Pale Flower

Titel: Kawaita hana / Pale Flower
Genre: Kriminalare/Drama
Land: Japan
År: 1964
Regi: Masahiro Shinoda
I rollerna: Ryô Ikebe, Mariko Kaga, Takashi Fujiki, Chisako Hara

Handling: En spelberoende yakuza, som precis blivit utsläppt från fängelset, möter en flicka med ett lika stort spelberoende som han blir förälskad i.

Omdöme: Det här kom att visa sig vara en film av blandad kvalité. Det är inte det att produktionen är ojämn. Den har en visuell stil som den håller fast vid och som funkar fint. Samtidigt vet man inte riktigt vart den är på väg. Inte ens när halva filmen gått känner man att det ger något, att man är på väg mot ett mål.



Filmen inleds med att en man, som nyligen blivit frisläppt från fängelset efter tre år kliver in på en spelklubb. Han är Muraki och visar sig vara en spelberoende yakuzamedlem. Han har en ung kvinna som väntat på honom under tiden han varit borta, men snart står det klart att han blir betuttad i en annan ung kvinna som han sett på spelklubben. Hon heter Saeko och de två kommer att mötas fler gånger.



Muraki och Saeko börjar umgås med varandra. Hon vill att Muraki ska ta med henne till andra spelklubbar där insatserna är högre. Givetvis fixar han detta och den nya spelklubben är glad att ha henne där. Hon har något visst över sig som lockar dit spelare. Men vad är egentligen deras mål? Muraki tillhör trots allt yakuzan och visar sig vara måltavla för rivaliserande gäng.



Att säga att filmen gick hem hos mig skulle vara en lögn. Den är tyvärr ganska så intetsägande under långa perioder. Då och då tror man att den ska kunna blixtra till när man bjuds på någon snyggt ihopsatt sekvens, men aldrig blir det riktigt bra. Relationen mellan Muraki och Saeko visar sig vara filmens huvudsakliga grej, men det blir aldrig direkt hett eller passionerat.



Det känns inte som man har någon egentlig riktning med manuset där flera scener känns ryckigt ihopsatta. Trots en relativt kort/normal speltid på runt 1.30 så känns filmen längre. Den är relativt tempofattig och utan minnesvärda scener. Det blir många scener på olika spelklubbar där man spelar ett slags kortspel man inte förstår reglerna till. När man sen bjuds på musik i form av en massa oljud (för det mesta), så känns det bara som man vill ge upp. Ändå är det något som lockar en tillbaka hela tiden. Förmodligen är det hoppet om att det ska avslutas starkt...



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.8

---

Vad tyckte Henke om dagens Audrey Hepburn-film?
Så här tyckte jag om samma film.