Orca

Titel: Orca - djupets hämnare
Genre: Äventyr/Drama/Rysare
Land: USA
År: 1977
Regi: Michael Anderson
I rollerna: Richard Harris, Charlotte Rampling, Bo Derek, Robert Carradine

Handling: En fiskare, Nolan, misslyckas med att fånga en späckhuggare och lämnar henne att dö i vattnet. Förvirrad och tyngd av sorg blir hannen desperat efter hämnd på Nolan.

Omdöme: Det är inte särskilt svårt att lista ut varför den här filmen gjordes. I kölvattnet av Jaws (1975) fanns både ett sug efter mer från biobesökarna och lockelsen att tjäna enkla pengar för filmmakarna. Nu producerades denna (givetvis) av italienaren Dino De Laurentiis som låg bakom flera uppföljare till framgångsrika original.



Det är lite kul att se det här. Intressant nog är likheterna med nämnda Jaws inte så stora som jag trodde de skulle vara. Visst finns de där, men en ren kopia är det inte. Istället blir det till en ganska passande film att se om man sett dokumentären Blackfish (2013) som handlar om just späckhuggare. Någonstans mitt emellan dessa två hamnar denna (dock inte kvalitetsmässigt).



Att det här skulle vara ett måste kan man absolut inte påstå. Bitvis är den händelsefattig och ett stort problem är att man inte involverar fler karaktärer. Nu blir det i princip ett tvåmanna-race med Richard Harris som kapten Nolan och Charlotte Rampling som experten på späckhuggare. Tyvärr sitter man mest och väntar på att attackerna ska komma från späckhuggaren som är ute efter hämnd. Nolan har nämligen av misstag dödat en hona och hennes unge.



För regin står britten Michael Anderson vars film innan denna var Logan's Run (1976), hans mest kända. Med tanke på vad han hade att jobba med gör han inte bort sig, men det kunde varit klart bättre. Vad indianen Will Sampson, som slog igenom i klassikern One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975) egentligen gör i denna film är ett stort frågetecken. Han dyker upp från ingenstans och pratar om sina förfäder, andar och annat trams. Manuset har alltså en del svagheter.



Vad funkar då och gör att det inte blir något direkt bottenbetyg?

Musiken
Ennio Morricone står för den och sätter genast sitt avtryck under förtexterna. Som helhet är det inte mästarklass, men i sina bästa stunder (läs: huvudmelodin) passar den perfekt till den lite sorgliga historien.

Berättarrösten
Charlotte Rampling agerar bara berättarröst ett par tre gånger under filmens gång, men varje gång får man en känsla av att det här kunde ha blivit en större film och upplevelse. Hade gärna fått berättas mer ur det perspektivet.

Späckhuggarna
Funkar faktiskt överraskande bra. Effekterna är det inga fel på och man känner aldrig att det är "fejk". Dock tänker man på att de flesta vattenscenerna är filmade i pool. Sen infinner sig aldrig skräcken för späckhuggarna som man får av hajar. Men det finns flera orsaker till det.

Slutet
Ok, det må inte direkt vara strålande, men man bjuds ändå på något lite annorlunda. Det är på gränsen att bli komiskt hela tiden, men på något sätt håller den sig (för det mesta) på rätt sida. Med ett sämre slut hade betyget också blivit lägre, den saken är glasklar.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.5