The Bad Sleep Well

Titel: Warui yatsu hodo yoku nemuru / The Bad Sleep Well / Onda män sover gott
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Japan
År: 1960
Regi: Akira Kurosawa
I rollerna: Toshirô Mifune, Masayuki Mori, Kyôko Kagawa, Tatsuya Mihashi

Handling: En man utnyttjar sin viktiga position inom ett korrumperat företag för att avslöja männen som står ansvariga för hans fars död.

Omdöme: Att kalla Akira Kurosawa för en favoritregissör skulle vara en klar överdrift. Med det sagt har han gjort en del bra filmer och detta var en av de jag hade lite förhoppningar på. Det är inte en av hans mest kända filmer, men skulle det betyda att den inte var så bra?



Historien börjar med att ett gäng journalister samlas när en bröllopsmottagning ska hållas. Det är VD:ns dotter Yoshiko som gifter sig med Nishi (Toshirô Mifune), som är personlig sekreterare till VD:n och nu alltså blir hans svärson. Företaget där männen jobbar misstänks för diverse mutbrott och korruption. När så högt uppsatta på företaget börjar begå självmord ökar misstankarna och frågorna är många. Fem år tidigare begick även en högt anställd självmord genom att hoppa från sitt kontor på sjunde våningen.



Filmens första trekvart funkar som en introduktion där man får veta lite om bakgrunden och vilka de inblandade är. Man får det berättat via journalisternas ögon och tidningsrubriker. Man får inget direkt grepp om vart det hela ska leda under denna trekvart. Men sen händer något. Man hoppar liksom in i karaktärernas historier istället för att bara vara en åskådare. Nu blir det plötsligt intressant.



Vad som händer efter de första 45 minuterna är att filmen kan starta på riktigt. Det blir en helt annan närvaro för den som tittar och då kan man också bli engagerad i händelseutvecklingen. Filmen artar sig fint och får en härlig noir-känsla jag uppskattar. Historien känns helt klart som en blinkning åt den amerikanska noir-filmen när den väl kommer igång.



Eftersom filmen är på 150 minuter hade det varit önskvärt om filmens första trekvart hade varit intressantare eller kortats ner. Det tar helt enkelt lite för lång tid innan den kommer igång. Men efter inledningen håller den hög klass. Musiken är bra och passande på det stora hela, men under några scener får man lättsam musik som gör att det bara känns fel. Den ska väl vara lite ironisk, men det gör istället att jag förlorar närvarokänslan ett tag.



På plussidan hittar man en hel del. Förutom en bra story och ett skickligt utförande, så gillar jag fotot lite extra. Till en början är det inte så speciellt, men ju mer jag ser, ju mer växer det på mig. Inte minst blir det påtagligt hur väl man lyckats med att ha fokus på karaktärer eller föremål både i förgrunden och bakgrunden - samtidigt. Detta lär vara en teknik som kallas för "pan fokus" (eller "panfokus") och var något Kurosawa och hans fotograf använde sig av.



Filmen har två ingredienser som blir ganska tydliga. Dels är det en hämndhistoria där man får lite av en föregångare till Oldboy (2003). Dels är det en korruptionshistoria som även den är lite före sin tid. Kurosawa sa själv att filmen kom för tidigt och jag tror han kan ha haft rätt. Hade den kommit på 70-talet hade den nog setts med lite andra ögon. Nu var temat inte så aktuellt, men det betyder inte att filmen blir sämre för det. Däremot är filmen lite bortglömd bland regissörens alla kända filmer. Själv tycker jag det är ett av hans främsta verk av det jag sett.

Svag fyra, nästan en fyra om man bortser från några nämnda svagheter.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.1

---

Henke har tagit sig an en bra Ingmar Bergman-film.