La vita è bella / Life Is Beautiful

Titel: La vita è bella / Life Is Beautiful / Livet är underbart
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Italien
År: 1997
Regi: Roberto Benigni
I rollerna: Roberto Benigni, Nicoletta Braschi, Giorgio Cantarini, Horst Buchholz

Handling: Guido, hans hustru Dora och lille sonen Giosué är en lycklig familj tills det tyska krigsvåldet sliter isär dem. De sätts på ett tåg på väg till koncentrationslägren. Men Guido bemöter nazismens mörka ondska och terror med en envist livsbejakande humor.

Omdöme: Livet är underbart - den livsfilosofin har Guido (Roberto Benigni). Varje chans han får att skämta till det och förgylla vardagen tar han. Andra världskriget lurar runt hörnet och Italien kommer snart förändras precis som resten av Europa. Guido, han har bara ögon för lärarinnan Dora (Nicoletta Braschi) som han först träffar när hon faller från skyn rakt in i hans famn.



Som den skojare han är, lyckas Guido snart charma Dora som planerar att gifta sig med sin tråkiga ungdomskärlek. Det hela leder till att Guido och Dora får en son, Giosué och livet leker. Men snart förändras livet för Guido och hans familj. Han är nämligen jude och när nazisterna börjar sin upprensning, skickas Guido och sonen till ett koncentrationsläger. Guido ändrar dock inte attityd runt sin son och tänker göra allt för att skydda honom från att få reda på sanningen om lägret.



Denna hyllade och trefaldigt Oscarsbelönade film (Roberto Benigni för bästa manliga huvudroll, bästa utländska film samt bästa musik) hade jag en gång för länge sen sett väldigt trött. Jag kom endast ihåg en liten detalj från filmen och den visade sig komma ungefär halvvägs in. Intressant nog var det från denna punkt som filmen blev bättre.



Filmen är uppdelad i två halvor. Under den första får vi lära känna Guido och lär oss hurdan han är. Handlingsmässigt är det lite spretigt och inte alltid så roligt om man ska vara ärlig. Roberto Benigni är här inte helt lätt att tycka om. Filmen är faktiskt lite sisådär inledningsvis. Men sen kommer romansen med Dora som gör att första halvan av filmen växer allt mer.



Likheterna med några av Charlie Chaplins bästa tycker jag är uppenbar. Inte minst när man kommer till filmens andra halva och fasorna av andra världskriget kombineras med den beskyddande Guido som inte vill att hans son ska vara rädd. Istället hittar han på alla möjliga regler som de måste följa för att ha chans att vinna en tävling som anordnats på lägret.



Att filmen blir klart bättre under andra halvan har mycket att göra med Chaplin-likheterna. Det är smart och kombinationen att ta till humor i utsatta lägen som dessa gör det så mycket bättre. Eftersom Guido till en början kan liknas vid en psykopat, lögnare och stalker, tar det ett bra tag innan man fattar tycke för honom. Det gör man runt tiden då hans son kommer in i bilden. Då får allt en mening och poängen med filmen blir så mycket lättare att ta till sig.



Jag kan inte påstå att jag gillar allt med filmen, för det gör jag inte. Uppenbarligen tar det halva filmen innan den verkligen kommer igång. Samtidigt är det nog nyttigt att den visar denna sida av Guido så att man förstår vem han är. Den andra halvan är utan tvekan bra. Frågan är bara hur bra filmen är när man ser allt som ett? Den lämnar en trots allt med en positiv känsla. Det är en bitterljuv historia som till slut lyckas övertyga en, även om den inte är så bra som den kunde blivit. Första halvan är trots allt lite för svag om man ska vara kritisk, vilket man i det här fallet bör vara. Bra film, men inget mästerverk i mina ögon.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.6