Dark Blue

Titel: Dark Blue
Genre: Kriminaldrama
Land: USA/Storbritannien/Tyskland
År: 2002
Regi: Ron Shelton
I rollerna: Kurt Russell, Scott Speedman, Brendan Gleeson, Ving Rhames

Handling: Historien utspelar sig under de fem dagar som leder till det stora upploppet i Los Angeles våren 1992. Utpressning och våld inom poliskåren utlöser upploppet som sprider sig över hela staden och kostar 55 människor livet. Samtidigt är två poliser på jakt efter två hänsynslösa mördare som utfört ett massmord och rån.

Omdöme: Filmen sågs någon gång när den kom, utan att man direkt visste något om handlingen. Nu hade det gått ett bra tag sen den sågs och jag visste ungefär vad som väntade. Men det visade sig att filmen handlade om något lite annorlunda än vad jag kom ihåg. Det var inte förrän man närmade sig slutet som filmen blev som jag mindes den som. Inte direkt konstigt när det också är då filmen är som bäst.



Den något slitne och erfarne polisen Eldon Perry (Kurt Russell) är känd för sina hårda metoder. Han ska bli befordrad och har en ny partner i den nye och oerfarne polisen Bobby Keough (Scott Speedman). Eldon har snabbt tagit Bobby under sina vingar och de två kommer bra överens. Men redan från början står det klart att Bobby får gå igenom ett eldprov när ett grip gått snett.



Bobby visar sig vara brorson till Jack Van Meter (Brendan Gleeson) som är Eldons och Bobbys befälhavare. Han har uppenbarligen inte rent mjöl i påsen och visar sig tidigt vara inblandad i det rånmord som Eldon och Bobby ska utreda. Samtidigt vill vice-polischefen Arthur Holland (Ving Rhames) sätta dit Eldon då han är övertygad om att han missköter sig och ljuger om en dödsskjutning. Allt detta sker mitt under rättegången mot poliserna som attackerade Rodney King, vilket ledde till jätteupplopp i Los Angeles 1992.



Eldon Perry är inget helgon, långt därifrån. Han är ingen dålig polis om man ser till resultaten. Han får jobbet gjort, men på vägen drabbas även oskyldiga. Eldon kommer från en riktig polisfamilj och går i sin fars fotspår. Han är så skadad av sitt arbete att han inte klarar av att vara hemma hos sin fru och son. Jobbet går före allt. Sakta men säkert drar han in Bobby i smeten. Det finns ingen återvändo, eller?



Det finns mycket att gilla med filmen. Inte minst gillar jag Kurt Russell och hans karaktär som har en sådan övertygelse att man lätt dras med. Hans metoder är minst sagt skumma, men alla runt honom verkar acceptera det och i många fall är de likadana, om inte värre. Frågan är bara om han inser vartåt det barkar innan det är för sent? Han är på väg mot avgrunden och drar med sig Bobby på köpet.



Filmen är skriven av David Ayer och baseras på storyn av James Ellroy. De båda är kända för sina hårda och tuffa polishistorier, så man ska inte vara överraskad av vad man får se här. Eldon Perry är inte helt olik huvudkaraktären i Rampart (2011), som dessutom också är skriven av Ellroy. Eldon är kanske inte en lika stor skitstövel och ensamvarg, men likväl skadar han sig själv och andra. Det är i mångt och mycket karaktärer som dessa som gör filmer intressantare än de annars hade varit.



Ser man till filmen som helhet så saknas något under stora delar. Poliserna sköter sin utredning och den är förvisso intressant på sina håll, men det är mycket av det som händer runt omkring som gör det bra längre fram. För det är när Eldon hamnar i skottlinjen så att säga som filmen lyfter ett snäpp. Lite sent kanske, men bättre sent än aldrig. Den blir därför bättre än en lättglömd och medioker kriminalare, men når inte upp till de bättre i genren.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7