tisdag 17 december 2013

Ossessione



Titel: Ossessione / Obsession / Köttets lust
Genre: Drama/Kriminalare/Romantik
Land: Italien
År: 1943
Regi: Luchino Visconti
I rollerna: Massimo Girotti, Clara Calamai, Juan de Landa, Elio Marcuzzo

Handling: Gino, en luffare, stannar vid ett värdshus som ägs av Giuseppe Bragana och hans hustru Giovanna. Gino och Giovanna blir kära i varandra, men Giovanna vägrar att ge sig av med Gino.

Omdöme: Jag hade länge haft ögonen på denna italienare som ofta fick fin kritik och på vissa håll rankades högt inom film-noir. Vad jag inte visste då, men som blev ganska uppenbart under filmens gång, är att filmen baseras på samma bok (från 1934) som The Postman Always Rings Twice (1946). Men är detta verkligen en film-noir? Nej, det är ett relationsdrama med en del kriminalinslag. Egentligen är det urtypen för den italienska neorealismen, en av de första dessutom.



Jag måste erkänna att jag känner mig klart besviken. Nu hade jag inte förväntat mig en superfilm då gammal italiensk film har en tendens att vara lite tråkig. Inte alltid, men ofta. Det här är en film som bygger mycket på att man ska känna med karaktärerna, vad de går igenom och deras hårda kamp. Problemet för min del är bara att det blir väldigt deppigt och tråkigt.



Filmens inledande halvtimme när Gino (Massimo Girotti) anländer till värdhuset där ägaren Giuseppe Bragana (Juan de Landa) och hans yngre hustru Giovanna (Clara Calamai) jobbar, är nog bäst. Här känner man av känslorna mellan Gino och Giovanni, samtidigt som maken (min favorit i filmen) kommer mellan dem. Detta triangeldrama skapar spänning på egen hand utan att det behöver hända så mycket.



När sen Gino ger sig iväg till Ancona tappar filmen sakta men säkert sitt grepp. Det blir nu väldigt utdraget när Gino och Giovanna återses och försöker få livet att gå runt tillsammans. Filmen är en bra bit över två timmar och det finns inte mycket som gör att det behövs. Vad är egentligen poängen med att se alla vara miserabla och nedstämda mest hela tiden? Speciellt Gino och Giovanna som filmen mest handlar om är två misslyckade personer utan någon vidare framtid.



Avslutningen inger en del hopp, även om man känner att det nog inte kan sluta lyckligt trots allt. Och även om det skulle göra det så har vägen dit varit för eländig. Det skulle bara kännas fel. Så kommer slutet och man får ett slut som faktiskt knyter ihop säcken bra. Men det är fortfarande inte något som gör att filmen höjs då den varit så nedstämd mest hela tiden. Realism är en sak, det här är något annat. Tyvärr gick inte det här hem hos mig. Bör noteras att detta var Luchino Viscontis regidebut, men jag gillade hans Rocco och hans bröder (1960) mer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.8

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar