The Strange Color of Your Body's Tears

Titel: L'étrange couleur des larmes de ton corps / The Strange Color of Your Body's Tears
Genre: Mysterium/Thriller
Land: Belgien/Frankrike/Luxemburg
År: 2013
Regi: Hélène Cattet & Bruno Forzani
I rollerna: Klaus Tange, Ursula Bedena, Joe Koener, Birgit Yew

Handling: Dan Kristensen återvänder hem en dag och upptäcker att hans fru Edwige har försvunnit. Dan börjar undersöka hennes försvinnande och hamnar på märkliga platser med mystiska människor. Har hon lämnat honom? Är hon död och vad händer med hans läskiga grannar? Naturligtvis kan polisen inte hjälpa honom, de tror honom inte. Snart blir fakta och fiktion svåra att urskilja och drömmar och mardrömmar flätas samman tills de blir en och samma. Kommer han någonsin att hitta sin hustrus mördare? Finns det en mördare? Vem är mördaren?

Omdöme: Som ett fan av giallo och eurocrime från 70-talet var jag givetvis glad när det kom något nytt i genren i och med Amer (2009). Filmen var inte helt tillfredsställande, men bjöd på tillräckligt för att man skulle hålla ögonen på regiduon. I denna deras nästa film efter den var frågan om de hade ett bättre manus för att ta det hela till nästa nivå.



Kort om handlingen så kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem från en affärsresa. Hans fru Edwige är försvunnen, trots att lägenhetsdörren är låst och kedjad inifrån. Polisen kopplas snart in, men de kan inget göra. Istället börjar Dan få konstiga telefonsamtal samtidigt som han misstänker diverse grannar i hyreshuset. Kan någon ligga bakom försvinnandet eller veta mer om vad som hänt?



Vad som hade kunnat bli en enkel, men effektiv historia blir något helt annat. Allt vad som kan kallas för handling är som bortblåst. Istället får man lösryckta scener i form av drömmar, mardrömmar och hallucinationer - hela tiden. Det lilla som utspelas i "verkligheten" behöver inte heller vara det, men är åtminstone någorlunda normalt. Tyvärr finns ingen röd tråd, inget som för handlingen framåt. När det gått en timme vet man fortfarande inte vart det är på väg eller vem som är vem (förutom huvudpersonen och polisen).



Rent visuellt är det mycket ögongodis - för mycket. Det är effektsökeri med bildspråket som går till överdrift. Det hade varit en sak om man haft ett manus att gå på och sedan lekt med bildlösningar, klippning, vinklar etc. Men nu experimenterar man som om det vore ett skolprojekt och då blir det för mycket utan att ha en poäng. Hade det varit en debutfilm hade jag förstått det mer, men deras förra film Amer var mer utvecklad än denna.



Musiken är inte alls dum. Man har tagit gamla giallo-låtar från storhetsperioden där Ennio Morricone, Bruno Nicolai och andra av dåtidens stora i genren stått för tonerna. Än en gång är det inte lika bra som i Amer, men dåligt är det inte. Det funkar för det mesta bra, bara att låtarna inte är de bästa man hört.



Frågan är om de brände allt krut på Amer och inte hade mer att bjuda på? Verkar nästan som det då man alltså snarare tagit ett steg tillbaka än framåt - i allt. Det är fortfarande fräckt att titta på, men när man har noll manus blir det bara som att titta på hundra kortfilmer som slängts ihop. Vad är poängen med en sån film? Väldigt trist då det finns så mycket att få ut bara man har ett manus...



2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb: 4.5
IMDb: 5.9

---



Om visningen: Detta var en visning på något som heter "Dagar av europeisk film" i Prag. En liten filmfestival helt enkelt. Det visade sig vara den 21:a i ordningen och i princip alla filmer presenterades med engelsk textning. Då detta var enda visningen av filmen så var det givet att man passade på att se den.

Filmens två regissörer var också på plats för att introducera filmen och sedan svara på frågor efter filmen. Under filmens gång var det många som lämnade visningen då de helt enkelt inte gillade vad de fick se.

Efter visningen var det en tommare salong än innan, men regissörerna svarade på frågorna de fick via tolk. De sa bl.a. att de gjorde filmen som ett experiment och att de funderar på att göra en tredje film (efter Amer och denna) för att avsluta det hela. De sa även att Amer var en mer feminin version än denna.

Angående manuset sa de att de hade jobbat på det hela i runt tio år, men när de sen filmade beslutade de sig för att skrota manuset och göra något annat (experimentera). Berättartekniken hade de fått från något japanskt, även om jag inte uppfattade namnet. De sa även att de fått mycket inspiration från giallo-genren, men att filmen inte är en giallo (vilket jag håller med om). Den var dock tänkt som det från början när de hade ett manus. Exakt varför de slopade manuset eller tanken att inte ha en story överhuvudtaget vet jag inte.

En intressant sak de sa var att filmen funkar bäst om man ser den flera gånger. Att det är då man uppskattar den till fullo, pusslar ihop bitarna och upptäcker nya saker. Ja, det är ju en tanke. Men frågan är vem som vill se den igen?

Det var en del annat, men det var lite av vad de pratade om. Det gjorde inte direkt filmen bättre, men ändå kul att höra dem prata om filmen och lite hur de tänkte.