Hud

Titel: Hud / Vildast av dem alla
Genre: Drama
Land: USA
År: 1963
Regi: Martin Ritt
I rollerna: Paul Newman, Melvyn Douglas, Patricia Neal, Brandon De Wilde

Handling: Hud Bannon har alltid föredragit att dricka, slåss och ragga upp kvinnor enligt hans fars traditioner. Hud är en man som bryr sig mer om sig själv än för sin unge brorson, sin far och det förstående hembiträdet. När en sjukdom hotar boskapen på familjens ranch uppstår en konflikt mellan Hud och hans far.

Omdöme: Jag hade tidigare bl.a. sett The Spy Who Came in from the Cold (1965) av regissören Martin Ritt. Den blev jag något besviken på och när hans namn dyker upp under förtexterna tänker jag genast på nämnda film och hoppas det inte blir en liknande besvikelse.



Historien följer fyra personer. Det är de tre Bannon-männen och deras hembiträde. Äldste Bannon är Homer (Melvyn Douglas) som äger och driver en ranch. Hans son är Hud (Paul Newman) som jobbar på ranchen, men som inte bryr sig om något. Hellre super han sig full och ränner med (oftast) gifta kvinnor. Den yngste är Lonnie (Brandon De Wilde) som är sonson till Homer och brorson till Hud. Lonnies far är död. Hembiträdet Alma (Patricia Neal) sköter hushållet med allt vad det innebär.



Problem uppstår på ranchen när en ko hittas död utan uppenbar anledning. Snart misstänker man att den dött av mul- och klövsjukan, vilket givetvis skapar oro. Resten av djuren sätts i karantän och tester utförs. I värsta fall måste samtliga djur avlivas och Homer förlorar allt han jobbat hårt för att bygga upp.



Samtidigt stiger temperaturen mellan fadern Homer och sonen Hud där gamla problem kommer upp till ytan. Lonnie och delvis även Alma hamnar mitt emellan. Lonnie ser upp till Hud, men håller för det mesta med sin farfar. Frågan är vart det hela ska sluta med djuren, ranchen och inte minst familjen.



Det här var mig en cynisk film och i framkant står Hud. Det var mycket oväntat att se Paul Newman i en roll som denna då jag hade förväntat mig en slags hjälte, en machokille som ändå är reko. Istället är han en ordentlig skitstövel. Han är stor i mun, populär bland kvinnorna, men omöjlig att leva med. Helt klart överraskande att se huvudpersonen vara så osympatisk.



Istället är det de tre andra karaktärerna som väger upp skitstöveln Hud. Det hela känns faktiskt lite som gamla TV-serien "Dallas" om man ser till Bannon-männen. Här är det förvisso tre generationer, men lite som pappa Jock Ewing med sönerna J.R. och Bobby. Fast detta är helt utan intriger, åtminstone till en början. För under filmens första halva kan man bara konstatera att Hud är som han är. Det är inte förrän pappa Homer sätter ner foten som andra halvan blir klart intressant.



Vid sidan av de tre Bannon-männen är det även kul att hembiträdet Alma är med och för handlingen framåt. Hon har skinn på näsan och låter sig inte hunsas runt av männen i huset. Inte ens när Hud gör närmanden låter hon sig tryckas ner, vilket känns minst sagt starkt med tanke på att hon är anställd och det är 60-tal vi pratar om. Patricia Neal spelar henne också fläckfritt, vilket gav henne en Oscar.



Några övriga noteringar från filmen. Det svartvita fotot ger mig lite blandade känslor. Till en början känns det fel. Filmen borde vara i färg, tänker jag. Kanske är det för att det inledningsvis är många ljusa scener, dagscener. När filmen sedan blir mörkare i ton, blir även fotot mer passande i svartvitt. Sen är titellåten mycket fin. Den är vacker och lite sorglig vilket med en gång säger att det kommer hända saker längre fram. Tyvärr får man väldigt sparsamt med denna musik. Har läst att den utgör sex minuter (där förtexterna står för huvuddelen). Borde utan tvekan använts mer.



Den här filmen gav mig väldigt blandade känslor. Det är verkligen en "slow starter" som inte fångar tag i mig till en början. Det är inte ointressant eller dåligt på något sätt, men den tar helt enkelt tid på sig att komma igång på allvar. När den väl gör det blir det bara bättre och bättre. Melvyn Douglas som pappa Homer imponerar stort (vann Oscar) och den sista tredjedelen är nog en fyra. Därför känns det lite snålt att inte ge mer än en stark trea/svag fyra. Jag blev ändå klart nöjd, till slut bör sägas.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.9

---

Henke bjuder på franska nya vågen.