The Book Thief

Titel: The Book Thief / Boktjuven
Genre: Drama/Krig
Land: USA/Tyskland
År: 2013
Regi: Brian Percival
I rollerna: Sophie Nélisse, Geoffrey Rush, Emily Watson, Ben Schnetzer

Handling: Medan hon utsätts för andra världskrigets fasor finner unga Liesel tröst genom att stjäla böcker och dela dem med andra. Under trappan där hemma gömmer hennes adoptivföräldrar en judisk flykting.

Omdöme: "Det är jag som är döden". Nej, det är inte Ingmar Bergman och hans Det sjunde inseglet (1957) man tar del av här. Men det är trots allt Döden som berättar historien om flickan Liesel (Sophie Nélisse) som tas om hand av adoptivföräldrar i andra världskrigets Tyskland.



Liesels nya pappa är Hans (Geoffrey Rush), en snäll och omtänksam man, om än lite lat runt hemmet. Rosa (Emily Watson) är hennes nya mamma, en krävande och strikt kvinna, men inte ond. Liesels mor tvingades lämna bort sin dotter, något Liesel självklart bär med sig varje dag. Men hennes tillvaro är ändå så pass bra den kan vara. Hon får en bästa vän i grannpojken Rudy och hennes stora passion är att läsa böcker.



En dag knackar det på dörren. När Hans öppnar står där Max (Ben Schnetzer), son till Hans vän som stupade i första världskriget. Då Max far räddade livet på honom, lovade han att hjälpa hans familj när som helst, med vad som helst. Nu behöver Max deras hjälp. Han är nämligen jude och har ingenstans att ta vägen. Det blir familjens hemlighet och Liesel måste lova att inte berätta för någon. Istället kommer hon mycket nära Max som blir som den bror hon en gång förlorade.



Något som man tyvärr blivit van vid i Hollywood-filmer är att man väljer att låta alla prata engelska med tysk brytning. Under vissa partier talar man tyska, men det är främst under tal. Man slänger även in tyska ord av någon anledning. Alla säger t.ex. "Ja", "Nein" och "Und" istället för "Yes", "No" och "And". Det är inte inte direkt något som höjer filmen, om man säger så. Man lär sig acceptera det, även om det inte behövs och snarare blir ett störningsmoment. Nu sköter sig skådespelarna relativt bra med brytningarna, så efter ett tag glömmer man bort det - åtminstone nästan.



Det här är en film som bygger upp något relativt tidigt. Relationen mellan Hans och flickan Liesel är fin och genuin. Framförallt bjuds man på två bra prestationer av Geoffrey Rush och inte minst Sophie Nélisse. Denna kanadensiska skådespelerska hade jag faktiskt sett i hennes debutfilm, Oscarsnominerade Monsieur Lazhar (2011). Redan då tyckte jag uppenbarligen att hon var bra, men hade inte lagt namnet på minnet. Nu har jag det. Tror hon kan bli något riktigt stort och hon är även det bästa med denna film. Hon tar sig även in på listan Barnskådespelare - inte bara jobbiga.



Historien och hela situationen Liesel befinner sig i och hamnar i, påminner en del om fina Au revoir les enfants (1987). Men där den filmen bara blev bättre och bättre, stannar denna tyvärr upp efter en tredjedel. Det är ungefär i samband med att Max dyker upp som det liksom tar stopp. Det blir nu lite för upprepande och står mest och stampar på ett och samma ställe. Den tar sig en del mot slutet, men filmen känns för utdragen och händelsefattig efter ett tag.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7