Rampage

Titel: Rampage
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: Kanada/Tyskland
År: 2009
Regi: Uwe Boll
I rollerna: Brendan Fletcher, Shaun Sipos, Michael Paré, Matt Frewer

Handling: En hämndlysten man bygger en skyddsväst av kevlar och planerar att löpa amok i en massaker.

Omdöme: Den tyske regissören Uwe Boll är känd som en kultregissör (vars filmer oftast inte är bra). Jag hade tidigare inte sett någon av hans filmer och tänkte inte så mycket på att det var han som stod för regin när jag valde att se denna. Det man snabbt kan konstatera är att detta inte är någon Hollywood-film. Inte heller en indie-film. Det här är en regissör och film som går sin egen väg.



När filmen inleds träffar vi 23-årige Bill Williamson (Brendan Fletcher) som bor kvar hos sina föräldrar. Föräldrarna vill ha ett allvarligt samtal med honom då de vill att han ska skaffa eget boende och göra något med sitt liv. Redan här sänker man förväntningarna på filmen då skådespeleriet av föräldrarna, främst mamman, är riktigt svagt. Men skådespeleri och en stark story var inte det som gjorde att man blev nyfiken på filmen.



Bill och hans bäste vän Evan Drince (Shaun Sipos) är trötta på hur samhället ser ut. Nyhetsinslagen på TV spyr ut den ena negativa nyheten efter den andra. Det är krig, korruption, mord och annat som gör att Bill och Evan tappat förtroendet för vårt samhälle. De blir även illa bemötta när de går ut och äter på en snabbmatsrestaurang, och Bill tjafsar med ett kafébiträde när han inte får kaffet som han bett om. Till slut får det vara nog. Bill har en plan som han sätter i verket.



Det har uppenbarligen varit en del planering bakom Bills plan. Han har bl.a. beställt diverse utrustning som han ska använda till sin lilla plan. Bl.a. har han beställt paket som skickats till vännen Evan. Paket som innehåller en kevlarrustning. Denna sätter han på sig, beväpnar sig och ger sig ut bland människorna i den lilla staden.



Vad som följer är en realistisk inblick i hur det kan gå till när det slår slint på någon som inte har någon spärr. För många kan detta bli för mycket, för nära sanningen. För här finns inga hjältar som är redo att ingripa och förhindra en massaker. Här finns inte en gärningsman som har ett samvete. Här finns allt man sett i skolmassaker-filmer som Elephant (2003) eller Polytechnique (2009), men mer därtill. Ingen går säker och allt kan hända.



Det här är långt ifrån en bra film om man ser till produktionskvalité. Skådespeleriet är minst sagt av blandad kvalité. Föräldrarna till Bill är rent utsagt usla. Brendan Fletcher som Bill är däremot inte alls dålig. Han är bättre än man kan förvänta sig av en sån här film (speciellt med en regissör med ett så dåligt rykte som Uwe Boll har). Hans vän som spelas av Shaun Sipos påminner en del om en ung Brad Pitt och sköter sig också bra.



Några andra saker som inte riktigt funkar, vid sidan av föräldrarna, är fotot som många gånger använder en skakig kamera som gör att man nästan får ont i huvudet. Detta är främst påtagligt i början av filmen, men denna teknik dyker upp lite då och då. Sen har man en stor explosion som är gjord med hjälp av dataeffekter som inte håller. Som tur är är det endast en gång man noterar detta. Resterande explosioner och actionscener håller bra klass.



Det är lite blandade känslor med den här filmen. För även om det är svårt att jämföra med Hollywood-filmer vad gäller produktionen, så har den mycket som man aldrig skulle se i en högbudgetfilm. Det är också det som gör filmupplevelsen lite mer unik. Dels blir det oväntat och därför "kul" att se (om man kan se humorn i det hela). Dels ger det en effekt av obehag för att det blir så verklighetstroget. Så den vinner mycket på att göra något annorlunda och inte bara gå efter en mall som man är van vid. Därför får filmen ett relativt högt betyg för vad den är, trots att den har en del svagheter som egentligen skulle sänka betyget.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.3