Vigilante

Titel: Vigilante
Genre: Kriminalare/Thriller/Action
Land: USA
År: 1982
Regi: William Lustig
I rollerna: Robert Forster, Fred Williamson, Joe Spinell, Woody Strode

Handling: När ett gäng kriminella ger sig på Eddie Marinos fru och son utan att polisen kan göra något åt saken, bestämmer han sig tillsammans med några arbetskamrater för att ta lagen i egna händer och hämnas. Det hela trappas upp och blir riktigt blodigt där ingen lägger fingrarna emellan.

Omdöme: Första gången jag hörde talas om och kom i kontakt med den här filmen var när jag hade hyrt en annan film på VHS. Innan filmen (och vissa gånger även efter) fick man trailers från andra filmer som släpptes ungefär samtidigt. En av dessa var Vigilante som jag då inte kände till. Smakprovet gjorde att jag omedelbart blev sugen på att se den. När jag sen gick tillbaka till videobutiken letade jag givetvis efter denna titel - och hittade den.



Det här är en film som går i samma anda som Death Wish-filmerna och kan inte ses som något annat än en kultfilm. Det är brutala brott mot vanliga oskyldiga människor, det är skitigt och polisen står handfallna. Istället är det de drabbade som får ta lagen i egna händer. I det här fallet är det Eddie Marino (Robert Forster) som en dag drabbas när hans fru och son blir brutalt attackerade i sitt hem.



Eddie är ingen våldsam man och hoppas de skyldiga ska få sitt straff av domstolarna. Men något går väldigt snett och Eddie inser att det enda sättet att skipa rättvisa är genom att göra det själv. Till sin hjälp har han några arbetskompisar som redan tidigare hållit på med lite "upprensning" bland drägget. En av dem är Nick (Fred Williamson) som man kan kalla för ledaren. En annan är en f.d. polis som känner att han kan åstadkomma mer så här än när han jobbade "innanför lagarna".



Brotten är brutala, tillvägagångssätten bestialiska. Enda sättet att handskas med problemet är att ta till samma mynt. Eddie, Nick och de övriga letar upp de skyldiga och agerar jury, domare och "avrättare". Detta är något som skiljer sig lite från Death Wish-filmerna (åtminstone den första) då Charles Bronsons karaktär låter de skyldiga attackera honom först. Här bryr de sig inte om sånt utan har de gett sig på någon så är det fritt fram att hämnas.



En sak som alltid höjer en sån här film i mina ögon (och öron) är musiken, om den är bra vill säga. Här är den oftast bra och sätter pricken över i:et. Kanske är den lite ojämn på sina håll, men överlag är den perfekt. Den är både cool och stämningsfull, stundtals ger den även filmen lite skräckfilmskänsla.



Man ska ha klart för sig att det här inte är någon högbudgetfilm. Man har inte heller lagt ner alltför mycket på manus och karaktärsutveckling. Men med det sagt får man tillräckligt på benen för att förstå huvudpersonen Eddies frustration. Samtidigt har filmen så mycket mer än en tillrättalagd storfilm har att bjuda på. Man får ta del av saker man inte förväntar sig och det hela trappas upp allt mer. I genren är det en film helt i min smak, även om den tar ett tag att verkligen komma igång.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.6