Withnail & I

Titel: Withnail & I / Withnail och jag
Genre: Komedi/Drama
Land: Storbritannien
År: 1987
Regi: Bruce Robinson
I rollerna: Richard E. Grant, Paul McGann, Richard Griffiths, Ralph Brown

Handling: Två arbetslösa skådespelare i London 1969 tröttnar på huvudstaden och bestämmer sig för att ta en semester i en släktings sommarstuga. De upptäcker dock snart att de knappast är lämpade för ett liv på landet.

Omdöme: I många år har den här filmen varit en sådan som kändes som att man borde se. Den får ofta bra kritik och räknas till en brittisk klassiker från 80-talet. En bra komedi är alltid välkommen, men det är desto svårare att hitta dem. Så här i efterhand läser jag att den snarare ses som en kultfilm än något annat, och det kan jag förstå.



Historien handlar om Withnail (Richard E. Grant), en i stort sett alkoholiserad skådespelare som är omöjlig att anställa, och mannen som berättar historien och bara är I (Paul McGann), även han en arbetslös skådespelare. De bor ihop i en råttlägenhet (ja, de misstänker att något stort rör sig bland deras matrester och disk) någonstans i London. De har inga direkta ambitioner, annat än att konsumera en massa alkohol (främst Withnail) och kanske röka på ibland.



Så får de idén att komma bort från storstan och ge sig ut på landet. Withnail har en farbror vid namn Monty (Richard Griffiths) som de kan låna en stuga av. Mycket riktigt går Monty med på det hela, men I misstänker att Monty kan vara homosexuell. Sak samma tänker de och ger sig ut till stugan. Väl där blir det dock svårt för de två stadsborna. Inte blir det bättre för I när Monty senare överraskar dem.



Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här filmen. Den är väldigt egen. Karaktärerna är speciella och hela stämningen är udda. Den är smårolig på sina håll och Withnail är en skön karaktär. Men filmen leder ingenvart när de är ute på landet. Vet inte riktigt vad poängen är med filmen, mer än att följa två losers under ett par veckors tid. Det är en komedi, men samtidigt finns en del tyngre inslag på gång som aldrig riktigt utforskas. Det är brittisk tragikomik som uppenbarligen går hem hos många.



Att det hela utspelar sig 1969 gör det hela lite speciellt. Man bjuds på en del Jimi Hendrix-musik och andra tidsenliga låtar. Samtidigt känns det nästan mer som brittiskt 80-tal än 60-tal. En kombination av de två är det helt klart. Kan inte säga att jag blev särskilt förtjust i filmen, men dålig är den inte heller. Det var bara inte något jag fastnade för och då finns inte mycket att göra.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.9