Enemy of the State

Titel: Enemy of the State
Genre: Kriminalare/Thriller/Action
Land: USA
År: 1998
Regi: Tony Scott
I rollerna: Will Smith, Gene Hackman, Jon Voight, Tom Sizemore, Barry Pepper, Jack Black, Jake Busey, Scott Caan, Jason Robards, Gabriel Byrne, Philip Baker Hall

Handling: Advokaten Robert Dean kommer över bevis på att en höjdare inom USA:s högsta säkerhetstjänst, NSA, har låtit döda en kongressledamot. Bevisen försätter Roberts heder och familj i livsfara. Hans enda chans till räddning är en mystisk före detta agent.

Omdöme: Regissören Tony Scott var inte direkt känd för smarta och genomtänkta filmer. Snarare bjöd han på action med en del hjärta. Med det sagt var många av hans filmer inte hjärndöda vad gäller handlingen. Detta är ett bra exempel på en av hans filmer där han har ett relativt genomtänkt manus att jobba med.



Trots att filmen kom ett par år innan 11:e september 2001 finns här det mesta som skulle komma att bli vardagsmat efter det datumet. Även om den tekniska utrustningen är åldrad så är själva premissen högaktuell. Att regeringar övervakar sina medborgare är inget nytt. Gamla Östtyskland var lite av experter på området. Att övervaka möjliga terrorister och andra kriminella känns inte fel. Däremot är frågan var man ska och kan sätta gränsen.



Efter att NSA med Thomas Reynolds (Jon Voight) i spetsen låtit döda en kongressledamot (Jason Robards) för att kunna få igenom sin övervakningslag, kan spelet börja. Det finns nämligen bevis på händelsen och vilka som är inblandade. NSA vill då täcka upp sina spår, men stöter på problem när advokaten Robert Dean (Will Smith) av en slump blir indragen. Som tur är för honom kommer han i kontakt med en man som kallas Brill (Gene Hackman) som är en säkerhetsexpert som känner till NSA:s knep och lite till.



Det första man måste säga är att filmen har ett riktigt bra tempo, utan att bli för mycket. I några scener blir det kanske för mycket klipp under några jaktscener, men utöver det finns inget att klaga på. En hel del har att göra med att man låter det hända en hel del som för handlingen framåt. Till detta behövs många olika karaktärer och det gör att det dyker upp kända ansikten lite överallt.



Bäst blir det ändå när Gene Hackman dyker upp efter halva filmen. Att låta det ta så lång tid kan oftast vara till en films nackdel, men här funkar det bra. Man bygger upp hans karaktär redan tidigare så när han väl dyker upp blir det ingen inkörssträcka. Och bra är han dessutom, som vanligt. Här kan man snacka om klass. Det är stor skillnad på honom och de flesta övriga skådespelare i filmen. Även Jon Voight är bra, men Hackman stjäl showen.



Hackmans karaktär är en skön ensamvarg som hållit sig för sig själv sedan 80-talet. Likheterna med hans karaktär Harry Caul i klassikern The Conversation (1974) är stora (utseende-, yrkes- och karaktärsmässigt). Så stora att vissa påstår att det är samma karaktär med ett annat alias. Inte helt omöjligt att det är tanken, speciellt som man visar en gammal bild på Hackman som föreställer honom som Harry Caul från nämnda film. Dessutom är en sekvens i filmen, när Robert Dean träffar sin kvinnliga kontakt utomhus, en kopia av en scen i nämnda film. Hur det än ligger till lyfter han filmen en del på egen hand.



Det är inte en perfekt film, det kan man inte säga. För att ha kunnat nå upp till nästa nivå hade det nämligen behövts lite mer från NSA. De är inte tillräckligt proffsiga när det väl kommer till kritan. De är rackare på att spåra och följa sina måltavlor, men när de ska sätta punkt gör de enkla misstag. Det gör förvisso att filmen kan hålla på i lite över två timmar och bjuder på fler actionscener, men det sänker även helheten lite grann. Men som underhållande, intressant och aktuell thriller funkar den klart bra.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3