Head to Head #16

Niagara är en av få film-noirer i färg, har Marilyn Monroe i en roll och utspelar sig vid vackra Niagarafallen. The List of Adrian Messenger har flera kända skådespelare i rollerna, men är inte så känd. Ganska jämnt, men jag väljer ändå Niagara då den är mer minnesvärd.

Niagara vinner med 70-30.

Läs mer om The List of Adrian Messenger.

Vad tycker du? Vilken är din favorit?

The Transporter

Titel: The Transporter
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike/USA
År: 2002
Regi: Corey Yuen
I rollerna: Jason Statham, Qi Shu, Matt Schulze, François Berléand

Handling: F.d. specialstyrkesoldaten Frank Martin lever ett till synes tillbakadraget liv på den franska rivieran. Han hyr ut sig själv som legosoldat och transporterar varor och människor. Han ställer inga frågor, men har strikta regler.

Omdöme: Vad kan man egentligen säga om Jason Statham? Innan denna actionsprakare (med manus av Luc Besson som hade tappat sin "touch" vid det här laget) hade han inte gjort så mycket. Han gjorde sina två första filmroller i de två Guy Ritchie-filmerna Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) och Snatch. (2000), men det var i och med denna han blev en "actionhjälte". Personligen tycker jag väl han inte kom till sin rätta förrän Crank (2006) där han hittade rätt med tanke på sitt undermåliga skådespeleri.



Här är han "The Transporter" - en man som transporterar varor eller människor till förutbestämda destinationer. Han har strikta regler - tre stycken för att vara exakt. En dag bryter han en av dessa regler, vilket får dödliga konsekvenser. Han får nämligen ett gäng farliga och beväpnade män efter sig och tjejen han räddat, Lai (Qi Shu). Lai drar in honom i fler problem och snart har han tagit sig vatten över huvudet. Eftersom Frank (som han heter) är gammal militär och tränad för närstrid med allt vad det innebär, har han inga problem att värja sig mot missiler eller flera beväpnade män på en och samma gång.



Säga vad man vill, men den här filmen är inte särskilt bra. Statham är inte heller direkt en bra skådespelare. Detta borde därför vara en roll som passar honom med relativt få repliker och en hård och tuff yta. Det han lyckas bäst med är kampsportsscenerna då han gör det mesta själv. Men han saknar allt vad man kan kalla för utstrålning och hans samspel med Qi Shu är inte det bästa. Förvisso ser hon ganska bra ut, men då hon inte heller är någon vidare skådespelerska blir det väldigt ljummet dem emellan.



Rule #1: "Never change the deal."
Rule #2: "No names."
Rule #3: "Never open the package."

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 6.8

Pale Rider

Titel: Pale Rider
Genre: Västern
Land: USA
År: 1985
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, Michael Moriarty, Chris Penn, Richard Dysart

Handling: En främling utan namn och utan något förflutet rider in i en liten stad som styrs av Coy LaHood. Främlingens ankomst sammanfaller med en ung flickas bön om ett mirakel som ska stoppa det slumpvisa våldet i staden. Hon citerar tyst ur Uppenbarelseboken: "Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den, hans namn var döden och dödsriket följde med honom."

Omdöme: Det är lite intressant med västerngenren för det finns ett par riktiga pärlor som man kan räkna bland de allra bästa filmerna. Men så finns det en drös med trista inslag i genren man gärna hade skippat. Det är ändå något speciellt med en västernfilm som har Clint Eastwood i huvudrollen. Det vore en underdrift att säga något annat än att han på egen hand höjer en västern som denna.



Jag hade sett filmen några gånger tidigare och kände att det lätt kunde bli ett sömnpiller. Men Eastwood har en ruggig tendens att få allt att stanna upp runt honom när han rider in på sin häst eller bara visar sig i sin långa rock. Det är en mystisk karaktär och precis som karaktärerna runt honom vet man inte så mycket om honom. Det höjer definitivt ens nyfikenhet. Eastwood visste helt enkelt vad som funkade ända sedan hans samarbete med mentorn Sergio Leone på Dollar-trilogin.



Historien känner man igen med en främling utan namn som skapar kaos när han en dag dyker upp. Likheterna med några av hans andra västernfilmer finns helt klart där. Skillnaden är väl den underliggande frågan om han verkligen existerar eller bara är ett spöke. Detta är något man lyckats hålla på en tillfredsställande nivå. Det blir aldrig övertydligt eller något man ens tänker på så mycket. Man slipper även en massa religiös predikan som definitivt hade sänkt filmen.



En sak som alltid är nödvändig för en bra västern är en bra avslutning, en slutuppgörelse man kan ta med sig. Det är precis vad man får här när LaHood anlitar den korrupta och beryktade sheriffen Stockburn och hans sex revolvermän. De dyker upp i den lilla staden och ger vår hjälte lite motstånd när det nalkas slutuppgörelse.



Det må inte vara en av de bästa västernfilmerna som gjorts, men gillar man några andra Clint Eastwood-regisserade västernfilmer, så som High Plains Drifter (1973), The Outlaw Josey Wales (1976) och Oscarsvinnaren Unforgiven (1992), så bör man inte bli besviken på den här. Varenda en av dessa, inklusive denna, har något att bjuda på. Man känner igen stilen, men skönt nog blir det aldrig upprepande.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

In the Line of Fire

Titel: In the Line of Fire / I skottlinjen
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Wolfgang Petersen
I rollerna: Clint Eastwood, John Malkovich, Rene Russo, Dylan McDermott

Handling: Frank Horrigan är veteran inom Secret Service. Hans jobb är att skydda USA:s president och hans pliktkänsla har kostat honom både familj och vänner. Frank plågas ständigt av minnet från en dag i Dallas för trettio år sedan då Kennedy mördades. Det var Frank som borde stått i vägen för kulorna. Nu återvänder minnena med dödsbringande kraft när det uppdagas att en psykopatisk lönnmördare är ute efter presidenten.

Omdöme: Det är alltid ett kärt återseende när man ser om en film med Clint Eastwood. Här var han lite över 60 år och spelar en avdankad Secret Service-veteran. Rollen passar honom och han tvingas inte till några hissnande actionstunts eller liknande, även om det är en del löpning och några hopp. Istället är det karaktärens erfarenhet och bagage som Eastwood får jobba med.



Eastwood är Frank Horrigan. Han var med när John F. Kennedy sköts ihjäl 30 år tidigare och har jobbat nära många presidenter sedan dess. Han har haft problem med alkoholen och hans nära och kära har sedan länge lämnat honom. Men hängiven sitt jobb är han och när han får nys om att en galen lönnmördare planerar att döda presidenten, går han på högvarv. Inte blir det enklare när det visar sig att mördaren valt ut Frank och följer hans varje steg.



Som värdig motståndare har han John Malkovich som sällan varit bättre. Det kanske inte är hans allra mest minnesvärda roll (för han har ett par på sitt konto), men det är svårt att tänka sig vad filmen varit utan hans prestation. Det är helt klart en av filmens höjdpunkter när Eastwood och Malkovich pratar med varandra i telefon, något som kan liknas ett psykologiskt rävspel dem emellan.



Skulle jag välja så säger jag att filmens andra halva är den starkare. Under den första halvan lär vi känna Frank. Även mördaren får lite utrymme här, men det är när hans plan sätts i verket under den andra halvan som det blir intressant. Under den första halvan får vi även träffa Franks medarbetare Al (Dylan McDermott) och Lilly Raines (Rene Russo). Givetvis slänger man in lite romantik för att fylla ut tiden, för mer är det inte.



När man skippar romansen under andra halvan får filmen ett bättre flyt och spänningen stiger. Maktkampen mellan Frank och mördaren tätnar och det hela blir till en gedigen och tillfredsställande thriller. Personligen hade jag kunnat vara utan Rene Russos karaktär då hon inte tillför mycket. Främst är det temposänkande och då är det lätt att man tappar tålamodet innan slutbiten som är bra. Allt som allt är det helt klart en thriller värd att se, både en och två gånger. Eastwood och Malkovich är för bra för att missas.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

Head to Head #15

Christopher Lambert mot Sylvester Stallone, intressant. Knight Moves är en lite b-aktig thriller, men den är ändå något bättre än Lock Up som inte håller lika bra.

Knight Moves vinner med 70-30.

Läs mer om Knight Moves och Lock Up.

Vad tycker du? Vilken är din favorit?

Mr. Morgan's Last Love

Titel: Mr. Morgan's Last Love / Mr. Morgans sista kärlek
Genre: Drama
Land: Tyskland/Belgien/USA/Frankrike
År: 2013
Regi: Sandra Nettelbeck
I rollerna: Michael Caine, Clémence Poésy, Justin Kirk, Gillian Anderson, Jane Alexander

Handling: En pensionerad amerikansk filosofiprofessor bosatt i Paris möter en ung fransyska. Han har förlorat sin hustru, hon har förlorat sin far. Deras möte förändrar båda deras liv för alltid.

Omdöme: Favoriten Michael Caine är sevärd i det mesta han gör. Att han är typiskt brittisk gör det dock lite ovanligt att se (eller rättare sagt höra) honom spela amerikan. Det är precis vad han gör här och det är något som inte direkt känns klockrent, men stör inte heller nämnvärt.



Matthew Morgan (Caine) är bosatt i Paris sedan en tid tillbaka. Han är numera pensionerad filosofiprofessor och har aldrig lärt sig franska. Hans hustru Joan (Jane Alexander) är den som kan språket, men när hon går bort förlorar Matthews liv mening. Ända tills han en dag träffar fransyskan Pauline (Clémence Poésy). Hon jobbar som danslärare och påminner Matthew om en ung Joan.



Paulines far var britt så hon behärskar engelskan utan problem. Hennes saknad efter sin far är stor så i Matthew ser hon det hon saknar i sitt liv. Tillsammans får de tillbaka en del av vad de förlorat. Samtidigt inser Matthew efter ett tag att han aldrig kan få tillbaka sin Joan. Kan då Matthews son Miles (Justin Kirk) och dotter Karen (Gillian Anderson), som båda bor i USA, få honom att åter hitta en mening med livet?



En intressant iakttagelse under förtexterna var att musiken var gjord av Hans Zimmer. Alla som känner till hans musik vet att den oftast är pampig och dominerande till diverse storfilmer. Det här något helt annat. Man känner inte alls igen takterna och det är så klart bra för hans vanliga musik hade inte funkat. Men samtidigt försvinner nu istället musiken nästan helt och tar aldrig chansen att ta fram känslorna man så gärna vill ha i en sån här film.



Jag känner att det är en film som är skön att se, utan förväntningar och som bara är. Jag gillar både Michael Caine och den för mig tidigare okända Clémence Poésy (även om jag nu ser att jag faktiskt sett några filmer med henne). Hon har en viss egenskap som gör att man blir glad så fort hon ler. Allt skiner liksom upp runt henne. Hennes karaktär är också älskvärd då hon både är gammaldags, naturlig och oförstörd.



Det är lite intressant för den här filmen är lite som jag hade trott (och hoppats) att Amour (2012) skulle vara. Men de två filmerna är inte alls lika. Denna har mer livsglädje, visar upp Paris och andra delar av Frankrike på ett kärleksfullt sätt och handlar inte bara om döden. Kanske inte så konstigt att jag gillar den här filmen mer, även om det inte är något mästerverk. Den håller dock intresset uppe hela tiden och är en fin hyllning av regissören Sandra Nettelbeck till sin far.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

Head to Head #14

Måste erkänna att jag inte minns mycket av Interview with the Vampire, men den var högst medelmåttig. Däremot är The Bourne Identity är högklassig agentfilm som bara växer, så den vinner lätt.

The Bourne Identity vinner med 100-0.

Läs mer om The Bourne Identity.

Vad tycker du? Vilken är din favorit?

Snowpiercer

Titel: Snowpiercer
Genre: Action/Sci-Fi
Land: Sydkorea/USA/Tjeckien/Frankrike
År: 2013
Regi: Bong Joon-ho
I rollerna: Chris Evans, Tilda Swinton, John Hurt, Ed Harris, Octavia Spencer, Song Kang-ho

Handling: Efter ett misslyckat experiment att stoppa den globala uppvärmningen, dödar en ny istid allt liv på jorden förutom en grupp människor ombord på tåget Snowpiercer. På tåget har ett klassystem växt fram, men missnöjet växer och en revolution kommer allt närmare.

Omdöme: När jag såg att koreanske regissören Bong Joon-ho skulle komma med en ny film blev jag naturligtvis nyfiken. Han hade nämligen gjort min favoritkorean Memories of Murder (2003). När man sen läste lite kort om handlingen som skulle utspela sig i framtiden på ett tåg, ja då var det givet att filmen skulle ses.



Vad jag inte visste var att filmen är baserad på en fransk serietidning. Detta förändrar givetvis förutsättningarna då jag inte brukar gilla den sortens filmer. Inte heller var jag beredd på att det skulle vara en dystopisk framtid, något jag har lite svårt för. Men det är precis vad man bjuds på ombord på det specialkonstruerade tåget år 2031.



Vi får följa med passagerarna i de bakre regionerna av det jättelånga tåget. Beväpnade vakter kommer dagligen ut till dem med proteinkakor som de får äta. De är inte särskilt goda, men håller dem vid liv. Några av dessa passagerare smider planer på att göra revolt. De vill ta över kontrollen av tåget och för att göra det måste de ta sig genom vagnarna för att nå de främre regionerna. Vad som väntar dem kan ingen förutspå.



Chris Evans är Curtis. Han har spenderat halva sitt liv på tåget, eller närmare bestämt 17 år. Det är snart 18-års jubileum för tåget och Curtis är fast beslutad om att ändra på förutsättningarna. Med hjälp av sin vän Edgar (Jamie Bell), gamlingen Gilliam (John Hurt) och de övriga slitna passagerarna i den sista vagnen, går de till attack. Men för att komma vidare måste de gå igenom minister Mason (en oigenkännbar Tilda Swinton) och livvakten Franco (den sliskige rumänen Vlad Ivanov).



Vad som följer är en blandning mellan en Terry Gilliam-film (notera namnet på John Hurts karaktär), typ Brazil (1985), en typisk koreansk hämndhistoria med en hel del våld, samt en slags superhjälteaction där allt kan hända. Det är alltså en salig blandning som man inte riktigt blir klok på. Ena stunden är det riktigt bra scener för att i nästa stund bara vara bisarrt. Inte riktigt min grej.



Något man lyckats riktigt bra med är interiörerna på tåget. Varje vagn har något nytt att bjuda på och riktigt snyggt är det också. Man uppvisar en härlig uppfinningsrikedom som jag kan tänka mig kommer direkt från serietidningsformatet. Men att man lyckats förvandla det till filmen ska man ha en stor eloge för. Så visuellt sett (förutom cgi-effekterna) kan man inte vara annat än helnöjd.



En av filmens svagheter är dess cgi-effekter som man tyvärr inte lyckas med. Det är framförallt scenerna på tåget utifrån som inte håller måttet. Det hade förmodligen behövts högre budget för att fixa det problemet. Ett annat problem är att filmen är ojämn. Som tidigare nämnts blandar den bra scener med klart sämre, vilket gör att man inte blir riktigt klok på filmen. Det är en film som säkert uppskattas av många som gillar det överdrivna och bisarra, men för egen del blir det lite för mycket.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.4

Head to Head #13

In a Glass Cage är en småkuslig psykologisk rysare som bygger upp stämningen bra. Därför är det ingen match mot The Late Shift som inte är mer än en TV-film.

In a Glass Cage vinner med 100-0.

Läs mer om In a Glass Cage.

Vad tycker du? Vilken är din favorit?

No Man's Land

Titel: No Man's Land / Biltjuvarna
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1987
Regi: Peter Werner
I rollerna: D.B. Sweeney, Charlie Sheen, Lara Harris, Randy Quaid

Handling: En civilpolis mördas. Hans uppgift var att avslöja en liga som stal Porsche-bilar. Den nye polisen Benjy, som älskar Porsche-bilar, tar anställning på en verkstad för att försöka lösa fallet.

Omdöme: I samma veva som han slog igenom med Platoon (1986) och Wall Street (1987), gjorde Charlie Sheen denna lite mindre film. Den har givetvis inte gått till historien som en av de bästa filmerna, men som lite lättsam 80-tals underhållning får man faktiskt lite "valuta för pengarna".



Det hela går ut på att färskingpolisen Benjy Taylor (D.B. Sweeney) rekryteras av Bracey (Randy Quaid) som behöver någon som kan meka med bilar - Porsche-bilar. En polis har skjutits ihjäl och Bracey har starka misstankar att Ted Varrick (Charlie Sheen) ligger bakom. Varrick äger ett Porsche-garage och en infiltratör fixar in Benjy som snart får kontakt med Varrick. Vad som försvårar läget är dels att Benjy och Varrick kommer bra överens, dels att Benjy faller för Varricks syster Ann (Lara Harris).



Filmen behöver inte lång tid på sig att få mig i rätt sinnesstämning. Den sköna elektroniska musiken drar igång, vi får se Porsche-bilar stjälas och så dödas en civilpolis. Det är alltså bara att luta sig tillbaka och följa med i svängarna.



D.B. Sweeney tar på sig huvudrollen och är i ärlighetens namn ganska okarismatisk. Han påminner (till utseendet och hur han klär sig) starkt om Anthony Edwards i favoritfilmen Gotcha! (1985), men där slutar också likheterna. Desto stabilare är Charlie Sheen som funkar i sin roll. Lara Harris, i rollen som Sheens syster, påminner mig för övrigt en del om Nastassja Kinski.



Ok, så vad får man egentligen? Man får en stor gnutta 80-tals känsla, snygga Porsche-bilar, någon biljakt, en vänskap mellan polis och tjuv, samt en kärlekshistoria mitt i allt. Det blir aldrig direkt påtvingat och historien har ett relativt bra flyt. Givetvis kan man inte förvänta sig en film med mycket känslor eller djup, men lite av den varan får man ändå. Det här funkar för stunden och mer ska man egentligen inte förvänta sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

Head to Head #12

Ghosts of Mars är inte direkt någon av John Carpenters bättre filmer. Minns att jag tyckte den inledde lovande, men ballar ur ganska snabbt. Därför är det givet att danska Jagten vinner det här. Det är en stark, välspelad och bra film helt enkelt.

Jagten vinner med 100-0.

Läs mer om Jagten.

Vad tycker du? Vilken är din favorit?

Absence of Malice

Titel: Absence of Malice / Utan ont uppsåt
Genre: Drama/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Sally Field, Paul Newman, Bob Balaban, Wilford Brimley

Handling: Megan Carter är en ambitiös journalist som får i uppdrag att intervjua Michael Gallagher, sonen till en framliden maffiaboss. Gallagher misstänks för inblandning i försvinnandet av en lokal fackföreningsledare. Vad hon inte vet är att FBI har ett finger med i spelet.

Omdöme: Regissören Sydney Pollack gjorde bl.a. Three Days of the Condor (1975), Tootsie (1982) och The Firm (1993). När man parar ihop honom med favoriten Paul Newman så blir man givetvis nyfiken.



Newman spelar Michael Gallagher, son till en numera död maffialedare från Miami. Han har inte gått i sin fars fotspår utan driver en laglig firma. Men när en fackföreningsledare spårlöst försvinner blir Gallagher måltavla för myndigheterna som utreder fallet. De är inte säkra på att han är inblandad, men de misstänker att han vet eller kan ta reda på vem som ligger bakom genom sina kontakter.



Den lokala journalisten Megan Carter (Sally Field) är den som skriver om nyheten om Gallagher. Hon får ta del av hemligt material som pekar ut Gallagher i en nystartad utredning. Gallagher kontaktar tidningen hon jobbar för och vill veta vem hennes källa är. Det är början på ett förhållande dem emellan där båda vill komma åt information i fallet.



När man har en film med någon som Paul Newman tror man per automatik att den skådespelaren kommer dra ett tungt lass. Istället är det Sally Field som har den största rollen. Hon hade själv vunnit sin första Oscar året innan för Norma Rae (1979) och visar att hon inte har några problem med att vara den som tar störst utrymme.



Jag känner inledningsvis att det hela börjar intressant och drar in mig som tittar. Megans arbetsplats påminner om den man får se i All the President's Men (1976) och man väntar bara på att det hela ska dra igång på allvar. Riktigt så blir det inte. Filmen är något långsam och händelsefattig under mittdelen.



Det hela tar sig när man närmar sig upplösningen och det räddar filmen en del. Det jag gillar är hur Gallagher inte visar sina kort för någon. Trots att han verkar vara uträknad och attackerad från alla håll och kanter, lyckas han behålla kylan. Det gör att filmens sista bit blir till belåtenhet och avslutar det hela starkt. Men mer än godkänt blir det inte.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9