About Time

Titel: About Time
Genre: Drama/Romantik/Fantasy
Land: Storbritannien
År: 2013
Regi: Richard Curtis
I rollerna: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy, Margot Robbie

Handling: När en godhjärtad, men något tafatt, juridikstuderande får veta av sin far att alla män i hans familj kan resa i tiden, beslutar han sig för att försöka använda tidsresorna för att hitta "den rätta", uppvakta henne och finna kärleken.

Omdöme: Det var svårt att inte förvänta sig en "chick flick" när det vankas romantisk film av Richard Curtis som en gång i tiden gjorde Love Actually (2003). Denna hans tredje film kom efter komedin The Boat That Rocked (2009) som var något svagare än hans debutfilm. Frågan var vad denna egentligen skulle bjuda på.



Premissen är relativt enkel. När 21-årige Tim (Domhnall Gleeson) får reda på av sin far att alla män i familjen kan och har kunnat resa i tiden (inom sitt eget liv, alltså inte in i framtiden), så öppnas en helt ny värld för Tim. Hans mål är att hitta kärleken, tjejen att dela sitt liv med. Han tror han hittat henne i sin systers vän Charlotte (Margot Robbie) som spenderar sommaren hemma hos Tim och hans föräldrar. Men han upptäcker att det inte är så lätt att få någon att bli kär i en, trots tidsresandet.



Efter sommaren flyttar han till London för att studera till att bli advokat. Där händer det plötsligt. Han träffar tjejen med stort T under en middag på en nedsläckt restaurang. Det blir en slags blind date och under ett par timmar lär han känna denna underbara tjej, som visar sig vara amerikanska. Hon heter Mary (Rachel McAdams) och de två gillar varandra. Men kommer hans tidsresande sätta käppar i hjulet för deras förhållande?



Det är bara början på historien visar det sig. Vad som verkar vara en ganska ordinär, om än trevlig romantisk film med lite tidsresor, tar en annan väg längre fram. Denna vändning var på gång ett tag, men på ett annat sätt. Man förväntade sig en uppgång och fall-historia i förhållandet mellan Tim och Mary. Istället blir det något lite annat. Det blir kärlek på mer än ett sätt visar det sig.



Det finns mycket att nämna med filmen. Vi börjar med skådespelarna. Domhnall Gleeson i huvudrollen var för mig helt okänd. Det roliga var att jag trodde han var i tidig 20-års ålder, precis som hans karaktär ska vara i början av filmen. Det visade sig dock att han var runt 30 när filmen spelades in. Rachel McAdams, som spelar hans kärleksintresse, trodde jag därför var mycket äldre, men hon är bara fem år äldre. Båda funkar klart bra i respektive roll och tillsammans. McAdams har gjort sig ett namn i trevliga romantiska filmer tidigare, som The Notebook (2004) och The Time Traveler's Wife (2009), där den senare också handlar om tidsresor.



Bill Nighy är alltid stabil och här är inget undantag. Han har inte en så stor roll, men varje gång han är med inger han stabilitet och ett lugn som smittar av sig. Roligt var det även att se Margot Robbie som jag inte riktigt kände funkade fullt ut i The Wolf of Wall Street (2013) p.g.a. karaktären, men här gillar jag henne. Hon har något, både utseende- och skådespelarmässigt.



Kärleken mellan Tim och hans far (Bill Nighy) är stark. De har alltid varit nära varandra och tidsresehemligheten har bara fört dem närmare. Vad man får med, på ett mycket fint sätt, är kärleken mellan son och far som blir minst lika viktig för filmen som den mellan Tim och Mary. Därför är det här en "chick flick för killar". Alla som älskar sin far måste bli berörda av deras relation.



Det är sällan (läs; i princip aldrig) som jag blir berörd av en film. Berörd på ett sätt så det känns ordentligt, menar jag. I en scen mellan far och son gick det dock så långt att det började vattnas i ögonen och en klump kändes i magen. En känsla som både är härlig och jobbig på samma gång. Men när en film lyckas få en att känna på det sättet så har den också lyckats. Man vill bara ge sina föräldrar en stor kram där och då...



Vad som verkade bli en trevlig romantisk "chick flick" blev alltså mer än så. Den fick ett djup som jag inte hade förväntat mig, inte minst på sättet den tog fram känslorna på. Den tryckte på rätt knappar och det känns mycket troligt att Richard Curtis berättat om sin kärlek till sin far genom denna fina historia. Vad som verkade vara en romantisk brittisk version av Groundhog Day (1993) blev till slut något helt annat. Just det, en musikslinga som spelades ett par gånger påminde starkt om något jag hört i någon eller några "Beck"-filmer med Gösta Ekman. En svag fyra som kan växa.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9