Twilight's Last Gleaming

Titel: Twilight's Last Gleaming / Raketbas 3
Genre: Drama/Sci-Fi/Thriller/Krig
Land: USA/Västtyskland
År: 1977
Regi: Robert Aldrich
I rollerna: Burt Lancaster, Charles Durning, Richard Widmark, Paul Winfield, Melvyn Douglas, Joseph Cotten

Handling: En f.d. general på rymmen tar över en raketbas i Montana och hotar att kicka igång ett tredje världskrig om inte presidenten går med på vissa krav.

Omdöme: Jag tackar aldrig nej till en film med både Burt Lancaster och Richard Widmark i rollistan. När man sen lägger till duktige regissören Robert Aldrich till listan så var det givet att detta var något för mig.



General Dell (Lancaster) har tillsammans med två andra män rymt från fängelset. De tar sig in på raketbas 3 i Montana där de låser in sig själva i kontrollrummet. Dell tar kontakt med general MacKenzie (Widmark) som är huvudansvarig för raketbasen. MacKenzie är även en gammal kollega till Dell och de två blev stora fiender när Dell började kritisera och ifrågasätta militären, i synnerhet Vietnamkriget.



Dell kräver att få tala med presidenten, annars hotar han att skicka iväg de nio kärnvapenmissilerna som kontrolleras på raketbasen. Detta skulle starta ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen och innebära en katastrof av stora mått. Varken militären eller presidenten kan vara säkra på att han kommit över avfyrningskoderna, men kan de verkligen riskera att så inte är fallet?



President David Stevens (Charles Durning) går med på att förhandla med Dell. Han kallar in sina rådgivare och de samlas i Vita huset för att gå igenom alternativen. Pressen är stor och president Stevens, som är känd som en skön typ, vill försöka hålla det hela hemligt och få ut Dell utan våld. Men samtidigt blir han pressad av sina rådgivare som "vet bäst". Frågan är om de är mer måna om att hålla viktig information från allmänheten än att klara upp situationen diplomatiskt?



Filmen har två huvudskådeplatser i form av kontrollrummet inne på raketbasen och president Stevens konferensrum i Vita huset. Det blir därför en starkt dialogdriven historia som är lång (nästan 2.30 lång). Det är inte så många karaktärer som kommer och går. Vid sidan om Dell och männen som tagit sig in på raketbasen är det runt åtta personer hos presidenten i Vita huset. Lägg därtill MacKenzie som styr sin operation i närheten av raketbasen i Montana.



En av filmens starkaste sidor är hur man lyckats skapa spänning i flera tillfällen. Detta görs till stor del i form av split-screen sekvenser som man får gott om. Denna split-screen innebär att skärmen delas upp i två för att följa två händelseförlopp samtidigt. Men i vissa fall blir det delat på tre, och i vissa extrema fall i fyra (!) delar. Risken är att det bara blir grötigt och för mycket, men klippningen är tillräckligt bra för att undvika detta.



Filmen blir lite för enformig på det stora hela och det känns som man kunde fått med allt på två timmar istället för en extra halvtimme. Även om det här inte är någon av de bästa filmerna av det här slaget (flera av dem kom under 60-talet), så är den tillräckligt intressant för att gå och se. Sen skadar det inte att man bjuds på några bra prestationer där Charles Durning övertygar mest som presidenten. Detta lär ha varit en roll Paul Newman blev erbjuden, men tackade nej till.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.9