Nymphomaniac

Titel: Nymphomaniac
Genre: Drama
Land: Danmark/Tyskland/Frankrike/Belgien/Storbritannien
År: 2013
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Stacy Martin, Shia LaBeouf, Christian Slater, Willem Dafoe, Jamie Bell, Uma Thurman, Jean-Marc Barr, Connie Nielsen, Jesper Christensen

Handling: En poetisk och vild historia om en kvinnas erotiska resa från födseln till 40-årsåldern, berättad av huvudpersonen som är den självdiagnostiserade nymfomanen Joe. Den charmige ungkarlen Seligman finner Joe blåslagen och misshandlad i en mörk gränd en kall vinterkväll. Han tar med henne hem, tar hand om hennes sår och frågar ut henne om hennes liv. Fascinerad lyssnar han när Joe börjar berätta...

Omdöme: Det hela börjar med att en man vid namn Seligman (Stellan Skarsgård) upptäcker en misshandlad kvinna i en gränd, detta till Rammstein-musik. Hon visar sig heta Joe (Charlotte Gainsbourg). Hon vill inte blanda in polisen och vill inte heller ha någon ambulans. Seligman tar istället med henne till sin bostad där han bjuder på te och gott sällskap. Han vill givetvis veta vad som hänt henne. Hon berättar att hon får skylla sig själv och att hon kan berätta, men att det blir en lång historia.



Seligman, som är en beläst äldre man vars stora passion är flugfiske, lyssnar intresserat på Joes berättelse. Han ser även stora likheter med just fiske och sånt han lärt sig från böckerna. Det gör att han drar sina jämförelser för Joe mellan historierna. Joes historia tar sin början när hon var en liten flicka för att Seligman ska förstå, eller åtminstone försöka förstå, hur hon blev en nymfoman. I åtta kapitel får man sen följa Joes resa där sex alltid går före kärlek. Kärlek är inget hon tror på.



Första filmen:

1. The Complete Angler - Joe och hennes bästa väninna B lär sig utforska och experimentera. De slår vad om vem som kan ha sex med flest män under en tågresa. B ger Joe tips om hur hon ska göra och de båda får flera män på kroken. Med varje "fisk de fångar" går de in på toaletten. Vinnaren får en stor påse med godis.

2. Jerôme - Detta är historien om den man som Joe har sitt första förhållande med. Jerôme (Shia LaBeouf) har hoppat in på sin farbrors arbetsplats under en period och anställer Joe, trots att hon inte har någon erfarenhet. De känner dock varandra sedan tidigare då han var den som tog hennes oskuld en gång i tiden. Då han inte riktigt är Joes typ vill hon inte ha sex med honom nu. Men med tiden är det något som lockar med Jerôme som gör att hon vill "bli ägd" av honom.

3. Mrs. H - Under en period har Joe många bollar i luften. Hon har så många män att välja bland att hon får lotta (genom att kasta tärning) för att besluta vilka hon ska fortsätta träffa. När en av männen blir för påstridig säger hon att hon älskar honom över allt annat, men då han är gift är det omöjligt att fortsätta. Han lämnar då sin fru och sina tre barn för henne. Men hans fru, Mrs. H (Uma Thurman) och tre barn följer efter honom till hennes lägenhet och ställer till med en bisarr scen.

4. Delirium - Joe berättar om sin kära pappa (Christian Slater) som hon alltid haft ett bra förhållande med. När han insjuknar och hamnar på sjukhus ställs hon inför sitt första stora samvetskval. Hon älskar sin far väldigt mycket och vill inte se honom i plågor. Samtidigt kan hon inte låta bli att smyga iväg och ha sex med någon anställd på sjukhuset då hela situationen gör henne upphetsad. Denna sekvens är för övrigt helt i svartvitt.

5. The Little Organ School - Joe och Jerôme flyttar ihop och blir en familj. Men det blir uppenbart för Jerôme att han inte kan stilla hennes sexlust. Han vill då att Joe ska gå ut och ha sex med andra män för att må bra. Detta är givetvis något hon inte är sen med att nappa på. Hon testar då bl.a. att ha sex med svarta män, något som hon länge funderat på. Här blir dock situationen komplicerad då de inte talar samma språk och det dyker upp två män (bröder) istället för en.

Andra filmen:

6. The Eastern and the Western Church (The Silent Duck) - Joe förlorar känseln i sitt underliv och uppsöker då en ung man hon kallar för K (Jamie Bell). Han är endast verksam mellan 2 och 6 på natten och har flera kvinnor som väntar på honom i ett väntrum. Han ger dem namn som Madame och Fido och de får sedan lova att följa reglerna till punkt och pricka. När de väl kommit in i hans ljudisolerade rum, som kan liknas vid en läkarsal, kan inget stoppa vad som komma skall. Joe blir bunden och slagen, något som blir ett beroende för henne.

7. The Mirror - Joe försöker gå till botten med sitt sexmissbruk och går med i en samtalsgrupp/gruppterapi. Hon är skeptisk till det hela, men gör det ändå. Det innebär att hon ska avlägsna allt som hon associerar med sex, vilket visar sig vara det mesta i hennes hem. Experimentet går dock inget vidare.

8. The Gun - En dag besöker Joe en man hon kallar L (Willem Dafoe). Han är en indrivare som anställer Joe då hennes erfarenhet och kunskap kan användas vid indrivning. Tillsammans med två muskelmän besöker hon diverse män som är skyldig L pengar. På sitt speciella sätt ser Joe till att männen betalar illa kvickt.

L rekommenderar även att Joe ska hitta en framtida ersättare. Det visar sig att P (Mia Goth), en ung tjej vars mamma är död och passa sitter i fängelse, är perfekt. Joe blir hennes bästa vän och snart lever de ihop. P får sedan lära sig knepen för att bli en framgångsrik indrivare. En dag är dock offret Jerôme, vilket komplicerar det hela för Joe...



Alla kapitel följer Joe i berättelsen. Hon spelas för det mesta av Stacy Martin under tonåren och som lite äldre. Här är nog filmen som bäst när det är hon som är med i historien. Det är relativt lättsamt och man bjuds på flera komiska situationer. Det känns mest som Joe utforskar och att allt är lekande lätt. Sen vänder det. Det är främst i och med historien med pappan i kapitlet Delirium som är mörkare. Här tycker jag inte det passar/funkar lika bra.



Även sekvensen där Uma Thurman dyker upp känns inte helt rätt. Thurman är dock bra bör påpekas, nästan svårt att tro att det är hon. Hennes karaktär Mrs. H blir dock nästan för mycket och det uppstår en situation som går över gränsen. Men den visar samtidigt hur långt Joes äventyrande gått och hur hon ställer till det för andra, närmare bestämt förstör deras liv.



Shia LaBeouf passar förvånansvärt bra i rollen som Jerôme, något jag inte hade väntat mig. Han spelar engelsman och blir ett med karaktären, vilket är förfriskande att se. Däremot gillar jag inte alls att man använder andra skådespelare när han är ung (visste inte ens att det skulle vara han som tog hennes oskuld då skådespelarna inte alls var lika) och när han är äldre. Likaså är hoppet mellan tonårs-Joe och vuxen-Joe stor rent utseendemässigt. Tonårs-Joe (spelad av Stacy Martin) är en ganska söt tjej i tonåren, medan vuxen-Joe (Charlotte Gainsbourg) mer ser ut som en narkoman i jämförelse. Att det bara har gått tre år när de "byter ut" tonårs-Joe mot vuxen-Joe är svårt att köpa, men ok då.



Gainsbourg och Stellan Skarsgård spenderar i princip all sin tid i hans slitna lägenhet, närmare bestämt runt sängen. Utan filmens tillbakablickar hade detta inte blivit något att ha. Det hade helt enkelt blivit ett kammardrama med två personer. Nu funkar det istället bra då Seligman kommer med oftast intressanta och ibland fascinerande analyser och åsikter. Bara en sån sak som när han berättar sin syn på hur folk klipper sina naglar får en att tänka till.



Filmen är uppdelad i två två timmars filmer, men i själva verket är det en film. Man kan inte se den andra filmen utan att ha sett den första. Det skulle inte fylla någon funktion. Och man kan inte bara se den första och känna att man får ett grepp om det hela. Intressant nog är den andra halvan/delen mörkare än den första, trots det känns den något kortare (trots att den i själva verket är lite längre). Möjligen har det att göra med att första halvan/delen har fem kapitel medan den andra endast har tre och på så vis får ett bättre flyt.



Vad tycker jag då om filmen? Det är svårt, jättesvårt. Man kan säga att filmen bjuder på lite David Lynch (tänker främst på Rammstein-scenerna), lite Ingmar Bergman (främst relationen mellan Joe och P), men till stor del är det en typisk Lars von Trier-film med allt vad det innebär. Det är många gånger överdrivet provocerande, ibland politiskt inkorrekt och ibland genialiskt.



Man kan nästan säga att man får denna film om man skulle slå ihop Blue Is the Warmest Color (2013) med Shame (2011) och med en stor touch av von Trier. Alltså en hel del sexscener blandat med sexmissbruk och annat smått och gott. Tror inte det går att beskriva filmen på ett bättre sätt än så faktiskt.



Ska man gå efter magkänslan så känns det som filmens första timme (av fyra) var bäst. När det börjar gå utför tappar även filmen en del. Det blir fler scener som inte funkar och betyget pendlar under filmens gång från en stark trea till en tvåa. Vare sig jag sätter en tvåa eller stark trea så känns det fel. Det här är ingen typisk trea i betyg, men det blir nog ändå det p.g.a. att den verkligen blandar och ger. Den ger definitivt något, men frågan är om man gillar det. En sak kan man åtminstone konstatera med filmen - alla män är svin och alla kvinnor är horor...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.6

---

Såg vi samma film eller hade Fiffi en helt annat upplevelse?