Titel: Adore / Two Mothers / Perfect Mothers
Genre: Drama
Land: Australien/Frankrike
År: 2013
Regi: Anne Fontaine
I rollerna: Naomi Watts, Robin Wright, Xavier Samuel, James Frecheville, Ben Mendelsohn
Handling: Lil och Roz har varit vänner hela livet, men allt förändras när de blir förälskade i varandras söner. I rädsla för ilskan och fördömandet relationerna riskerar att väcka i den inskränkta lilla stad de lever i, väljer de att hålla allt hemligt. Om de blir upptäckta riskerar både mödrarnas och sönernas liv att förstöras...
Omdöme: Vissa gånger (läs: i princip alltid) är det bäst att inte lyssna på andra eller läsa vad andra skrivit om en film. Bäst är det att se filmen själv och bilda sin egen uppfattning. Det här var en sådan film som man kan tycka väldigt olika om, så det är verkligen upp till ens personliga smak om man gillar eller hatar det.
Först och främst måste jag reda ut det här med filmens många titlar. Det känns som det aldrig är bra när en film går under olika titlar då det brukar betyda att man försökt dölja något och ge den en ny chans. Filmen är inspelad i Australien och är en australiensisk-fransk produktion. I Australien heter den "Adore" och "Adoration". I Frankrike och Skandinavien "Perfect Mothers". Och i USA "Two Mothers", men även "Adore". Jag gillar personligen "Perfect Mothers" mest, men "Adore" är det officiellt.
Skådeplatsen är gudomliga Seal Rocks, som ligger en bit norr om Sydney i Australien. Här bor de bästa vännerna Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) i närheten av varandra vid stranden. De båda har jämngamla söner. Skillnaden är att Lils make dör när pojkarna är små, medan Roz är gift med Harold (Ben Mendelsohn). Deras äktenskap är dock inte det bästa och när han tar ett jobb i Sydney glider de allt längre ifrån varandra.
Istället påbörjas en, två relationer som inte kan kallas för något annat än kinky. Det är det första ordet som dyker upp i mitt huvud. Redan när Lil och Roz står med sina små pojkar efter begravningen känner man lite obehag. För man vet vad som väntar. Ok, de väntar ett par år tills pojkarna växt upp, men ändå. De börjar sedan prata med varandra om vilka "gudar" de skapat när de ser dem surfa på vågorna.
Hela situationen blir smått bisarr när Roz får ihop det med Lils son Ian (Xavier Samuel). Det är trots allt Roz som är gift, men det är ändå hon som låter Ian komma nära henne. Roz son Tom (James Frecheville) upptäcker vad Ian och Roz håller på med. Givetvis vill han inte vara sämre och sticker över till Lil. Han berättar vad han sett och snart får de två ihop det.
Nu börjar det intressanta efterspelet. Lil och Roz kan inte få det ogjort. Inte heller sönerna. En minst sagt konstig situation och stämning uppstår mellan de fyra eftersom de spenderar mycket tid tillsammans och sönerna bor hos dem. Vad som snart står klart är att en av sönerna på riktigt är kär. Frågan är hur långt det hela kan gå och vart det ska sluta.
Många tankar dyker upp med olika scenarier för upplösningen på den här filmen. Intressant nog känns det som filmen börjar gå på tomgång under filmens andra halva när det inte längre är så spännande mellan paren. Nu kommer man till vändningen i filmen som man väntat på. Sönerna upptäcker tjejer i sin egen ålder, självklart.
När det gått exakt 1.30 av filmen når man slutet, tror man. Här hade filmen lätt kunnat sluta och det kändes också som ett typiskt ställe att sluta på när de närmar sig stranden. Istället fortsätter filmen ytterligare en kvart och plötsligt blir det mörkare. Klart intressant grepp som inte var väntat. Båda alternativen, att sluta efter 1.30 eller fortsätta en kvart till, funkar faktiskt.
Även om filmerna inte har något som helst gemensamt kunde jag inte låta bli att få upp en speciell film i tankarna när man närmade sig slutet. Det var Funny Games (1997), originalet. Orsaken var nog att en av sönerna, Ian, hade en viss besatthet och blick som fick mig att tänka på nämnda film. Det fick mig även att tänka att det kanske kunde bli riktigt mörkt till slut.
Som sagt, klart intressant och det hade jag inte riktigt förväntat mig från filmen. Det kändes som man hade en story som filmen inledde med och att det inte skulle bli så mycket mer än så. Det var också så det hade kunnat bli om man avslutat filmen efter 1.30. Men eftersom man fortsatte och skruvade till det hela ytterligare, blev det något lite annorlunda och det gillar jag. Känner nästan att betyget (en trea) som jag kände direkt efter filmens slut faktiskt är lite snålt. Filmen ger mer än vad man först tror och därför får den ett extra plus. Definitivt inte för alla.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.2
Där ser man, vi hamnade på samma betyg till slut.
SvaraRaderaHade du läst många recensioner av filmen innan du såg den? Jag hittade inte en enda text innan jag såg filmen - fast jag letade.
Fiffi: Nej, jag hade inte läst något, men så letade jag inte heller. Brukar vara bäst så.
RaderaOkej. Jag läste det du skrev "Vissa gånger (läs: i princip alltid) är det bäst att inte lyssna på andra eller läsa vad andra skrivit om en film" som att du läst om filmen men att det du läst gjorde att du inte kunde se filmen med "korrekta" ögon. Men då hade jag fel.
RaderaFiffi: Ja, jag menade det som så att det här är ett bra exempel på en film där många kan läsa om filmen och strunta i att se den. De tror helt enkelt de vet allt innan de sett den. Alltså är det bättre att bara se den och inte läsa vad andra skriver/tycker ;)
RaderaJag gillar tomgången i den här filmen. Och Watts och Wright. Men bästa titeln på den är boktiteln The Grandmothers, som jag inte har läst. Fast historien är knäpp och väldigt...ska jag säga Isaac Bashevis Singer?
SvaraRaderaMinns inte filmen så värst bra, förutom vad den går ut på och Naomi Watts och Robin Wright. Gillar båda och tycker inte historien är så knäpp, finns klart värre där ute :D Men, det är kanske inte direkt något man ser eller läser om varje dag.
Radera