Decennier: Sammanfattning 1950-talet

50-talet var ett decennium jag såg fram emot. Främst för att jag har många favoriter som jag sett från detta decennium. Jag valde att se om ett par godingar som jag sett för länge sen och kände för att se om.

Det blev fyra omtittar. Inte helt oväntat, men ändå lite överraskande blev det just dessa fyra som visade sig vara bäst. De var nämligen alla ungefär lika bra som jag mindes de som. Däremot blev många av de nya filmerna inte så bra som jag hade hoppats på.

Kunde det vara så att jag helt enkelt redan hade sett det mesta av det bästa? Jag tror bestämt att det var så. Jag hade helt enkelt sett filmerna jag trodde på. Nu såg jag mest sådant som kändes som "måste-filmer" och sådant som hade fått bra kritik. Gick alltså inte så mycket efter filmer jag bara trodde på då jag redan hade sett dem.

Trots att det inte blev några nya favoriter så är jag glad över att ha sett flera av filmerna. Ingen var direkt dålig och alla filmer ger ju oftast något, så även dessa. Sen är det alltid kul med lite blandning av länder, och det fick man här. Förutom amerikansk film blev det två japanska, två franska, en polsk samt en västtysk.

Ok, nu till en genomgång av filmerna. Tar det efter min rangordning, sämst till bäst.


Limelight (1952)

Efter att ha sett flera Chaplin-filmer i temat, kändes det inte mer än rätt att ta med en sista. Tyvärr föll den mig inte i smaken, även om jag visste att det inte skulle bli en typiskt lättsam Chaplin-film.


Ashes and Diamonds (1958)

Polskt drama i slutet av andra världskriget som hyllats på flera håll, men jag såg inte storheten. Gick inte rakt på historien vilket gjorde att det inte alls blev så bra som det kunde ha blivit.


Shane (1953)

Blev lite besviken på denna klassiska västern. Samtidigt var det ingen dålig film så ett godkänt betyg blev det till slut. Hade dock potential att bli så mycket bättre när den hade det mesta på plats.


A Place in the Sun (1951)

Montgomery Clift och en ung Elizabeth Taylor i ett romantiskt drama som saknade spets. Kanske hade jag för höga förhoppningar på den. Kunde bjudit på starkare känslor.


It Happened in Broad Daylight (1958)

En film jag länge hade velat se och äntligen blev det av. Kunde helt klart ha blivit riktigt minnesvärd, men det kändes som den inte vågade fullt ut. Definitivt inte utan värde och glad att ha sett den.


Tokyo Story (1953)

Nämns ofta som en av de bättre filmerna där ute, men precis som jag misstänkte var den inte SÅ bra i mitt tycke. Det är dock en bra berättelse om olika generationer och utan intresse är den definitivt inte.


Ikiru (1952)

Har lite svårt att fångas av japansk 50-tals film, men denna var en jag ville se efter mycket lovord. Visst har den något av värde, synd bara att den är lite ojämn och onödigt lång.


The Nun's Story (1959)

En film jag aldrig hade sett om det inte hade varit för Audrey Hepburn. Hon är också mycket bra. Filmen är lite småtråkig på det stora hela, men aldrig så man tappar intresset. Med tanke på ämnet (historien om en nunna), är den inte alls dum.


Lady and the Tramp (1955)

Något ojämn och lite för lång, men i sina bästa stunder är den magiskt mysig. Fin animering av Disney från den gamla skolan. Bra karaktärer, fin musik och en jordnära historia sett från ett par hundars ögon.


Forbidden Games (1952)

Mycket välspelat av de två barnskådespelarna i huvudrollerna och en film som hade mer på gång. Inte alls dum, men kunde varit bättre.


The Young Philadelphians (1959)

En bonusfilm som jag inte hade planerat att se, men som jag är glad att ha sett. Alltid kul att se Paul Newman och det här visade sig vara en gedigen film. Främst ett melodrama, men lite rättegångsdrama också.


Touchez pas au grisbi (1958)

Lite sämre än jag kom ihåg den som, men har en stämning jag gillar. Sen är Jean Gabin skön att skåda i huvudrollen.


Ben-Hur (1959)

En av filmerna jag hade sett tidigare och var hemskt glad att den var så bra som jag hade hoppats på. Episk berättelse på fyra timmar, så man måste ha lite tålamod och tid att se den, utan stress.


Roman Holiday (1953)

En av filmerna jag såg fram emot att se om, och mycket riktigt var den bra. På sina håll riktigt bra och härlig, men bäst var det nog att se Audrey Hepburn som här blev en lysande stjärna.


Harvey (1950)

Hade sett den tidigare och gillade den helt klart. Ville hemskt gärna se om den och blev nog ännu mer förtjust i den nu. James Stewart och hans kaninvän är en svårslagen kombination.


---

Decennier tar en liten paus, men återkommer starkare än någonsin under maj-månad med 1960-talet. Eftersom månaden har fem fredagar, blir det också fem gemensamma filmer. Dessutom en hel del andra intressanta filmer att se fram emot.

---

Henke har givetvis också skrivit en sammanfattning för 1950-talet.