High and Low

Titel: Tengoku to jigoku / High and Low / Himmel och helvete
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: Japan
År: 1963
Regi: Akira Kurosawa
I rollerna: Toshirô Mifune, Tatsuya Nakadai, Takashi Shimura, Tsutomu Yamazaki

Handling: En affärsman hamnar i ett svårt dilemma. Han är beredd att offra sin förmögenhet då hans son kidnappas, men upptäcker att kidnapparna tagit fel. De har tagit chaufförens son...

Omdöme: Vem kan klaga på ett sånt här upplägg? Älskar den här typen av kriminalare/thriller och faktiskt kom många bra på 60-talet. Denna typ av film blev jag förälskad i redan när de gjordes under film-noir eran på 40- och 50-talet. Men det är något visst med 60-talet där det, i sina bästa stunder, blev lite råare än tidigare. Det är inte 70-tals råhet, men ändå ett steg i samma riktning som det tryckta politiska läget i världen under 60-talet.



Under filmens första trekvart utspelar sig historien nästan uteslutande i vardagsrummet hos affärsmannen Kingo Gondo (Toshirô Mifune). Han får ett telefonsamtal från en man som påstår sig ha kidnappat hans son. Han kräver en stor lösensumma på 30 miljoner yen och Gondo är snabb med att gå med på det hela. Men snart visar det sig att sonen inte alls är kidnappad. Istället är det sonens jämnårige vän, son till Gondos personlige chaufför, som kidnappats. Nu är Gondo inte längre villig att betala. Pengarna behöver han till en stor affär...



Vad som följer är ett spänningsmoment där polisen kopplas in. De måste dock jobba i det tysta då kidnapparen hotar att döda barnet om polis jobbar på fallet. Kidnapparen upptäcker också ganska omgående sitt misstag, men för honom förändras inget - han vill ha sina pengar, annars dör ungen och Gondo får bära ansvaret. Gondo blir snabbt satt under press, inte minst av chauffören och sin egen fru som försöker övertyga honom att betala.



Filmen övergår sedan allt mer till att följa polisens arbete i detalj. Och sämre blir det inte. Man känner sig delaktig i allt som händer och man känner att pusselbitarna sakta faller på plats. Kidnapparens identitet är ett lika stort mysterium för tittaren som för polisen, men några glimtar av honom får man. Att han är iskall och intelligent förstår man inte minst av en sekvens ombord på ett snabbtåg.



Det mesta är egentligen precis som man vill ha det i en sån här film. Man väntar bara på filmens upplösning och vad den ska bjuda på. Här kommer tyvärr filmens enda svaghet. Filmens sista halvtimme får inte ihop det som man hade önskat. Intressant nog är filmen väldigt dialogdriven, men under slutetappen upphör det till stor del. Detta lär inte ha varit meningen i manuset, men Kurosawa valde att skippa det mesta. Det hade säkerligen funkat om man haft spänning alternativt en bra upplösning på det hela.



Det är alltid trist när man känner att en film lyckas med så mycket för att stupa under sista biten in på mållinjen. Det var åtminstone så jag kände. Upplägget och genomförandet i övrigt är i det närmaste prickfritt under de första två timmarna. Kanske drar man ut på det hela lite för länge, men hade man bara knutit ihop säcken på ett tillfredsställande sätt hade detta blivit en 60-tals höjdare för egen del. Nu är den bra, men med en relativt svag sista halvtimme blir det ett slags antiklimax.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

---

Inne hos Henke blir det en film om en bamse.