Titel: To Kill a Mockingbird / Skuggor över södern
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1962
Regi: Robert Mulligan
I rollerna: Gregory Peck, Mary Badham, Phillip Alford, Robert Duvall
Handling: Historien utspelar sig i den amerikanska södern under depressionen. En vit kvinna beskyller en svart man för våldtäkt. Trots att hans skuld inte är så uppenbar har både juryn och domaren så förutfattade meningar att ingen advokat vill ställa upp och försvara honom - utom Atticus Finch, en av stadens mest respekterade medborgare. Hans passionerade försvar kostar honom många vänner, men istället vinner han sina barns respekt och beundran.
Omdöme: Det var många år sen jag såg filmen, men minns att jag då inte föll pladask för den. Det kändes på tiden att se om den med nya ögon och förhoppningsvis uppskatta den som den hyllade film den är.
Baserad på en bästsäljande bok med samma namn skulle filmen produceras av Alan J. Pakula (som senare skulle komma att bli en duktig regissör) och regisseras av Robert Mulligan. De valde att rollsätta filmen med okända ansikten, förutom huvudrollen som Atticus Finch som gick till Gregory Peck. Han skulle komma att vinna sin enda Oscar för prestationen och det blev hans personliga favoritfilm.
Något jag noterar när jag nu ser filmen är att det hela är berättat av de två barnen till Atticus. Det är pojkflickan Scout (Mary Badham, syster till regissören John Badham) och hennes fyra år äldre bror Jem (Phillip Alford) som berättar vad de ser och hur de uppfattar historien. Därför hamnar Atticus ofta lite i skymundan av barnen, men det är ändå han som står i centrum. Pappa är nämligen barnens stora idol.
Att det är en välskriven film råder inget tvivel om. Man får med mycket som egentligen inte borde ha så mycket att göra med huvudhistorien om rättegången, men ändå har det. Varje händelse, varje karaktär får betydelse på ett eller annat sätt. Ändå är det huvudsakligen barnens vardag och lek vi får ta del av. Just det här gör att filmen är lite unik.
Tyvärr måste jag dock konstatera att jag aldrig fångas av något med filmen. På sina håll blir den moralpredikande när rättegången håller på, även om den inte tar upp så mycket plats i filmen. Känslorna når aldrig riktigt fram, vilket kan ha att göra med att det är barnen som berättar historien. Man får då inte ta del av de vuxnas känslor. Barnen vet inte riktigt vad som händer och kan därför inte känna något, mer än att de vill att deras far ska lyckas.
Att det är en klassfilm kan jag hålla med om. Den förtjänar beröm för sin berättelse och att den berättar det hela på ett annorlunda sätt. Men när en film inte får en att känna är det svårt att imponeras av den. Det hela känns istället lite småsegt och blir aldrig särskilt tillfredsställande. Förutom ett fint svartvitt foto och en stabil Gregory Peck är det inte så mycket som jag tar till mig. Trots att det alltså är fint berättat.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.4
---
Vad tycker då decennie-kollegan Henke om filmen?
Jojjenito har varit med och sett filmen. Så här tyckte han.
Sofia har också skrivit om filmen (och boken den baseras på).
Även Fiffi har tidigare skrivit om Skuggor över södern.
Välskriven jo kanske det, men den har inte en chans mot Anatomy of a murder då det gäller manus...
SvaraRaderaJag fångades inte heller till fullo av denna film och finner det mest betungande att den är så moralpredikande.
Men som den klassiker den är är det väldigt tillfredsställande att ha sett den. Perfekt film för Decennier helt enkelt!
Henke: Jag har lite samma invändning och tänkte först bara ge en trea, men när jag skrev texten blev det en stark trea ;)
RaderaI stort håller jag med om det du skriver, men jag tyckte det var lite intressant att man berättade ur barnens synvinkel. Det gav ett annorlunda perspektiv, och barns känslor är ju inte mindre starka, bara annorlunda. Problemet var väl kanske att det blev lite splittrat när fokus blev rättegången och moralpredikning.
SvaraRaderaJojjenito: Men jag hade inte heller något emot att det var berättat ut barnens synvinkel. Däremot tror jag det var en nackdel under filmens senare partier med rättegången. Det blev för övertydligt med budskapet och det gick inte hem hos mig.
RaderaSamtidigt som man kan förstå att filmen gärna fokuserar på själva rättegångsdramat ger det historien ett annat och mer övertydligt rätt-och-fel-perspektiv. Jag lät mig iofs fångas mer än någon av er tre tycks ha gjort men filmen är ingen fullträff, det kan jag hålla med om.
SvaraRaderaSofia: Jag kan förstå om man uppskattar filmen bara man fångas av vad man får ta del av. Gör man inte det blir man lite lätt besviken. Men det är svårt att såga en sån här film som har många kvalitéer.
Radera