Advise & Consent

Titel: Advise & Consent / Storm över Washington
Genre: Drama
Land: USA
År: 1962
Regi: Otto Preminger
I rollerna: Henry Fonda, Walter Pidgeon, Charles Laughton, Franchot Tone, Gene Tierney, Burgess Meredith

Handling: Robert Leffingwell är presidentens val till utrikesminister. Men innan han tillsätts måste han godkännas av senaten. För detta anordnas ett senatförhör för att utröna om han är lämplig eller ej.

Omdöme: Jag vet inte riktigt vad det är, men jag är oftast svag för den här typen av politiskt rävspel. Just 60-talet var ett starkt årtionde för denna typ av film. En av anledningarna var det politiska klimatet, ett annat att många av de främsta regissörerna tog sig an projekten. I det här fallet duktige Otto Preminger.



En sån här film lever på starka skådespelare och det får man gott om här. Intressant nog är den största stjärnan, Henry Fonda, inte den som har den största rollen. Det är hans karaktär, Robert Leffingwell som står i fokus, men det är spelet runt honom som är det intressanta. Han har blivit utnämnd till utrikesminister av presidenten. Senatorerna skall rösta för eller emot denna utnämning, men då en av senatorerna kräver ett senatförhör börjar rävspelet.



Sydstatssenatorn Seabright Cooley (spelad av en utmärkt Charles Laughton i sin sista roll) är tveksam till Leffingwell som han misstänker vara kommunistsympatisör. Bob Munson (Walter Pidgeon, som påminner om en äldre Gregory Peck till röst och en del till utseendet) är den ledande senatorn som stöttar Leffingwell och är nära vän med presidenten. Tillsammans med sina kollegor försöker han göra allt för att få tillräckligt med röster. Men han är inte ensam. Båda sidor har sina tricks innanför västen...



När det hela drar igång är det lite svårt att veta vad det ska gå ut på eller vem som är på vilken sida. Många karaktärer introduceras i rask takt och innan man hunnit sätta sig in ordentligt är det dags för senatförhör med Leffingwell. Nu klarnar allt och man kan bara luta sig tillbaka och njuta av spelet bakom kulisserna.



Det må inte vara den bästa politiska filmen av det här slaget, men den har något som drar in mig och får mig intresserad. Hur det ska sluta är inte det viktigaste. Istället är det vägen dit. Det dialogdrivna manuset får ut det mesta ur sina skådespelare och det är en fröjd att följa de olika politikerna när de försöker nå sina mål.



Filmen inleds med en text som klargör att det hela är fiktion och inte baseras på verkliga personer eller händelser. Trots det lär en karaktärs historia (senatorn från Ohio) baseras på verklighet, även om man ändrat lite. Att låta verkliga händelser ligga som grund är ett smart sätt att skapa en trovärdig situation som man sedan spinner vidare på. Det är exakt vad man gjort här och därför funkar det också.



Jag hade sett filmen en gång tidigare, men i ärlighetens namn kom jag inte ihåg ett dugg. Kanske var det för att filmen inte riktigt intresserade mig när jag såg den första gången. Nu blev jag indragen i det hela på ett annat sätt och fick ut något som är svårt att sätta fingret på. För som sagt, det finns andra mer minnesvärda filmer av det här slaget. Gillar man den här typen av klassiska politiska filmer så är den en att se.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8

---

Vad tyckte Henke om filmen? Ta reda på det här.

Även intressant att läsa vad Jojjenito tycker om filmen.