Titel: The Act of Killing
Genre: Dokumentär
Land: Danmark/Norge/Storbritannien
År: 2012
Regi: Joshua Oppenheimer
Handling: Under 1960-talet mördades över en miljon människor av armén och dödspatrullerna i Indonesien. Man har besökt ett par av mördarna och gör en resa bakåt i tiden i form av fiktiva scener där förövarna, spelandes både offer och förövare, återskapar deras grymma brott.
Omdöme: Detta var en omtalad dokumentär som hyllats på de flesta håll. Exakt varför visste jag inte, men av handlingen att döma kändes det inte riktigt som något att bli exalterad över. Mycket skulle så klart ligga i utförandet. Men vad exakt skulle det vara som gjorde det intressant att se ett gäng massmördare spela upp sina gärningar i form av teater?
Dokumentären tar efter en kortare introduktion med oss bland några av de värsta mördarna i Indonesien. I mitten av 1960-talet var jakten på kommunister så intensiv att över en miljon liv togs av dessa dödspatruller.
Likheterna med Tyskland och nazismen kommer upp i ens huvud. Skillnaden är bara att dessa fortfarande sitter vid makten. Paramilitär-organisationerna är starka och har regeringens fulla stöd.
De inblandade är stolta över att få visa upp vad de gjort. Inte minst blir de som småbarn när de får chansen att spela upp det hela i form av teater/film. De berättar bl.a. om hur de växte upp med amerikansk film på biograferna innan kommunisterna förbjöd amerikansk film.
Av någon anledning sätter flera av huvudpersonerna på sig en massa smink (som ska se ut som skärsår i ansiktet), trots att det inte alltid är de som blir torterade. Känns lite konstigt, men så är hela dokumentären konstig i mina ögon.
Uppenbarligen faller många för den surrealism som skapas av det faktum att huvudmännen, som för nästan 50 år sen dödade tusentals människor, pratar öppet om det och vill skrämma kommunister i landet. Men det hela känns osammanhängande och utan en direkt poäng.
Poängen kommer inte förrän slutet med kanske en kvart kvar. Då kommer huvudpersonen (som påminner om Nelson Mandela) till insikt med vad han egentligen gjort. Hans samvete spelar honom ett spratt och han blir plötsligt lite mänsklig. Förmodligen är det just detta som gör att dokumentären höjs till skyarna. För egen del gjorde detta det hela lite bättre, men som helhet kändes det inte speciellt bra, bara konstigt.
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 8.3
Poängen med den här dokumentären, som jag ser den, är att den är så ofantligt smart utförd. Genom att på pappret låta dessa bödlar/mördare bli nån form av filmstjärnor, genom att mata deras vidriga - och korkade - egon får man dom att erkänna brott dom inte annars öppet hade erkänt OCH man får dom att även ångra en del. Det är så smart tänkt och gjort av filmteamet att jag vill klappa händerna.
SvaraRadera4/5 från mig :)
Fiffi: Smart, ja. Poängen ser jag och effekten finns där. Men tyvärr fann jag den personligen ganska ointressant och tråkig.
RaderaSå nu när du sett alla fem, vilken av dokumentärerna vill du se som vinnare?
RaderaFiffi: Jag tror denna nog vinner, men den jag tycker borde vinna var The Square. Trodde inte på den på förhand, men den var starkast och gav mig mest. Känns som den har en chans, även om denna är favorit.
Radera