The Wild Bunch

Titel: The Wild Bunch / Det vilda gänget
Genre: Västern
Land: USA
År: 1969
Regi: Sam Peckinpah
I rollerna: William Holden, Ernest Borgnine, Robert Ryan, Edmond O'Brien, Warren Oates, Ben Johnson

Handling: Ett gäng laglösa och deras vilda framfart i Mexiko och Texas i vilda västern-erans slutskede. De jagas av amerikanska prisjägare som släppts fria enbart för detta jobb, och hamnar i ett eget krig i Mexiko.

Omdöme: Det finns typiska amerikanska västernfilmer och så finns det typiska italienska spaghettivästerns. Denna hamnar någonstans mitt emellan när Sam Peckinpah bjuder på hårdkokta karaktärer och sin speciella stil. Det hela inleds med att ett ökänt gäng rider in till en liten stad. De är där för att råna järnvägskontoret på en stor mängd silvermynt. Vad de inte räknat med är att prisjägare anlitats och satt sig i bakhåll.


"If they move, kill 'em!" - Pike Bishop

Ledaren för prisjägarna är Deke Thornton (Robert Ryan), en före detta medlem i gänget han nu ska försöka stoppa. Pike Bishop (William Holden) är gängets ledare och gammal vän till Thornton. Men vänskapen är sedan länge ett minne blott. Istället måste Bishop tillsammans med gängets andra veteran Dutch (Ernest Borgnine) se till att de yngre förmågorna sköter sig och håller koncentrationen uppe.



Vad man får är en västern med två sidor. Den bra sidan är den actionspäckade, och det är gott om den. Den andra sidan är en lite för utdragen historia som leder det vilda gänget till Mexiko med prisjägarna efter sig. Stora delar av scenerna som utspelar sig med mexikanerna känns onödiga (inte alla, men i stort sett). När filmen är på 2.20 så är det inte svårt att lista ut vad man borde tagit bort för att behålla tempot rakt igenom.



De actionbaserade bitarna är filmens höjdpunkt, tillsammans med några av prestationerna. Peckinpah var känd för användningen av slow-motion och här bjuds man på en orgie i härlig slow-motion. Det är nämligen gott om storslagna skottväxlingar där slow-motion kommer till sin rätt. Man får även "snygga" dödsscener när folk blir skjutna eller faller från hustak. Till det får man en aggressiv klippning som gör att man kan växla mellan två-tre händelser samtidigt mitt under skottväxlingen. Underbart att se, om man gillar sånt vill säga.



William Holden brukar inte få lika stora rubriker som många andra stjärnor från hans tid. Men här är ett gott exempel på vilken gedigen skådespelare han var. Och här var han trots allt något äldre än när han var på toppen av sin karriär. Här har han en skön stil som påminner om en blandning mellan John Wayne och James Arness (Zeb Macahan).



Filmen är bra, det är den. Den har många minnesvärda scener som på egen hand höjer filmen. Dess karaktärer är även de bra, även om jag nog hade velat ha lite mer av Deke Thornton då det fanns mer att ta från där. Det som är lite synd är alltså att filmen är riktigt bra i sina bästa stunder, men hamnar i en del svackor som sänker helheten. Det känns dock som filmen vinner en hel del på att ses vid rätt tillfälle, när man är upplagd. Det var jag nog inte riktigt när jag såg den den här gången.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.1

---

Henke bjuder på klassisk zombiefilm i slowmotion.

The Jungle Book

Titel: The Jungle Book / Djungelboken
Genre: Animerat
Land: USA
År: 1967
Regi: Wolfgang Reitherman
Röster: Phil Harris, Sebastian Cabot, Bruce Reitherman, George Sanders

Handling: Pantern Bagheera hittar den övergivne människovalpen Mowgli i den indiska djungeln och tar honom till en vargfamilj som uppfostrar honom som sitt eget barn. En dag nås vargarna av budet att den fruktade tigern Shere Khan är på väg tillbaka till deras del av djungeln. För att skydda Mowgli från tigerns vrede erbjuder sig Bagheera att ledsaga honom tillbaka till människobyn. Mowgli vill dock hellre stanna kvar i djungeln och hittar på vägen en vän i björnen Baloo som gärna tar honom under sina vingar.

Omdöme: Denna klassiska Disney-film är svår att undvika om man firar jul med Kalle Anka på julafton. Ända sedan 1983 har den varit ett återkommande inslag varje jul (var med ett par gånger innan dess också), men personligen hade jag inte sett filmen i sin helhet, eller på originalspråket engelska. Vad skulle man egentligen tycka om björnen Baloo, pantern Bagheera, pojken Mowgli och de övriga?



Med en gång känner jag att det är "rätt" när det hela drar igång. Man kommer lätt in i stämningen där i djungeln och första kvarten är mysig. Pantern Bagheera ska ta pojken Mowgli till en närliggande människoby. Men på vägen träffar han på diverse djur som skapar trubbel. En av dem är ormen Kaa som är ett trevligt inslag och inbringar en del skratt. Sen blir det desto sämre när elefanterna dyker upp. Deras militärjargong och sång går inte alls hem hos mig.



När det sen är dags för björnen Baloo hamnar man rätt igen. Han tar med Mowgli på diverse äventyr och ser honom som sin egen. Mowgli trivs också, men det tar inte lång tid innan ett gäng apor lägger sig i. När Mowgli förs bort till King Louie of the Apes bjuds man på ett skönt sångnummer (ett av få jag gillar i filmen, även om egentligen endast elefanternas sång är direkt svag).



Jag känner att filmen inte riktigt lyckas charma mig som jag hade hoppats på efter den inledande kvarten. Trots att man bjuds på en hel del olika djur som kommer och går, känns det ändå lite upprepande efter ett tag. När tigern Shere Khan (skön röst av Oscarsvinnaren George Sanders) dyker upp rör man om lite i grytan, men inte i den utsträckning som hade behövts. Nu puttrar det dock på i ett behagligt tempo och man får sig en lagom dos där i djungeln i lite över en timme. Sevärt och kul att ha sett, men ingen ny favorit.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

---

Blev Henke förtrollad av denna Disney?

Jojjenito har också sett filmen.

Fiffis funderingar om filmen hittas här (på lördag).

The Sand Pebbles

Titel: The Sand Pebbles / Kanonbåten San Pablo
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1966
Regi: Robert Wise
I rollerna: Steve McQueen, Richard Attenborough, Richard Crenna, Candice Bergen

Handling: Sjömannen och mekanikern Jack Holman mönstrar på det amerikanska krigsskeppet San Pablo som patrullerar Yangtzefloden i Kina under slutet av 1920-talet. Holman är till en början inte vänligt inställd mot kineserna som arbetar på båten, men ändrar senare sin inställning när han blir vän med en av dem. Hans arbetssätt är inte populärt hos den amerikanska delen av besättningen och spänningen mellan Holman och dem ökar snabbt.

Omdöme: Besättningen ombord kanonbåten San Pablo består av amerikaner och kineser. Kineserna sköter maskinrummet, tvätten och maten. Detta så att amerikanarna kan koncentrera sig på att hålla utkik, och lata sig. När så Jack Holman (Steve McQueen) ansluter som chefsmekaniker på båten ändras förutsättningarna. Han är van vid att sköta allt i maskinrummet och upptäcker snart ett allvarligt fel på motorn.



Den amerikanska besättningen blir upprörd när Holman försöker ändra på rutinerna ombord San Pablo. Men han får en allierad i Frenchy (Richard Attenborough). De två umgås inte minst när de har permission och går i land. Frenchy träffar där kinesiskan Maily som är olik de andra kinesiskorna på baren/bordellen dit sjömännen brukar gå. Detta gör att Frenchy med hjälp av Holman tänker göra vad han kan för att ta henne därifrån.



Holman har även han en del att tänka på då han på väg till San Pablo träffar missionären och lärarinnan Shirley (Candice Bergen). Deras vägar kommer senare att korsas eftersom en av San Pablos huvuduppgifter är att skydda och ta hand om amerikanare i området. Som om det inte vore nog upptäcker Holman att fartygets kapten Collins (Richard Crenna) inte direkt är förtjust i honom redan från början.



Redan när förtexterna rullar fram och Jerry Goldsmiths musik drar igång känner jag att det här kan bli något. Jag hade länge velat se filmen, inte minst för att det var enda gången Steve McQueen blev Oscarsnominerad. Filmen fick hela åtta Oscarsnomineringar, men vann ingen vilket jag kan tycka både är lite synd och fel. Den gör nämligen mycket rätt, även om inget må vara utomordentligt bra.



Filmen baseras på en bästsäljande bok som baserades på författaren Richard McKennas egna upplevelser i Kina under 1930-talet. Jag hade inte riktigt förväntat mig den allvarliga tonen filmen bjuder på, utan var istället inställd på en lite lättsammare ton med mer humor. Nu blev det alltså inte så och det tycker jag är bra. Det gör filmen bättre i mitt tycke, inte minst när man kommer till upplösningen.



Speltiden på tre timmar avskräcker nog en del, men imponerande nog känns det aldrig tråkigt eller segt. Nej, det är inte fartfyllt eller fyllt med action (även om det bjuds på en del sånt mot slutet), men det händer något hela tiden.



Det finns egentligen inga svagheter med filmen som blir en episk upplevelse som funkar perfekt som matiné. Sen må Steve McQueen inte vara direkt dominant (åtminstone inte Oscarsmässigt), men han och de övriga gör alla vad de ska. Duktige regissören Robert Wise var mycket stolt över filmen och det har jag full förståelse för.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.7

A Million Ways to Die in the West

Titel: A Million Ways to Die in the West
Genre: Komedi/Västern
Land: USA
År: 2014
Regi: Seth MacFarlane
I rollerna: Seth MacFarlane, Charlize Theron, Liam Neeson, Amanda Seyfried, Neil Patrick Harris, Giovanni Ribisi

Handling: När en feg bonde faller för den mystiska nya kvinnan i staden måste han testa sitt nyfunna mod när hennes revolverslingande man annonserar sin ankomst i den lilla staden.

Omdöme: En västernkomedi av mannen som gjorde Ted (2012), Seth MacFarlane var inte direkt något jag förväntade mig stordåd av. Utan några som helst förväntningar och utan någon direkt vetskap om vad man skulle bjudas på, var det skönt att kastas in i en bekant västernmiljö med allt vad det innebär.



MacFarlane har fått med en hel del typiska västernelement och vridit till det hela några varv. Man har givetvis hjälten Albert (han själv), den farlige vapendragaren Clinch (spelad av Liam Neeson) och den mystiska och vackra Anna (Charlize Theron). Hon blir den som rör om i grytan, som tar ut Albert från sin komfortzon. Albert har nämligen förlorat sin flickvän Louise (Amanda Seyfried) till den mustaschprydde Foy (Neil Patrick Harris) och vill vinna tillbaka henne med Annas hjälp.



Filmen bjuder på mycket mer än den standardiserade historien, inte minst genom att visa alla möjliga sätt man kan dö på där i västern-eran under slutet av 1800-talet. Ingen kan känna sig säker och lever man tills man är 35 år får man skatta sig lycklig.



Vet inte om det var filmen eller jag själv, förmodligen en kombination, men det tog ett tag innan jag kände mig komfortabel med filmen. Den hittade liksom rätt efter ett tag och blev klart underhållande och mysig på något sätt. Referensen till Back to the Future Part III (1990) var t.ex. klockren och var ett tecken på exakt den sortens humor och uppfinningsrikedom man bjöds på under filmens gång.



Var det en gång filmen förlorade mig för en stund så var det under ett kortare parti när Albert blir hög och hallucinerar hos en grupp indianer (klockrent att ha Wes Studi som indianhövdingen Cochise, och en skön referens till västernfilmen Broken Arrow (1950) med James Stewart). Trots att detta parti inte var helt tillfredsställande så var det lätt att acceptera det i sammanhanget. Det blev en bisarr sidotripp som ändå tillförde något.



Jag förväntade mig inte mycket av filmen som lika gärna hade kunnat vara en korkad dussinkomedi. Som tur är bjöd den på mer än så, man fick sig ett par skratt och den lyckades med att få till helheten - att få en kul stund i västern-eran. Dock kände man av att den var lite för lång (nästan två timmar) som man gärna kunde ha kortat ner lite grann. Som helhet måste man ändå säga att filmen är lyckad och underhållande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: -

---

Filmen sågs i samarbete med Fiffi som också skrivit om filmen.

Cruel Gun Story

Titel: Kenjû zankoku monogatari / Cruel Gun Story
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: Japan
År: 1964
Regi: Takumi Furukawa
I rollerna: Jô Shishido, Yuji Odaka, Tamio Kawaji, Minako Katsuki

Handling: Togawa släpps ut ur fängelset efter att några mäktiga affärsmän sett till att hans straff halverats. Omedelbart ger en maffiaboss honom i uppdrag att organisera en kupp mot en värdetransportbil som innehåller runt 120 miljoner yen från en hästkapplöpningsbana.

Omdöme: Togawa (Jô Shishido) är en tuff och hård kille som precis blivit utsläppt från fängelset. Han har avtjänat ett straff för att ha hämnats på mannen som körde på hans syster så illa att hon blev förlamad. Omgående blir han erbjuden att utföra ett rån mot en värdetransport. Det hela har planerats i flera månader och stora pengar har lagts ner för att det hela ska gå i lås.



Togawa tar in en vän han kan lita på, plus två andra män som rekommenderats honom. Efter att ha kollat upp dem är det dags att skrida till verket. Fyra män med olika karaktärsdrag och kunskaper ska nu genomföra kuppen. Givetvis går det inte helt enligt planerna och männen måste improvisera. Snart har de inte bara polisen och de som anlitat dem efter sig, de har även inre stridigheter då girigheten tar över hos vissa.



Även om detta är en japansk noir från mitten av 60-talet så kunde det lika gärna vara en amerikansk film-noir från tidigt 50-tal. Det mesta går efter mallen vad gäller vad man får ta del av. Upplägget känner man därför igen från andra filmer och genomförandet bjuder inte på så mycket nytt. Det betyder dock inte att det är dåligt. Det är bara lite för standardiserat för att öka pulsen lite extra.



Jô Shishido, mannen med äppelkinderna är som vanligt cool och stabil. Rollen är dock inte direkt minnesvärd. Manuset är på det stora hela ganska simpelt där allt går lite för enkelt. Det kan vara saker som att dyka upp på rätt plats vid exakt rätt tidpunkt för att rädda någon eller att kärlek uppstår efter endast två scener tillsammans. Små saker som gör att det hela inte alltid blir trovärdigt eller direkt minnesvärt.



Detta är ingen dålig film. Gillar man film-noir så är den klart värd att leta upp. Det är också kul att kunna konstatera att japanerna kan sin noir, även om de är 10-15 år efter den amerikanska. Men det kan man inte klaga på. Däremot hade man önskat sig mer av manuset och karaktärerna. Man får dock ett ganska fiffigt slut där man inte sparar på krutet. Hjälten, hans vän, kärleksintresset och huvudskurken gör upp de sista fem minuterna, plus att man avslutar det hela på ett lite överraskande sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

A Colt Is My Passport

Titel: Koruto wa ore no pasupooto / A Colt Is My Passport
Genre: Kriminaldrama
Land: Japan
År: 1967
Regi: Takashi Nomura
I rollerna: Jô Shishido, Jerry Fujio, Chitose Kobayashi, Eimei Esumi

Handling: Shuji Kamimura är en frilansande lönnmördare som hyrs av ett gangstergäng för att döda rivalernas boss inom 24 timmar. Han accepterar och sätter igång med sin vanliga effektivitet, men saker och ting börjar gå snett. Gänget som hyrde honom är missnöjda med platsen han valde för jobbet och det andra gänget är ute efter hämnd. Jakten sätter igång, och lönnmördaren och hans medhjälpare får fullt upp med att försöka komma undan.

Omdöme: Under 60-talet kom det ett par japanska noir och gangster-filmer. Detta är en av de som brukar nämnas bland de främsta i genren (även om den inte är lika känd som vissa andra) så det kändes givet att den skulle ses om man gillar genren.



Jag hade tidigare sett Jô Shishido, som har huvudrollen, i den fina Youth of the Beast (1963). Det är svårt att inte lägga märke till denna skådespelare med det annorlunda utseendet. Han gjorde nämligen en operation på 50-talet för att få större kinder. Det ser därför ut som han har äpplen instoppade i munnen. Men cool är han.



Här spelar han lönnmördaren Mamimura som när filmen börjar genast får ett uppdrag. Det tar sedan inte lång tid innan han sätter igång och dödar sin måltavla. Till sin hjälp har han den yngre Shun som hjälper honom att planera det hela. När de är klara är det tänkt att de ska få resten av pengarna för uppdraget och sedan sticka. Men när det visar sig att både de som anlitade honom och organisationen som mist sin ledare vill se honom död, brinner det i knutarna.



Mamimura och Shun gömmer sig på ett motell där de får hjälp av Mina. Hon är en allt-i-allo på motellet och blir lite förtjust i Mamimura, även om han inte har tid för någon romantik. Hon ser dock sin chans att lämna stället och börja om på nytt. Problemet är bara att hon haft ihop det med en gangster som nu är bland de som letar efter Mamimura.



Man inleder riktigt fräckt. Gillar verkligen sådana här upplägg och utförandet är det inget fel på heller. Det går kanske lite väl snabbt i början. Inte för att det gör något då det är bra, men när männen ska hålla sig gömda står filmen och stampar lite på samma ställe ett tag innan man går vidare. Man avslutar sedan starkt med den avslutande västerninspirerade uppgörelsen. Det höjer åter filmen till samma fina nivå som den höll i början.



Vad man får, förutom en cool yta är en blandning av japansk gangster, noir och spaghettivästern. En annorlunda kombination som funkar. Musiken bjuder på toner man brukar höra i spaghettivästerns, och det passar klockrent. Detta blandas dock med lite jazzigare lounge-musik som jag personligen har lite svårare för, även om det inte stör så mycket här när det är tillräckligt med bra musik också. En svag fyra till slut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Hud

Titel: Hud / Vildast av dem alla
Genre: Drama
Land: USA
År: 1963
Regi: Martin Ritt
I rollerna: Paul Newman, Melvyn Douglas, Patricia Neal, Brandon De Wilde

Handling: Hud Bannon har alltid föredragit att dricka, slåss och ragga upp kvinnor enligt hans fars traditioner. Hud är en man som bryr sig mer om sig själv än för sin unge brorson, sin far och det förstående hembiträdet. När en sjukdom hotar boskapen på familjens ranch uppstår en konflikt mellan Hud och hans far.

Omdöme: Jag hade tidigare bl.a. sett The Spy Who Came in from the Cold (1965) av regissören Martin Ritt. Den blev jag något besviken på och när hans namn dyker upp under förtexterna tänker jag genast på nämnda film och hoppas det inte blir en liknande besvikelse.



Historien följer fyra personer. Det är de tre Bannon-männen och deras hembiträde. Äldste Bannon är Homer (Melvyn Douglas) som äger och driver en ranch. Hans son är Hud (Paul Newman) som jobbar på ranchen, men som inte bryr sig om något. Hellre super han sig full och ränner med (oftast) gifta kvinnor. Den yngste är Lonnie (Brandon De Wilde) som är sonson till Homer och brorson till Hud. Lonnies far är död. Hembiträdet Alma (Patricia Neal) sköter hushållet med allt vad det innebär.



Problem uppstår på ranchen när en ko hittas död utan uppenbar anledning. Snart misstänker man att den dött av mul- och klövsjukan, vilket givetvis skapar oro. Resten av djuren sätts i karantän och tester utförs. I värsta fall måste samtliga djur avlivas och Homer förlorar allt han jobbat hårt för att bygga upp.



Samtidigt stiger temperaturen mellan fadern Homer och sonen Hud där gamla problem kommer upp till ytan. Lonnie och delvis även Alma hamnar mitt emellan. Lonnie ser upp till Hud, men håller för det mesta med sin farfar. Frågan är vart det hela ska sluta med djuren, ranchen och inte minst familjen.



Det här var mig en cynisk film och i framkant står Hud. Det var mycket oväntat att se Paul Newman i en roll som denna då jag hade förväntat mig en slags hjälte, en machokille som ändå är reko. Istället är han en ordentlig skitstövel. Han är stor i mun, populär bland kvinnorna, men omöjlig att leva med. Helt klart överraskande att se huvudpersonen vara så osympatisk.



Istället är det de tre andra karaktärerna som väger upp skitstöveln Hud. Det hela känns faktiskt lite som gamla TV-serien "Dallas" om man ser till Bannon-männen. Här är det förvisso tre generationer, men lite som pappa Jock Ewing med sönerna J.R. och Bobby. Fast detta är helt utan intriger, åtminstone till en början. För under filmens första halva kan man bara konstatera att Hud är som han är. Det är inte förrän pappa Homer sätter ner foten som andra halvan blir klart intressant.



Vid sidan av de tre Bannon-männen är det även kul att hembiträdet Alma är med och för handlingen framåt. Hon har skinn på näsan och låter sig inte hunsas runt av männen i huset. Inte ens när Hud gör närmanden låter hon sig tryckas ner, vilket känns minst sagt starkt med tanke på att hon är anställd och det är 60-tal vi pratar om. Patricia Neal spelar henne också fläckfritt, vilket gav henne en Oscar.



Några övriga noteringar från filmen. Det svartvita fotot ger mig lite blandade känslor. Till en början känns det fel. Filmen borde vara i färg, tänker jag. Kanske är det för att det inledningsvis är många ljusa scener, dagscener. När filmen sedan blir mörkare i ton, blir även fotot mer passande i svartvitt. Sen är titellåten mycket fin. Den är vacker och lite sorglig vilket med en gång säger att det kommer hända saker längre fram. Tyvärr får man väldigt sparsamt med denna musik. Har läst att den utgör sex minuter (där förtexterna står för huvuddelen). Borde utan tvekan använts mer.



Den här filmen gav mig väldigt blandade känslor. Det är verkligen en "slow starter" som inte fångar tag i mig till en början. Det är inte ointressant eller dåligt på något sätt, men den tar helt enkelt tid på sig att komma igång på allvar. När den väl gör det blir det bara bättre och bättre. Melvyn Douglas som pappa Homer imponerar stort (vann Oscar) och den sista tredjedelen är nog en fyra. Därför känns det lite snålt att inte ge mer än en stark trea/svag fyra. Jag blev ändå klart nöjd, till slut bör sägas.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.9

---

Henke bjuder på franska nya vågen.