Titel: Inside Llewyn Davis
Genre: Drama/Musik
Land: USA
År: 2013
Regi: Joel & Ethan Coen
I rollerna: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, F. Murray Abraham, John Goodman
Handling: Llewyn Davis står vid ett vägskäl i livet. Med gitarren i släptåg, under den obarmhärtiga vintern i New York, kämpar han för att slå igenom som musiker mot oöverstigliga hinder - vissa skapade av honom själv.
Omdöme: Bröderna Joel & Ethan Coen har en tendens att göra riktigt bra thrillers. När det kommer till drama är det mer ljummet. Och komedierna går inte riktigt hem hos mig. Därför var det inte så konstigt att jag inte hade några direkta förhoppningar på ett drama om en folksångsmusiker.
Det är tidigt 60-tal och Llewyn Davis (Oscar Isaac) spelar sina folksånger på en nattklubb i New York. Han har inget eget boende utan sover på diverse vänners soffor. En av dem är Jean (Carey Mulligan) som är väldigt hård mot honom. Anledningen är att hon upptäckt att hon är gravid och skyller det hela på Llewyn. Hon är ihop med sångaren Jim (Justin Timberlake) och är osäker på vem som är fadern till barnet.
Llewyn får inte mycket hjälp av någon utan måste ta vara på sig själv. Han verkar inte ha några direkt ljusa framtidsutsikter och även om han inte är en ond person så är han inte heller särskilt lätt att tycka om. Så när han får ett tips om ett potentiellt jobb i Chicago, beslutar han sig för att ta chansen. För att spara pengar bilar han dit med två udda karaktärer. Frågan är bara om han kan ta sig ur sin gråa vardag och bli något.
Så det hela börjar med att man får följa med Llewyn i hans vardag när han tar hand om katten till några vänner han brukar sova hos. Hans scener med katten är bland de bästa i filmen och ger ett slags lugn hos mig som tittar. Är ingen kattmänniska, men här fann jag katten som en trevlig ingrediens och karaktär. Historien med katten gjorde att filmens första tredjedel blev sevärd.
Värre blev det när Llewyn ska ut och åka med de två männen i form av Roland Turner (John Goodman) och Johnny Five (Garrett Hedlund). Det ger absolut ingenting och här tappar filmen det lilla intresse den hade byggt upp. Det blir alldeles för utdraget och påminde mig om hur tråkigt det är att bila i två dygn i sträck (om man bara ska ta sig från en punkt till en annan utan något att se på vägen).
Att Llewyn inte är en särskilt älskvärd person gör det också svårare att känna för honom och hans historia. Oscar Isaac gör inte alls bort sig, tvärtom. Men karaktären är som den är. Alla är bra och passar i respektive roll. Däremot har man få intressanta/sympatiska karaktärer. Värst är Jean som skyller allt på Llewyn och verkligen trycker ner honom. Han är som en mus och säger inte ifrån. Det finns inget som tyder på att han behandlat henne illa. Förmodligen är hon arg på sig själv för att ha haft sex med flera män. Varför Llewyn inte reagerar på hennes utbrott mot honom, det förstår jag inte riktigt.
Filmens första tredjedel låg filmen på runt en trea/stark trea och var faktiskt lite bättre än väntat. Men från bilresan mot Chicago tappade filmen allt mer. Filmen kändes lång, trots att den bara var på runt 1.40. Det hjälpte inte heller att musiken inte lyckades bjuda på mer känslor för mig personligen. Vissa låtar var helt ok, några bra, men ingen var strålande. Däremot fanns det några mindre bra låtar och framträdanden av några andra karaktärer under filmens gång.
4 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.8
---
Andra som sett filmen:
Jojjenito
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Moving Landscapes
Har du inte sett den
We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
Oj, jag uppfattade inte alls de kvinnliga karaktärerna som så negativa. Och Oscar är ingen mus i sin flathet, han är bara obrydd... Däremot håller jag med om att Jeans bitterhet gav en styrka till första tredjedelen.
SvaraRaderaSofia: Det var nog bara Jean som jag uppfattade som negativ. Var det bara jag som tyckte hon betedde sig illa mot honom? Hade han behandlat henne på det viset hade han setts som ett praktsvin ;)
RaderaTyckte inte det var hennes bitterhet som gjorde filmens första tredjedel bättre än resten av filmen. Men det var en bidragande orsak till att det låg något i luften som gjorde att det funkade.
Det vi fick se var att hon betedde sig illa mot honom. Det vi inte fick se var om Llewyn gjort nåt annat mot henne, nåt mer än "bara haft sex". Det känns nästan så, att han gjort henne besviken på fler sätt. Han känns som en kille som gör folk besvikna fast den han sviker mest är sig själv.
RaderaFiffi: Absolut, det var så jag också uppfattade det hela. Inte helt omöjligt att han gjort mer än man får ta del av. Kan även vara orsaken till varför han accepterar att hon kör med honom.
RaderaFör mig är det speciellt två scener som säger mycket om Llewyn och att även jag ser honom mycket mer som flat mus än bara en bitter man *risk för lite spoilers här*.
SvaraRaderaDen ena är på parkbänken när han bara tar skit från Jean som skyller graviditet och allt på honom fast hon uppenbarligen själv varit otrogen och det andra är när han ser vägskylten mot staden där hans ex och barn bor och han väljer att inte svänga av. Jag har väldigt svårt att känna sympati för en kille som inte i något av dessa lägen väljer att ta tag i situationen och göra något åt den. Han kan sjunga ledsam folkmusik om självmord hur mycket han vill, i mina ögon blir han ändå bara en mus. Dock en mus i en mysig film. ;)
Fiffi: Jag håller med. Det var främst parkbänksscenen jag tänkte på när jag skrev att han var som en mus. Hon visade sin ilska över situationen, men det var hon som var otrogen. Senare var hon mer normal mot honom, så jag förmodar att hon hade sansat sig och insett att hon kanske behandlat honom illa. Samtidigt var hans reaktion oacceptabel när han inte sa ifrån. Det gjorde att hon kunde fortsätta med att trycka ner honom.
RaderaJag gillar katter, nej jag älskar katter, och delarna med katterna var filmens bästa.
SvaraRaderaFolkmusiken bet inte på mig, och då är jag ändå en av Sveriges tre största Neil Young fans!
Tror du att John Goodmans karaktär fanns på riktigt eller var han bara en olycksalig ande som satt i baksätet på bilen? Var de tre eller bara två i bilen?
Henke: Bra att vi håller med om att filmens bästa scener förmodligen var när katten var med ;)
RaderaIntressant, och nej musiken föll mig inte direkt i smaken. Höjde inte upplevelsen.
Hmm, jag har inte funderat på det. Filmen tappade bort mig när Goodman och de övriga bilade. Filmen återhämtade sig aldrig efter det.