The Perfect Host

Titel: The Perfect Host
Genre: Kriminalare/Thriller/Komedi
Land: USA
År: 2010
Regi: Nick Tomnay
I rollerna: David Hyde Pierce, Clayne Crawford, Megahn Perry, Nathaniel Parker

Handling: Warwick är den perfekta värden. Han planerar noggrant för en middag med bordet dukat och ankan planerad att vara klar kl. 20.30. John Taylor är en karriärbrottsling. Han har just rånat en bank och måste gömma sig. Han hamnar på Warwicks tröskel och låtsas vara en vän till en vän, ny i Los Angeles och som har blivit rånad och blivit av med sitt bagage...

Omdöme: En liten lågbudgetare från Los Angeles där David Hyde Pierce (mest känd från TV-serien "Frasier") agerar ankare. För det är hemma hos honom, Warwick som stora delar av handlingen utspelar sig. Dit kommer en brottsling vid namn John Taylor (Clayne Crawford) som tidigare under dagen rånat en bank. Han har skadat foten och söker nu skydd någonstans. John ringer på hos Warwick och ovetandes om vem han egentligen släpper in vill Warwick vara en god värd.



En liten film med stora idéer? Kanske inte riktigt. Men skönt nog är vad man får se under filmens första halva inte allt man har att bjuda på. När det hela inleds med en katt och råtta-lek sitter man mest och väntar på vart det hela ska leda. Det måste hända något mer än så här, tänker man. Det gör det också. Man får en trevlig vändning på det hela, om än lite väl passande för filmens utveckling. Det är väl det som är filmens stora svaghet. Manuset får inte riktigt till det.



Det är annars en halvtrevlig film att ta sig igenom. Den har sina stunder då man får sig ett skratt eller två, både under första och andra halvan. David Hyde Pierce funkar bra som Warwick, även om han kanske saknar den tyngd som hade krävts för att verkligen lyfta filmen. Men det har även en del med regin att göra. Sen måste man nämna att Clayne Crawford ser ut som en blandning mellan en något sliten Leonardo DiCaprio och en ung Ray Liotta.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

Who'll Stop the Rain

Titel: Who'll Stop the Rain / Dog Soldiers
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: Karel Reisz
I rollerna: Nick Nolte, Tuesday Weld, Michael Moriarty, Anthony Zerbe

Handling: Vietnamveteranen Ray Hicks hjälper sin gamle kompis John att smuggla in heroin i USA. Johns ovetande hustru Marge ska hjälpa till på andra sidan gränsen, men snart är Ray och Marge jagade av korrupta narkotikaspanare.

Omdöme: John Converse (Michael Moriarty) är krigsfotograf under Vietnamkriget. Av okänd anledning bestämmer han sig för att smuggla två kilo heroin in i USA för att göra sig en hacka. Han ber sin gamle vän Ray Hicks (Nick Nolte) om en tjänst - att smuggla heroinet. Som tack ska han få $1000. Det är en enkel uppgift enligt John då det hela är arrangerat av några "vänner" i Washington.



Ray är en härdad Vietnamveteran och antar utmaningen då han inte har något emot en adrenalinkick. Han lyckas smuggla in heroinet på båten till San Francisco och allt verkar vara frid och fröjd. Han kontaktar Johns fru Marge (Tuesday Weld) som ska ge honom pengarna och ta emot heroinet. Problemen börjar nu för Ray. Inte bara att Marge är ovetandes om leveransen, han upptäcker även att han blir förföljd. Några korrupta narkotikaspanare ledda av Antheil (Anthony Zerbe) känner till leveransen och tänker göra allt för att lägga beslag på paketet.



Nick Nolte är en skådespelare som växt i mina ögon. Har förvisso alltid tyckt han är stabil, men när man sett några av hans äldre filmer då han var på toppen av sin karriär inser man vilken duktig skådespelare det är. Här funkar han fint ihop med Tuesday Weld som jag främst kände igen från favoritfilmen Thief (1981).



Ray och Marge hamnar snart på flykt undan skurkarna och måste förlita sig på Rays kunskaper som f.d. marinsoldat, men även hans kontakter. Marge har ett tablettberoende som inte är det lämpligaste att ha, speciellt när tabletterna tar slut. Ray har dock en lösning på problemet - lite heroin som de ju har gott om.



Filmen har ett lovande upplägg och det var det tillsammans med Nolte som lockade. Det tar dock runt en halvtimme innan filmen kommer igång på allvar (när Ray ska plocka upp och leverera paketet). Det känns som man har ett lite för långsamt tempo redan från början och efter leveransen tappar filmen åter igen lite tempo.



Som tur är bjuds man på några bra karaktärer filmen igenom som skapar intresse. De två korrupta narkotikaspanarna Danskin och Smitty har flera bra scener ihop. Likaså är Eddie (Charles Haid, mest känd som polisen Andrew Renko i TV-serien "Hill Street Blues") sliskig och minnesvärd. På det stora hela en helt ok film, om något ojämn i tempo. Känns dock som den hade mer att bjuda på och boken den bygger på lyckas säkerligen bättre med det.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Decennier: Dags för 70-talet

Efter sommaruppehållet är det dags att återuppta Decennier. Man kan säga att vi går in i den andra fasen. In i den lite modernare eran. Det är dags för 70-talet som gav oss många av de bästa filmerna, främsta regissörerna och prestationerna.

Eftersom jag gillar 70-talet har jag sett mycket av det jag velat se redan tidigare. Men det är alltid några filmer man velat se som man inte sett av olika anledningar. Ett perfekt tillfälle att ta tag i dessa och även återbesöka några pärlor man inte sett på väldigt länge.

De fyra gemensamma filmerna med Henke i september blir följande:



5/9 - Five Easy Pieces (1970) - Jack Nicholson i Oscarsnominerad roll.
12/9 - McCabe and Mrs. Miller (1971) - Västern av Robert Altman.
19/9 - THX 1138 (1971) - Sci-Fi av George Lucas innan Star Wars.
26/9 - Robin Hood (1973) - Animerad klassiker om en listig räv.

Notera att det blir många fler filmer under hela september. Tanken är att det kommer en ny fascinerande 70-talare varje dag mellan onsdag och söndag. Runt 20 filmer allt som allt.

Redan onsdagen den 3:e och torsdagen den 4:e september kommer jag smygstarta 70-talet med två intressanta filmer. Missa inte det!

Följ självklart med under hela september. Vill man även vara med på de gemensamma filmerna ovan är det bara att kontakta oss.

Hoppa nu över till Henke och läs hans introduktion av 70-talet.

The Rover

Titel: The Rover
Genre: Kriminaldrama
Land: Australien/USA
År: 2014
Regi: David Michôd
I rollerna: Guy Pearce, Robert Pattinson, Scott McNairy, David Field

Handling: En ensamvarg spårar gänget som stal hans bil i den avlägsna australiska ödemarken. Han tar hjälp av en naiv medlem i gänget, som övergavs i sitt eget blod under gängets senaste flykt.

Omdöme: Efter genombrottsfilmen Animal Kingdom (2010) fick man en regissör i David Michôd att hålla ögonen på, men även ett par skådespelare som bl.a. Jacki Weaver och Ben Mendelsohn. Frågan var om regissören skulle kunna upprepa nämnda film med något i samma fina klass.



Vad man får är en film där det bådar gott inledningsvis. Man har Eric (Guy Pearce) som sätter efter tre män som stulit hans bil efter att de på flykt kört av vägen med sin bil. Han tänker dock inte låta dem komma undan och ger sig ut på de öde australiska vägarna i deras bil. Rätt vad det är dyker en av de tre männens bror upp. Han har blivit skottskadad och lämnad att dö. Rey (Robert Pattinson) måste nu ta Eric till sin bror om han vill leva.



Efter den lovande inledningen tappar filmen av oförklarliga skäl fart. Det hela stannar upp och blir segt. Eric och Rey åker på en road-trip med varandra och inte mycket händer. Det enda man får ut av det hela är att Rey inte är en särskilt smart kille. Robert Pattinson spelar honom förvisso bra, men karaktären är lite småjobbig. Filmen blir till en besvikelse med tanke på regissörens tidigare film, dess inledning och potential. Det känns lite som en debutfilm vilket är konstigt med tanke på regissörens förra film. Det här borde varit så mycket bättre.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 7.3

Cold in July

Titel: Cold in July
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Frankrike
År: 2014
Regi: Jim Mickle
I rollerna: Michael C. Hall, Sam Shepard, Don Johnson, Vinessa Shaw

Handling: I 1980-talets östra Texas måste två pappor med siktet inställt på revansch ansluta till varandra för att avslöja en mörkare sanning.

Omdöme: Året är 1989. Richard Dane (Michael C. Hall) ligger och sover tillsammans med sin fru. Deras son ligger i rummet bredvid. Plötsligt hör de ljud från vardagsrummet. Richard hämtar sin revolver och laddar den med skakiga händer. När han når vardagsrummet finner han en inbrottstjuv som upptäcker Richard. Utan att hinna tänka till har han avlossat ett dödande skott.



Nu börjar helvetet för Richard och hans familj. Den lokala polisen med Ray Price (Nick Damici) i spetsen avslöjar att inbrottstjuven är en känd brottsling. Allt borde egentligen vara frid och fröjd, men den döde inbrottstjuvens far har nyligen blivit släppt från fängelset och man befarar att han kommer söka upp Richard då dödsfallet fått rubriker i tidningarna (inklusive bild och namn på familjen Dane).



Mycket riktigt dyker snart fadern Russel (Sam Shepard) upp och börjar terrorisera familjen. Polisen inser allvaret med situationen och ser till att försöka skydda familjen mot fadern. Men Richard förstår snart att allt inte står rätt till. Något stämmer inte och polisen verkar dölja något för honom. Han måste ta reda på vad det är innan det är för sent.



Att låta filmen utspela sig i slutet av 80-talet tycker jag funkar klart bra. Nu bygger filmen på en bok, precis som en film tankarna går till en del - No Country for Old Men (2007). Nu ska man absolut inte jämföra de två filmerna, men några små likheter finns. Inte minst frisyren (och fjunmustaschen) hos Michael C. Hall som skriker "hillbilly" från den här tiden. Klockrent.



Till en början verkar handlingen vara väldigt enkelspårig. En kriminell far ska hämnas på en familjefar som agerat i självförsvar. Även om man håller intresset uppe under denna del så verkar filmen inte ha så mycket mer att bjuda på. Det har den. Man bjuds på både en och två vändningar i historien som gör att temperaturen hela tiden stiger. Richard dras in i en för honom okänd värld. En han snabbt måste hantera för att överleva.



Jag gillar det här. Det är enkelt men effektivt. Man kanske märker att det inte är en storfilm och att det saknas lite produktionskvalité på sina håll. Detta är dock inte särskilt viktigt i det här fallet då man istället skapar fin stämning och en nyfikenhet för hur det ska gå. En viktig del i varför det hela funkar är den passande elektroniska musiken av Jeff Grace, som tidigare bl.a. stod för musiken till The House of the Devil (2009). På det stora hela är det här lite av en modern noir som tillfredsställer.



3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

Sea of Love

Titel: Sea of Love
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Harold Becker
I rollerna: Al Pacino, Ellen Barkin, John Goodman, Richard Jenkins, Michael Rooker, Samuel L. Jackson

Handling: Kriminalaren Frank Keller ska tillsammans med sin kollega utreda en rad seriemord. Frank, som inte kommit över att hans fru lämnade honom för en kollega, blir i jakten på seriemördaren förälskad i Helen, en av de misstänkta.

Omdöme: Det är ganska skönt med filmer som dessa som man sett tidigare, men inte minns i princip något av. Runt slutet av 80-talet och början av 90-talet kom det ett par "erotiska thrillers" med bl.a. Fatal Attraction (1987) och Basic Instinct (1992) som två av dem. Denna kan definitivt klassas i samma kategori.



Al Pacino kom i och med denna roll tillbaka till att göra film efter ett uppehåll på några år. I rollen som polisdetektiven Frank Keller ses han som en relativt nyligen skild man med alkoholproblem i New York. Han sätts på ett fall där en man hittats naken i sin säng, skjuten i huvudet. När ett liknande mord begåtts på andra sidan stan, får Frank jobba ihop med kollegan Sherman (John Goodman).



Det visar sig att mördaren inriktat sig på män som satt ut kontaktannonser i tidningar. Uppenbarligen är det en kvinna de letar efter och snart kommer de på idén att själva sätta in en annons, gå på dejter med kvinnorna och fixa deras fingeravtryck. De har nämligen hittat fingeravtryck på brottsplatserna men vet inte vem de tillhör. En av kvinnorna Frank träffar är Helen (Ellen Barkin) som passar profilen de söker efter.



Även om det här inte är någon av de bättre filmerna i thriller-genren så är den faktiskt klart tillfredsställande. Mycket har att göra med samspelet mellan Pacino och Goodman som är ett skönt radarpar. Med rätt mängd humor och en fungerande kemi gör de att det hela blir bättre än det borde vara under tiden de letar efter misstänkta.



En av filmens starkare sidor är att den aldrig låter tittaren vara säker på hur det ligger till. Är hon mördaren eller inte? Man bygger upp scenerna kring detta på ett oftast smart sätt som gör att man precis som Frank blir lite nervös i hennes sällskap. Han splittras mellan sina känslor för Helen och sitt polissinne som säger att något är fel. Balansgången är farlig och hur det än kommer gå är risken stor att det inte kommer sluta lyckligt för Frank.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Carlito's Way

Titel: Carlito's Way
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1993
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Al Pacino, Sean Penn, Penelope Ann Miller, Luis Guzmán, John Leguizamo, Viggo Mortensen

Handling: Han är en legend. Nu, efter fem år i fängelse har Carlito Brigante kommit hem. Året är 1975 och gatan är sig lik, men de gamla höjdarna är borta - utslagna, utbrända eller begravda. Carlito har bestämt sig - han skall härifrån. Men han behöver ett startkapital. Chansen dyker upp när hans vän och advokat David Kleinfeld ber om en sista gentjänst. Carlito bestämmer sig för att hjälpa sin vän eftersom David fick ut honom ur fängelset. Ett beslut han kommer ångra bittert.

Omdöme: Vad hände egentligen med Brian De Palma? Mellan 70- och 90-talet var han en gedigen regissör, något ojämn men med en hög högstanivå. Sen hände något och han kom aldrig upp i närheten av filmer som Scarface (1983) och denna, två av hans absolut främsta.



Det här är en sån där film som tål att ses flera gånger. Så känns det åtminstone för egen del. När filmer behåller sin udd och sin glöd, ja då är det svårt att tröttna. Det må inte vara en perfekt film. Den har några små temposvackor ungefär halvvägs in. Men är det något som uppväger det så är det alla dessa härliga karaktärer, prestationer och storyn.



Al Pacino får ofta kritik för sitt överspel (eller om det är passionerad inlevelse), men det syns inte här. Han är återhållsam mest hela tiden som Carlito Brigante. Personligen gillar jag honom i de mer hetlevrade rollerna också, men det är skönt att se honom övertyga utan en massa utbrott och skrikande. En rolig detalj är dessutom att han läspar lite lätt filmen igenom.



Sen har man Sean Penn vid hans sida som advokaten David Kleinfeld som är minst sagt härlig att skåda. Det är ofrånkomligt att inte bli lite smått chockad när man ser honom i sitt krulliga hår. Man får inte heller glömma Viggo Mortensen som förvisso endast är med i en scen, men vilken härlig scen det är sen. Man tycker innerligt synd om honom, även om han inte är Guds bästa barn. Oförglömligt. John Leguizamo som "Benny Blanco from the Bronx" är också minnesvärd, precis som Luis Guzmán som bodyguarden Pachanga.



Om man ska ta fram några svagheter med filmen så finns det två som är värda att nämna. Den första är att man inleder med slutet, något som gör att man inte blir så överraskad som man annars hade blivit när man når slutet. Men så illa är det inte då det ändå är osäkert hur det ska gå. Det andra är Carlitos kärleksintresse Gail (Penelope Ann Miller). Många scener med henne drar ner tempot och ger inte filmen så mycket extra. Som tur är blir både karaktären och prestationen bättre mot slutet.



Förutom alla bra karaktärer och prestationer har filmen ett manus som är riktigt väloljat. Alla karaktärer och händelser har en betydelse för helheten. De återvänder när man minst anar det och det är en stor orsak till varför man kan se filmen flera gånger. Sen är vägen mot slutet riktigt stämningsfull där intensiteten stegras för såväl tittaren som för Carlito. Utan tvekan en av de bättre filmerna i genren och lite underskattad.



5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
21 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9

Red Dragon

Titel: Red Dragon / Röd drake
Genre: Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 2002
Regi: Brett Ratner
I rollerna: Edward Norton, Anthony Hopkins, Ralph Fiennes, Harvey Keitel, Emily Watson, Philip Seymour Hoffman

Handling: Will Graham, som har lämnat FBI blir återkallad för att finna en brutal seriemördare, som kallar sig "Red Dragon". För att lyckas stoppa mördaren gör han något han inte skulle vilja göra om: han samarbetar med sin ärkefiende Dr. Hannibal Lecter, som mitt upp i allt ger mördaren information om Wills familj...

Omdöme: Innan The Silence of the Lambs (1991) och Hannibal (2002) kom den första filmen om Dr. Hannibal Lecter. Den filmen var Manhunter (1986) och detta är en nyversion av den och baseras på samma bok av Thomas Harris.



Det är mitten av 80-talet och Will Graham (Edward Norton) är FBI-agenten som satte dit Dr. Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) ett par år tidigare. Will blev fysiskt och psykiskt skadad av händelsen och lämnade sedermera byrån. Men nu söker hans vän och f.d. kollega Jack Crawford (Harvey Keitel) upp honom i hans hem i Florida. FBI behöver hjälp att fånga en ny, hänsynslös och mycket intelligent massmördare som redan dödat två familjer.



Will har en förmåga att kunna sätta sig in i en mördares tänkande genom att studera foton och besöka brottsplatserna. Han vet att såren inte läkt ordentligt, men försäkras om att han inte kommer ha något att göra med själva gripandet av mördaren de är ute efter. Frågan är om det dock inte är än värre att åter möta Dr. Lecter för att be honom om hjälp med fallet, trots att han tryggt sitter inspärrad.



Mördaren de är ute efter kallar sig för "Red Dragon" och är i själva verket Francis Dolarhyde (Ralph Fiennes). Historien följer honom mer än Dr. Lecter efter inledningen eftersom det är han som är huvudmålet här, inte Dr. Lecter. Men eftersom de båda finner en slags ömsesidig beundran för varandra blir det än mer farligt för Will. Dr. Lecter må sitta inspärrad, men det betyder inte att han inte kan ha kontakt med omvärlden...



Man har samlat en fin skara skådespelare som alla fyller sin funktion. Självklart är det Philip Seymour Hoffman som imponerar mest, trots en relativt liten roll. Man njuter varje gång han är med. Det är liksom inget snack. Han ska dominera varje scen han är med i. Vid sidan av honom är det Ralph Fiennes som sticker ut mest. Kanske inte lika perfekt för rollen som Tom Noonan var i Manhunter, men prestationsmässigt kan man absolut inte klaga.



Det är svårt, nej omöjligt att inte jämföra med den skickligt genomförda favoriten Manhunter när man ser den här filmen. För även om den gör det på sitt eget sätt så är det ofrånkomligt att man jämför de båda. Filmerna är väldigt lika i handlingen och en hel del av dialogen är densamma. Vad som skiljer i handlingen är slutet, något som är bra då man på så vis inte vet exakt vad som ska hända.



Att det här är en bättre film än Hannibal känner man relativt tidigt. Det är ett mycket bättre flyt och man har både bättre karaktärer och situationer rakt igenom. Den må inte vara lika ryslig, men mer stämningsfull precis som den ska vara. I jämförelse med Manhunter är den inte lika visuellt härlig att skåda. Inte heller så stämningsfull, något som var den filmens stora fördel. Dock är denna mer lik The Silence of the Lambs i genomförandet och det funkar bra det med.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

Hannibal

Titel: Hannibal
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2001
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Anthony Hopkins, Julianne Moore, Gary Oldman, Ray Liotta

Handling: Lugnet har infunnit sig i hans liv. En frid som passar honom utmärkt. Ändå tänker han på henne och undrar om hans liv någonsin kan bli komplett utan henne. Hon söker styrka i vardagens alla rutiner. Ändå kastar det förflutna en skugga över henne. Ett svagt orosmoln som får henne att känna sig sårbar. Efter sju år är han fortfarande hennes värsta mardröm. Efter tio år är hon fortfarande hans käraste fantasi.

Omdöme: När filmen sågs när den först kom blev man lite lätt besviken med tanke på hur pass bra The Silence of the Lambs (1991) var. När man sen har Ridley Scott som regissör förväntade man sig nästan per automatik något bättre. Filmen innan denna var den så lyckade Gladiator (2000) som han uppenbarligen hade lagt ner hela sin själ i. Tyvärr var inte fallet detsamma här.



Det har gått tio år sedan Clarice Starling (Julianne Moore) och Dr. Hannibal Lecter (Anthony Hopkins) hade sina samtal och speciella möten. Clarice jobbar fortfarande som FBI-agent på fältet medan Hannibal befinner sig på okänd ort (som visar sig vara Florens i Italien). När Clarice får upp ett spår efter Hannibal får hennes liv en mening igen. Samtidigt håller Hannibal fortfarande koll på henne och är inte sen med att stötta henne när hon hamnar i trubbel.



Filmens styrka ligger definitivt inte i filmens första timme eller så. Här får man följa Clarice som är en fallande stjärna, Hannibal som håller på att bli upptäckt av en italiensk polis i Florens samt den excentriske och deformerade miljonären Mason Verger (Gary Oldman) som vill få tag i Hannibal för att hämnas. Han var nämligen ett av hans offer och hans mål här i livet är att spåra upp Hannibal och ha lite kul med honom.



Det hela tar sig när hela handlingen förflyttar sig till staterna. Nu förs alla karaktärer samman och spänningen stiger. Innan dess är det tre separata historier som på egen hand inte lyckas engagera nämnvärt. Men tillsammans blir de klart bättre. Filmen är under långa stunder mer som en standard-thriller utan särskilt mycket som får det att vattnas i munnen. Det krävs en Hannibal med fria tyglar för att det hela ska komma igång. Anthony Hopkins funkar klart bra i rollen då han har en naturlig kyla som gör karaktären obehaglig.



Julianne Moore ersatte Jodie Foster (som tackade nej) i rollen som Clarice och det kanske inte är optimalt att byta ut en skådespelare från en framgångsrik film, men det hade varit värre om Anthony Hopkins bytts ut - det hade helt enkelt inte funkat. Gary Oldman är annars den som sticker ut mest med sitt deformerade ansikte. Roligt nog står han inte med i förtexterna och det hade inte varit helt lätt att känna igen honom om man inte vetat att han är med.



På det stora hela saknas den täta närvarokänslan som var så påtaglig i The Silence of the Lambs. Istället har denna något annat som sticker ut. Den är nämligen ganska ryslig på sina håll där man får gott om äckligheter. Det är inte så att man bara anar vad som händer utan det blir väldigt grafiskt på sina håll. Inget som direkt höjer upplevelsen som sådan, men det gör att man inte vet vad som kan dyka upp längre fram. Filmen är tyvärr lite för ojämn för att bli mer än godkänd och det måste ses som en besvikelse med tanke på materialet och regissören.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7