Titel: Tôkyô monogatari / Tokyo Story / Föräldrarna
Genre: Drama
Land: Japan
År: 1953
Regi: Yasujirô Ozu
I rollerna: Chishû Ryû, Chieko Higashiyama, Setsuko Hara, Sô Yamamura
Handling: Ett äldre par, Shukishi och Tomi Hirayama, lämnar sin lilla stad för att hälsa på sina vuxna barn i Tokyo. Deras äldste son, Koichi, är läkare och driver en klinik i en arbetarklassdel av staden och deras äldsta dotter, Shige, driver en skönhetssalong. Ingen av dem verkar glädjas åt besöket eller orkar ens visa föräldrarna runt i stan. De skickar istället iväg dem till ett spa och på olika utflykter med Noriko, änkan till föräldrarnas bortgångne son.
Omdöme: Den hyllade regissören Ozu hade man hört och läst om lite här och där. Men detta kom att bli min första bekantskap med en av hans filmer på egen hand. Att se just denna film av honom kändes helt rätt. Däremot hade jag inte så stora förväntningar på den då jag aldrig riktigt fastnat för äldre japansk film (främst Kurosawa), även om det finns en del undantag från 60-talet.
Vad man får är ett lågmält och långsamt berättat drama. I centrum hittar vi ett äldre par som reser från västra Japan, i närheten av Hiroshima, till östra Japan och storstaden Tokyo. Där hälsar de på två av sina barn, en läkare och en frisör. De har även en dotter som fortfarande lever med dem och en till son som bor i Osaka (i centrala Japan). En son miste livet under kriget, men de passar på att träffa hans änka Noriko som också bor i Tokyo.
Något som blir väldigt tydligt filmen igenom är avsaknaden av allt som kan stavas fysisk kontakt. Här får man inga kramar eller kindpussar när familjemedlemmarna träffas eller säger adjö. Det närmaste man kommer är en lätt handskakning mellan Noriko och en av döttrarna till det gamla paret. Just denna distans mellan karaktärerna gör att man från början till slut aldrig riktigt får en känsla av att de älskar varandra. Förmodligen har det mest att göra med skillnaderna mellan den österländska och västerländska kulturen. Det är helt enkelt en inblick i en japansk familj.
Det ska erkännas att filmen aldrig riktigt når ända fram till mig. Med det sagt är det en fin historia man tas med på där man fattar tycke för Noriko som behandlar det gamla paret bättre än deras egna barn. Barnen tar föräldrarna för givet och tar sig inte tid. De är för "upptagna" med sina liv och sina jobb. Noriko är egentligen lika upptagen, men tar sig tid för sina svärföräldrar. Hon har helt enkelt ett stort hjärta och det uppskattas av gamlingarna.
Är det här en bra eller dålig film? Dålig är det definitivt inte. Snarare är den bra, men jag blir inte förtrollad av den eller liknande, långt därifrån. Jag blir inte heller särskilt sugen på att se mer av Ozu, vilket är lite synd. Det betyder inte att man kommer undvika hans filmer framöver, men någon ny favorit är det inte. Betyget hade även kunnat bli lägre om filmen inte hade avslutat bra med Noriko och den gamle mannen.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.3
---
Har Henke sett storheten med Ozu? Ta reda på det här.
Trevligt nog har Jojjenito också sett filmen av den hyllade japanen.
Temat äldre-yngre generation känns igen från Kurosawa. Och markeras liksom hos honom tydligt i klädsel vad det verkar
SvaraRaderaSofia: Kan inte minnas att jag sett någon AK med liknande tema, men det kan säkert stämma.
RaderaJag gillade filmen skarpt men blev inte heller så indragen som man kanske borde bli för att kunna ge den ett högre betyg. Ozu blev väl ingen favorit hos mig men jag kan nog tänka mig att se någon mer, men inte nu.
SvaraRaderaHenke: Jag har en tendens att inte riktigt fångas av gammal japansk/asiatisk film från den här tiden. Det blir bättre under 60-talet.
RaderaMed det sagt är det en klart intressant film som har mer under ytan, vilket jag gillar.
Jag förstår definitivt att man inte blir riktigt indragen så där som man vill bli när man ser ett drama. Till slut lyckades filmen med det för min del, men det tog verkligen sin tid. Jag tror det var typ sista 10-15 minuterna som gjorde att den höjdes till en fyra.
SvaraRaderaFörresten, att Noriko ägnar sig åt föräldrarna, kan det vara så att hon gör det för att på nåt sätt ha kvar minnet av sin man (som dog i kriget).
Jojjenito: Jag håller med dig, tyckte också sista 10-15 höjde filmen. Men det cementerade trean som jag inte kände var så given under filmens gång. Lite synd att filmen inte grep tag i mig mer, men dålig var den definitivt inte.
RaderaDet stämmer nog bra. Det var ungefär så jag också uppfattade det. Fast hon var uppenbarligen inte lika egocentrisk som sönerna och döttrarna. Hon tog sig tid, tog ledigt från jobbet och verkade gilla att vara med dem. Sen om det gav henne glädje på ett sätt som fick henne att minnas sin make, det är mycket möjligt.