Vice Squad

Titel: Vice Squad
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA
År: 1982
Regi: Gary Sherman
I rollerna: Season Hubley, Gary Swanson, Wings Hauser, Pepe Serna

Handling: Princess är tvingad att prostituera sig för att hon och hennes dotter skall överleva vardagen. När en annan prostituerad kvinna mördas av sin hallick, hjälper Princess polisen att finna den skyldige. Men denne rymmer på väg till häktet och ger sig ut för att hämnas på Princess.

Omdöme: Sunkig, sliskig och slemmig crimefilm från tidigt 80-tal. Det kan ju inte vara helt fel? Detta är dock en lågbudgetfilm så man får vara beredd på en del "missar" och annat man inte riktigt är van vid i en mer normal film. Å andra sidan bjuds man på både politisk inkorrekthet och gott om skratt. Det vill säga, precis vad man är ute efter om man väljer att se en sån här film.



Till en början vet man inte riktigt vart filmen ska leda. Det börjar med att en mamma (Season Hubley) skickar iväg sin lilla dotter till San Diego, förmodligen över helgen. Det är ett jobbigt farväl vid busstationen, men snart är det glömt när hon blir - Princess. Med mycket makeup, fixat hår och vågad klädsel är det dags för henne att tjäna pengar. Hon ger sig ut på Los Angeles gator, men denna kväll/natt kommer inte bara handla om jobb...



En hallick som går under namnet Ramrod (Wings Hauser) har gett sig på en av sina tjejer. Han misshandlar henne så illa att hon kämpar för sitt liv på sjukhuset. Polisen Tom Walsh (Gary Swanson) från sedlighetsroteln leder utredningen och vet att Princess är den misshandlades bästa vän. Hon övertygas att hjälpa dem sätta dit Ramrod. Problemet är bara att de inte räknat med att han ska rymma och hämnas på Princess om det så är det sista han gör.



Ok, låt oss klara upp ett par saker. Ramrod är en skön karaktär och Wings Hauser är det bästa med filmen. Han är den enda som håller någorlunda klass bland skådespelarna (hans långfilmsdebut för övrigt). Att han utseendemässigt påminner en del om en ung David Hasselhoff gör det hela extra roligt. De övriga är dåliga eller riktigt dåliga. Sämst är Gary Swanson som polisen Walsh (hans långfilmsdebut). Riktigt uselt är det, men roligt att se. Season Hubley sköter sig också ok (bl.a. med i några John Carpenter filmer innan denna).



Roligast blir dock en butler/chaufför till en rik man som vill ha lite kul med Princess. Denna butler/chaufför pratar med brittisk engelska, men i en scen glömmer han bort sig och pratar vanlig amerikansk engelska, för att i nästa scen köra sin pålagda brittiska engelska igen. En miss helt enkelt, men en väldigt rolig sådan. Filmen har även en del klockrena repliker och riktigt sliskiga klienter till Princess. Sådant som bara kan hittas i en film av det här slaget.



"You ain't black, woman. You're shit colored!" - En hallick

Filmen går inte riktigt på det spår som jag hade trott från början. Det lutade åt att Princess skulle råka illa ut och sedan hämnas på den/de som gjort henne illa. Istället blir det hallicken Ramrod som skapar kaos denna natt (allt utspelas under en natt där allt händer). Det blir fullt ös under filmens sista tredjedel och kul blir det. Nu räddar det inte b-filmkänslan och den något ordinära inledningen, men bättre än ingenting. Smått underhållande och vill man ha en slemmig och fartfylld (till slut) film så passar den perfekt.



"See this face? It's seen more ass than a cowboy saddle." - En torsk

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

Decennier: Äntligen dags för 50-talet

Decennier är tillbaka efter ett jul- och nyårs uppehåll. Det är dags att ta sig en närmare titt på 50-talet som bjöd på en hel del klassiska Hollywood-filmer, men även mycket annat. Själv har jag inte utforskat så jättemycket utanför Hollywood från 50-talet, så det blir det en del av nu. Givetvis kommer även några Hollywood-pärlor komma med, kända som mindre kända.

Det kommer bli minst ett dussin filmer under februari-månad, möjligtvis några till. Som vanligt dyker filmerna främst upp under helgerna. De fyra gemensamma filmerna vi kommer se är bestämda. Det ser ut så här:

Fredag 7/2 - Tokyo Story (Av hyllade japanen Ozu)
Fredag 14/2 - Limelight (Sista Chaplin-filmen i temat)
Fredag 21/2 - Roman Holiday (Stor klassiker med Hepburn/Peck)
Fredag 28/2 - Lady and the Tramp (Disney-klassikern "Lady och lufsen")

Missa inte att jag drar igång 50-talet redan till helgen den 1-2 februari med två intressanta och bra filmer.

---

Hoppa nu över till Henke och läs hans tankar inför 50-talet.

The Hard Way

Titel: The Hard Way / Ett tufft jobb
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1991
Regi: John Badham
I rollerna: James Woods, Michael J. Fox, Annabella Sciorra, Stephen Lang, Luis Guzmán, LL Cool J, Christina Ricci

Handling: Hollywood-skådisen Nick Lang vill få rollen som mordutredande polis. Han vill studera verkligheten, och får tillstånd att följa en riktig polis i New York under jakten på en mördare.

Omdöme: Jag har alltid gillat James Woods, medan Michael J. Fox var en harmlös 80-tals skådis. Kombinationen lät ganska lockande, även om förväntningarna inte var särskilt höga. En del humor, en del action, hur illa kunde det bli?



James Woods spelar polisen John Moss som har hand om ett fall där en hänsynslös mördare härjar i New York. Mördaren kallas för 'The Party Killer' (Stephen Lang) och är en blonderad clown-liknande fjant (som ser ut som sångaren i tyska bandet Scooter) som häcklar polisen. Efter ett utbrott på nyheterna, får skådespelaren Nick Lang (Michael J. Fox) upp ögonen för den tuffe polisen. Han är nämligen ute efter en eftertraktad roll som utredande polis. Snart har han fixat att han ska få "jobba" med John Moss under ett par veckor som förberedelse inför rollen.



Vad som börjar relativt harmlöst och småtrevligt leder snart ingenvart. John Moss har kärleksbekymmer med Susan (Annabella Sciorra) som han nyligen träffat (som har en dotter spelad av en väldigt ung Christina Ricci innan hon blev känd). Han är för upptagen med sitt jobb för att kunna fokusera på ett förhållande. Men med hjälp av Nick Lang finns det hopp. Problemet är bara att Lang och Moss inte alls kommer överens.



Nej, jag vet inte. Det här blev bara en enda lång transportsträcka efter ett tag. Det som räddar filmen en del är dess skådespelare som håller ihop det hela någorlunda väl. Men det finns ingen direkt poäng med det hela. "Buddy"-temat med de två männen i fokus blir inte särskilt roligt att följa efter ett tag. Och mördaren måste vara en av de blekaste och tråkigaste i filmhistorien. Man hade åtminstone kunnat göra honom lite skräckinjagande. Nu blir det mest ingenting och då finns inte mycket att hämta från den här historien.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.3

Grudge Match

Titel: Grudge Match
Genre: Komedi/Drama/Sport
Land: USA
År: 2013
Regi: Peter Segal
I rollerna: Sylvester Stallone, Robert De Niro, Kim Basinger, Alan Arkin

Handling: Två pensionerade boxarlegender möts igen för en sista match - 30 år efter deras senaste match.

Omdöme: Man ska och kan givetvis inte förvänta sig fyrverkerier av en sån här film. Ser man till rollistan där man inte bara har Robert De Niro och Sylvester Stallone, utan även stabila Kim Basinger och Alan Arkin, så ser det lovande ut. Nej, problemet ligger i hur man väljer att göra en sån här film. Eller rättare sagt, vem man låter regissera den. Peter Segal hade tidigare i princip endast gjort dåliga komedier med Adam Sandler och liknande.



Det är dock lite lockande att se De Niro och Stallone tillsammans i en boxningsmatch då de trots allt gjorde två av de mest inflytelserika boxningsfilmerna någonsin i Raging Bull (1980) och Rocky (1976). Detta blev dock inte första filmen de gjorde ihop. De spelade redan mot varandra i den något underskattade polisfilmen Cop Land (1997).



Tyvärr har man redan från början förstört filmen genom att låta en pajas vid namn Kevin Hart spela promotorn som ska försöka få till en match mellan de två. Han låter och försöker vara som Chris Rock, och lyckas ganska bra med att vara lika jobbig och dålig. Varje scen med honom är en pina och sänker den trovärdighet som den faktiskt lyckas bygga upp allt mer.



Filmen tar sig trots allt en del under sista tredjedelen eller så när det blir lite mer seriöst. "Razor" (Stallone) och "Kid" (De Niro) har nämligen inte bara en match att träna för, de har även personliga saker att ta hand om. "Razor" försöker lappa ihop det med sin gamla flamma Sally (Kim Basinger), medan "Kid" försöker lära känna sin nu vuxne son B.J. (Jon Bernthal) som han en gång i tiden fick med - Sally.



Det går inte att komma ifrån att filmen ligger på minus alltför länge innan den kommer till poängen. En film som den här behöver inte vara upp emot två timmar för att vara effektiv, snarare tvärtom. En film med djup, många karaktärer och en tung historia får gärna vara runt eller över två timmar. Det här hade kunnat bli en sådan film om man skärpt till sig från början. Men det förväntade man sig inte och det klarade den alltså inte av. Fel regissör och fel approach. Annars tycker jag inte minst De Niro visar gamla goda takter i ett par scener (skådespelarmässiga sådana).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

De fem bästa hockeyfilmerna

Det har inte direkt gjorts många bra hockeyfilmer genom åren. Det är trots allt svårt att fånga realismen och få duktiga skådespelare att åka skridskor. Men några har lyckats. Därför är detta kort och gott en lista på mina fem favoritfilmer som har med hockey att göra.

På plats #5, med motiveringen: "Älskar man 80-talet, frisyrerna, ungdomsfilm och så klart ett hjältetema, så är detta en mysig liten film värd att se. Rob Lowe och Patrick Swayze går mot toppen av sina filmkarriärer och det kan bara finnas en hjälte."

Med: Rob Lowe, Patrick Swayze, Cynthia Gibb, Ed Lauter, Keanu Reeves

Av: Peter Markle

År: 1986

Läs mer: Ja

Eller: IMDb

På plats #4, med motiveringen: "Är det något kanadensarna är passionerade över så är det nationalsporten ishockey. Och är det någon hockeyfilm som lyckas med realismen och det visuella så är det historien om en av de största fransk-kanadensiska hjältarna från Montreal Canadiens - Maurice 'Rocket' Richard."

Med: Roy Dupuis, Julie LeBraton, Stephen McHattie, Patrice Robitaille

Av: Charles Binamé

År: 2005

Läs mer: Ja

Eller: IMDb

På plats #3, med motiveringen: "Är det något som skiljer denna film från alla andra hockeyfilmer där ute så är det att den i princip enbart fokuserar på slagsmål och en s.k. buse. Underhållande, rolig och faktiskt med en del djup."

Med: Seann William Scott, Liev Schreiber, Alison Pill, Kim Coates

Av: Michael Dowse

År: 2011

Läs mer: Ja

Eller: IMDb

På plats #2, med motiveringen: "En historia om en grupp hjältar som gjorde det omöjliga, ledda av en ledare som trodde på mirakel. En fin, balanserad och faktiskt gripande historia som kunde blivit för mycket. Kurt Russell är minnesvärd som tränaren Herb Brooks."

Med: Kurt Russell, Patricia Clarkson, Noah Emmerich, Sean McCann

Av: Gavin O'Connor

År: 2004

Läs mer: Nej, tyvärr

Eller: IMDb

På plats #1, med motiveringen: "Den givna ettan, och en av de bästa sportfilmerna alla kategorier, är denna klassiker som håller i alla väder. Visar upp hur hockeyn såg ut på 70-talet och har även en av de största skådespelarna i huvudrollen. Älskar man hockey kan man inte annat än älska denna."

Med: Paul Newman, Michael Ontkean, Strother Martin, Lindsay Crouse

Av: George Roy Hill

År: 1977

Läs mer: Nej, tyvärr

Eller: IMDb




Kolla även in Sportfilmer - Favoriter i olika grenar.

---


Andra som skrivit om sportfilmer:

Flmr
Filmitch
Jojjenito
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord

Sharky's Machine

Titel: Sharky's Machine / Ingen knäcker Sharky
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Burt Reynolds
I rollerna: Burt Reynolds, Henry Silva, Vittorio Gassman, Charles Durning, Rachel Ward

Handling: Den hårdföre narkotikaspanaren Sharky beskylls orättvist för att ha använt för hårda metoder och förflyttas ner till sedlighetsroteln i källaren. Det dröjer inte länge förrän Sharky har blivit indragen i en komplicerad korruptionsaffär.

Omdöme: Att Burt Reynolds är en högst medioker skådespelare har man länge vetat, men att han även är en undermålig regissör kunde man ganska snabbt konstatera här. Han hade mest gjort sig känd för lättsammare actionkomedier innan den här filmen. Här ger han sig in på lite hårdare, lite tuffare vatten. Man kan säga att hans karaktär Sharky är lite som en fattigmans 'Dirty Harry'.



Sharky jobbar som narkotikaspanare i Atlanta, Georgia. Men när ett uppdrag går väldigt snett, förflyttas han till sedlighetsroteln. Där får han jobba med en grupp lite udda karaktärer, de flesta avdankade veteraner som fastnat i bottenträsket. Då han har rykte om sig att vara en stjärna (som nu strulat till det), lyssnar chefen på honom när han ber om att ha spaning på en lyxprostituerad vars kunder misstänks vara politiker och andra högt uppsatta.



Spaningen består endast av Sharky själv, men hans nya kollegor är inte sena med att komma förbi och få tiden att gå. Det känns här som man hamnat hos Spanarna (1987) när de genom kikare och avlyssning spionerar på den lyxprostituerade Dominoe (Rachel Ward). Givetvis blir Sharky förtjust i henne, så när det är dags för den anlitade torpeden (spelad av en skön Henry Silva) att rensa upp, blir det fart på Sharky.



Filmens absolut största styrka är scenerna med Henry Silva som elak och pillerknaprande mördare. Han spelade ofta den typen av roller p.g.a. sitt speciella (och elaka) utseende. Hans karaktär är brutal och hänsynslös. Det visar hans avrättningar som blir ordentligt blodiga. Men utöver dessa enstaka scener är filmen tråkig, seg och inte speciellt bra. Speltiden på två timmar hade lätt kunnat trimmas med en halvtimme då det är många utfyllnadsscener som inte ger något. Inte helt utan intresse p.g.a. scenerna med Henry Silva, men utöver det är den inte värd att se.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 6.3

Tisdags Dok: Dirty Wars

Titel: Dirty Wars
Genre: Dokumentär
Land: USA/Afghanistan/Irak/Kenya/Somalia/Jemen
År: 2013
Regi: Rick Rowley

Handling: Med dokumentären vill den undersökande journalisten Jeremy Scahill rapportera från kriget i Afghanistan. När han gräver djupare upptäcker han att Afghanistan bara är en liten del av ett hemligt krig där hela världen är ett slagfält. Jakten på sanningen leder honom på en resa från Afghanistan till Jemen och Somalia. Genom skrämmande vittnesmål tonar en bild av det smutsiga krigets verklighet fram.

Omdöme: Att kriget mot terrorism är ett krig utan vinnare har man länge vetat om. Dödas en ledare tar någon annan snart över. Civila offer blir tyvärr vardagsmat och föder mer ilska. Hur ska man få stopp på eländet? Ska man låta terroristerna få härja fritt? Tar man till hårdhandskarna blir det fel, men vad är egentligen rätt och fel?



Krigsreportern, journalisten och författaren Jeremy Scahill har rapporterat från krigen i Jugoslavien, Irak och Afghanistan. Han har blivit trött på att oskyldiga dör i kriget mot terrorn. Han är själv amerikan, men sympatiserar med familjerna i Afghanistan, Jemen och Somalia som han besöker under dokumentärens gång. Att det finns två sidor av historien bryr han sig inte så mycket om. Det hela blir hans berättelse och synvinkel.



En sån här dokumentär funkar bäst i två fall. Antingen är den balanserad och faktabaserad så tittaren själv känner att det man får ta del av förändrar ens syn eller avslöjar sånt man inte visste tidigare. Eller så visar den bara en sida och då måste man tycka likadant alternativt köpa det hela. Gör man inte det försvinner poängen. Så känns det här. Jeremy Scahill visar vad han tycker istället för att basera det hela på fakta och ge en balanserad rapportering av hur det faktiskt ser ut.



Det är inte så att man blir förbannad av vad man får se. Det är vad det är. Jeremy Scahill har redan tidigare skrivit en bästsäljande bok om kriget i Irak. Man får en känsla av att han gör det här för mer än att bara ta fram sanningen. Det känns mer som han gör det för ekonomisk vinning. Visst kan man förstå en del synpunkter och visst är mycket av det man tar del av fel och illa, men man måste också fråga sig varför det ser ut som det gör. Båda sidorna är lika stora kålsupare. Här finns inga vinnare och det kommer det aldrig att finnas. Det går inte att stoppa och dokumentären är inte direkt någon ögonöppnare.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.5