerna: Ingrid Bergman, Charles Boyer, Joseph Cotten, Angela Lansbury

Handling: Paula som bor hos sin moster, den berömda sångerskan Alice Alquist, hittar mostern mördad i hemmet. Polisen kan inte finna mördaren och Paula som nu är ensam skickas iväg till en internatskola. Tio år senare återvänder Paula till London med sin nye man Gregory och de flyttar in i hennes mosters gamla hus. Snart blir Paula mer och mer isolerad i hemmet. Gasljusen flimrar och avtar, fotsteg hörs från vinden och Paula börjar frukta att hon håller på att bli galen.

Omdöme: Denna klassiker (med bl.a. sju Oscarsnomineringar) minns jag att jag såg som ung och gillade. Mycket mer än så kom jag inte ihåg så det kändes som rätt tillfälle att se om denna stämningsfulla film som har en hel del likheter med några av Alfred Hitchcocks filmer.



Ingrid Bergman och Charles Boyer spelar det gifta paret Paula och Gregory Anton efter det att de träffas och faller för varandra i Italien. Som gifta flyttar de till London och Paulas hus som hon ärvt efter sin moster. Paula har inte velat sätta sin fot i huset efter mordet på mostern, men nu tio år senare känner hon sig redo när hon har sin make vid sin sida.



Gregory är kompositör och paret har det gott ställt. Han anställer kocken Elizabeth och hembiträdet Nancy (en skönt kaxig Angela Lansbury) som håller Paula sällskap då han ofta lämnar hemmet för att jobba i sin studio. Men något står inte rätt till. Paula hör saker och konstiga saker händer när hennes make är och jobbar. Men hon är den enda som ser och hör dessa.



Paula tror hon håller på att bli galen, men det ligger mer bakom än att hon hör och ser konstiga saker. Hennes make behandlar henne nämligen värre än en hund. Han bryter ner henne psykiskt och intalar henne saker som hon börjar tro på. Hon är svag och vill inte vara till besvär för sin omtänksamma make. Så när han håller henne instängd i huset går hon motvilligt med på det hela. När situationen blir värre är hennes enda räddning amerikanen Brian Cameron (Joseph Cotten) som kände hennes moster och som är nyfiken på Paula - om han kan träffa henne vill säga.



De båda huvudpersonerna har nog aldrig varit bättre än här. Ingrid Bergman har aldrig varit någon favorit. Det är ofta något som gör att jag inte kan köpa hennes prestationer fullt ut. Men här finns det inga tvivel. Hon är mycket bra och känns trovärdig filmen igenom när hon börjar bryta ihop. Tyvärr är hennes sista tal något svagt, vilket är mycket synd då det förstör en del av hennes annars klanderfria prestation. Men hennes första Oscar var hon värd.



Charles Boyer å andra sidan har en klassisk skurkroll att jobba med och är underbart skön rakt igenom. Han kom inte att vinna en Oscar för sin prestation (dock nominerad), men han är minst lika bra som Bergman och filmen hade inte varit vad den är utan honom. Hans små rörelser, hans tal och hans perfekt balanserade psykningar gör förmodligen att Ingrid Bergman hela tiden var på tårna.



Det är skönt att se en så gedigen film som denna, där man har en klassregissör i George Cukor som fått ihop ingredienserna och skapat en både minnesvärd och känslomässig film. Jag gillar bl.a. bildspråket där man jobbat mycket med ljussättningen för att skapa en perfekt stämning. Detta gör mycket för helheten och visar vilken klass filmen håller. Kanske inte en helgjuten fyra, men trots allt en fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8

---

Henke har sett en klassisk film-noir som jag tror han gillade.

Jag har sett denna favorit-noir tidigare.