Like Father, Like Son

Titel: Soshite chichi ni naru / Like Father, Like Son / Sådan far, sådan son
Genre: Drama
Land: Japan
År: 2013
Regi: Hirokazu Koreeda
I rollerna: Masaharu Fukuyama, Machiko Ono, Yôko Maki, Rirî Furankî

Handling: Två familjer får reda på att deras söner, nu sex år gamla, förväxlats vid födseln. Nu ställs de inför frågan om de ska välja sina biologiska söner eller de som de uppfostrat som sina egna...

Omdöme: När jag bestämde mig för att se den här filmen visste jag att jag tidigare hade sett Nobody Knows (2004) av regissören, som precis som denna är ett lågmält drama med barn i blickfånget. Men det visade sig att jag även hade sett Air Doll (2009) av regissören, en festivalfilm som var av det lite lättsammare slaget (om en uppblåsbar docka som kommer till liv).



Den här filmen vann jurypriset på Cannes filmfestival 2013 och bara det gör att man så klart blir intresserad, speciellt efter att ha sett nämnda Nobody Knows. Historien följer främst en familj där pappan Ryota är arkitekt. Familjen har det gott ställt, men hans fru Midori och son Keita träffar honom sällan eftersom han jobbar hårt. Samtidigt tar han sig inte tid till att spendera mer tid med familjen. Hans inställning är att jobba hårt och alltid göra sitt bästa, något han stör sig på att hans Keita inte tagit efter honom.



Så förändras allt. Sjukhuset där sonen föddes hör av sig och vill träffa föräldrarna. Där får de veta att deras son vid födseln blev förväxlad med ett annat pars son. Orsaken till varför de kommer på det nu är enkel. När barnen ska antas till skolgång tar de blodprov och där visar sig sanningen. Snart får de träffa föräldrarna till sonen de uppfostrat, och som uppfostrat deras biologiska son Ryusei.



Något jag konstaterar med filmen är att frågorna man ställer är intressantare än svaren man ger. Med det menar jag att man som tittare genast börjar ställa sig frågan själv. Hur skulle man reagera på en sådan situation? Skulle man kunna "byta ut" sonen man uppfostrat och älskat som sin egen i flera års tid? Skulle man kunna bortse från att vilja "få tillbaka" sin biologiska son, sitt kött och blod? Intressanta frågor som inte har några enkla svar.



Vad filmen gör är att man får följa med de båda familjerna, främst den med pojken Keita. Under flera månader får man sedan se hur föräldrarna försöker hitta en lösning. Det enda man tänker är hur barnen ska klara situationen. Det är omöjligt att någon ska gå "vinnande" ur det hela.



Det blir inte särskilt mycket enklare av att båda papporna, främst arkitektpappan Ryota, ser på det hela väldigt egoistiskt. Den andra pappan, som är elektriker, spenderar mer tid med familjen och sina barn. Men han verkar inte heller vara särskilt engagerad när det kommer till sönerna. För honom verkar det vara ok hur det än går.



Istället är det mammorna som känns mest logiska och sympatiska. De är både snälla och omtänksamma gentemot sina biologiska söner, samtidigt som de är fästa vid pojkarna de uppfostrat som sina egna. Här tycker jag kanske inte att filmen utforskar deras sida så mycket som man hade önskat sig. Istället är det den egoistiska arkitektpappan som tar störst utrymme. Att man även blandar in farföräldrar tycker jag blir för mycket. Det hade räckt med föräldrarna för att hålla sig till huvudtemat, så att säga.



Vad det hela blir är egentligen lite av allas syn och känslor på situationen. Lite av barnen, lite av mammorna, men främst papporna och då huvudsakligen arkitektpappan. Nu finns det en tanke med det visar det sig och även om jag köper tanken så tycker jag man hade vunnit mer på att visa familjernas kamp och beslut istället för en individs. För nu blir det mest en persons vilja och beslut som avgör det mesta. Annars gillar jag filmen till stora delar. Men det är alltså frågorna den ställer som är mer lyckade än svaren den till slut ger.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.9