Le procès / The Trial

Titel: Le procès / The Trial / Processen
Genre: Drama/Mysterium/Fantasy
Land: Frankrike/Västtyskland/Italien
År: 1962
Regi: Orson Welles
I rollerna: Anthony Perkins, Orson Welles, Romy Schneider, Jeanne Moreau

Handling: Josef K. vaknar en morgon av att polisen stormar in i hans sovrum. De informerar honom om att han ska åtalas men ingen talar om vilket brott han skulle ha begått. Han känner sig väldigt maktlös inför den snåriga domstolsbyråkratin och snart är han djupt indragen i processen. Josef K. förstår nu att någonting är fundamentalt fel...

Omdöme: Det är något med Orson Welles som lockar. Detta trots att jag inte riktigt blir klok på honom som regissör. Av det jag sett har han blandat och gett väldigt mycket. Det känns som han har en hel del i sig, men får sällan till det, åtminstone i mina ögon. Däremot är han alltid lika härlig att skåda som skådespelare då han dominerar så fort han är med eller bara man hör hans röst.



Detta var en film jag var nyfiken på. Inte bara för att den har Orson Welles som regissör (och i en biroll), utan även för att Anthony Perkins axlar huvudrollen. Med tanke på att han kort innan hade gjort Psycho (1960) var han på toppen av sin karriär. Mycket riktigt fångar mig filmen med en gång när Welles agerar berättarröst och filmen sedan sätter igång. Josef K. (Perkins) vaknar i sin säng av att polisen kommer in i hans rum och meddelar honom att han ska arresteras.



Hela sekvensen runt lägenheten (och balkongen) är bra och en sak man lägger märke till är fotot och användningen av vinklar och skuggor, sånt gillar jag. Det förstärker ofta upplevelsen och i den här filmen är det lite A och O. Josef K. går sedan till jobbet (ett jättestort kontorslandskap som spelades in på en nyligen nedlagd järnvägsstation i Paris) och försöker få ordning på mardrömmen han hamnat i.



Snart blir det bara värre och värre, inte bara för Josef K. utan även för mig som tittar. Jag hade förväntat mig att det kunde vara en något annorlunda film, men det hela blir lite för bisarrt för min smak. Precis som situationen Josef K. hamnat i känns det som man hamnat i en ond och nedåtgående spiral. Det enda som funkar efter ett tag är bildspråket som skapar atmosfär och en del intresse.



Det blir i ärlighetens namn riktigt drygt att plåga sig igenom filmen ju längre in man kommer. Visst ska det handla om en mardröm/paranoia och med mycket symbolik, men detta är helt enkelt inte min grej. Det känns inte heller som det leder någonvart. Ta t.ex. karaktären Bloch som dyker upp efter kanske en timme. Hans historia känns helt onödig och håller på en tjugo minuter eller något. Man blir nästan vansinnig på filmen vid det här laget. Och då har man nästan en timme kvar.



Skådespeleriet måste man nämna lite. Tycker att det på sina håll är bra, men för ojämnt. Även Anthony Perkins blandar och ger under filmens gång. Man vet inte om det är tänkt att han ska spela rollen på det sättet eller om han bara spelar över. Förmodligen en kombination. Annars är det nog Romy Schneider som assistenten Leni som är bäst om man ser till hela filmen. Hennes karaktär är också lite fräck då hon tänder på män som är skyldiga (eller åtminstone anklagade).



Det som gör att filmen ändå klarar sig från att vara ett riktigt bottennapp är främst det fina svartvita fotot. I de flesta filmerna jag sett av Orson Welles är det just fotot som i princip alltid håller hög klass. Han visste vad han höll på med när det kom till kameraarbete och att stå framför kameran. Sen tycker jag slutet är helt ok. Även om det är för sent för att lyfta filmen så är det åtminstone ganska minnesvärt. Betyget? Den klarar sig från allra lägsta betyg, men det är inte med mycket.

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.0
IMDb: 7.9