Touchez pas au grisbi

Titel: Touchez pas au grisbi / Grisbi / Grisbi - blod på guldet
Genre: Kriminaldrama/Film-Noir/Thriller
Land: Frankrike
År: 1954
Regi: Jacques Becker
I rollerna: Jean Gabin, Lino Ventura, René Dary, Jeanne Moreau

Handling: Två bedagade skurkar, Max och Riton, lägger vantarna på guldtackor värda 50 miljoner på flygplatsen i Orly. Max är trött på gangsterlivet och vill lägga av. Pengarna från guldet, grisbi, skall vara hans pension. Men vänskap kan i vissa fall vara ett hinder istället för en resurs.

Omdöme: Jag hade sett filmen för länge sen, och gillade den. Det är alltid lite farligt att se om en sån här film som man minns att man gillade, men är osäker på varför egentligen. Det enda jag kom ihåg från handlingen var en scen mot slutet, men hur det skulle gå hade jag ingen aning om. För det här är en historia om kriminella. Här finns inga från den rätta sidan av lagen, men det finns ändå goda och onda.



På den goda sidan har vi veterangangstrarna Max (Jean Gabin) och Riton (René Dary). De har varit vänner i över tjugo år och för Max innebär vänskap allt. När han är vän med dig gör han vad som än krävs, även om det kostar honom livet. Det är äran som är viktigast. Så när de två sitter på guldtackor till ett värde av 50 miljoner, sätts deras vänskap på prov när en ung gangster vid namn Angelo (Lino Ventura i sin debutroll) får nys om guldet.



Detta är en film som har två sidor så det gäller att vara upplagd för den här sortens film. Den börjar långsamt, vilket pågår i tjugo minuter. Max och Riton går på nattklubb där de tittar på en show där deras yngre flickvänner uppträder. Max känner klubbens ägare och träffar honom på hans kontor där även Angelo befinner sig. Efter den lite händelsefattiga inledningen lämnar Max klubben och då kan även filmen komma igång.



Max blir nämligen förföljd på väg hem och misstänker att någon vill döda honom. Han upptäcker att det är Angelos män som följt efter honom. Det blir nu dags att överleva och varna sin vän Riton om att Angelo inte är att lita på. Max hämtar upp Riton och förklarar situationen för honom. Vi får nu veta lite mer bakgrund om de två, hur de kom över guldet och hur Max lever. Han har flera bostäder och flickvänner, men är nu trött på det livet och vill pensionera sig.



Vad som följer är en film-noir av franskt slag. Det må inte alltid vara jättespännande, men likt det man senare kom att få se i en del av Jean-Pierre Melvilles filmer är det gangsterkoden som hamnar i fokus. Man bjuds på en detaljerad inblick i Max liv. Bara en liten sak som när han bjuder sin vän Briton på en bit mat hemma i sin övernattningslägenhet säger mer än man först tror.



Jag kan inte påstå att filmen är så bra som jag ville minnas att den var. Den inleder som sagt långsamt och något svagt, men tar sig sen och bygger upp något man antingen köper eller inte. Det jag gillar allra mest är Jean Gabin i huvudrollen och hans karaktär Max. Gabin spelar honom med självsäkerhet och en självklarhet som är härlig att skåda. Påminner lite om en gammal James Cagney i vissa scener. Han är snäll mot sina vänner, men obarmhärtig mot sina fiender eller de som förråder honom. Detta blir tydligt mot slutet när det är dags att göra upp med Angelo i en oförglömlig sekvens.



Även om jag blev något besviken på filmen under filmens gång så har den egenskaper jag gillar och uppskattar. Därför växer filmen en aning i efterhand då den har något lite annorlunda som ligger under ytan. Det är inte den bästa franska kriminalfilmen från den här tiden, men ändå ett måste. Likaså känns det som regissören Jacques Becker bara skrapade på ytan av vad han skulle bjuda på i sin allra bästa film, vilket tyvärr även blev hans sista, Le trou (1960).

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9